Så har då domen mot arrestanten Breivik fallit i Oslo tingsrätt. Rätten finner arrestanten vara tillräknerlig och dömer honom därför till 21 års förvaring med möjlighet till förlängning i det fall han fortsatt anses utgöra en fara då strafftiden är till ända. Här skall noteras att bedömningen att arrestanten var tillräknerlig då brotten begick intet innebär någon friskförklaring av hans sjuka sinne eller ett ställningstagande att han icke är djupt störd. Jurdiskt innebär tillräknerlighet att den dömde varit medveten om sina handlingar och intet annat.
Det finns i sak intet att invända mot rättens domslut även om den psykiatriska expertis som anlitats haft delade meningar i frågan om tillränerlighet. Ingen torde, med tanke på rättegångens nogrannhet, vara bättre lämpad att fatta de avgörande bedömningarna rörande tillränerligheten.
Den kritik som skall riktas mot rättegången har icke med dess juridiska genomförande att göra utan att man tillåtet en rättshandling bli ett mediaspektakel utan dess like. Ett grundläggande krav i en rättstat är att varje anklagad betraktas såsom oskyldig till dess att laga fällande dom har fallit. Denna rättsäkerhetsprincip måste vara universell och skall då också äga sin tillämplighet i det nu aktuella fallet. En konsekvens av det är högst olämpligt att publicera bilder, såväl stilla som rörliga dylika, från rättegången. Lika olämpligt är det att publicera röstupptagningar. Skriftliga referat hade varit tillfyllest även i den aktuella rättegången.
Bilder och ljudupptagningar borde enbarts nyttjats i syftet att låta målsäganden, vilka grund av rättegångssalens begränsade storlek icke kunde rymma i densamma, ta del av förhandlingarna.
Lika illa är det att arrestanten med rättens medgivande fått tillfälle att , genom alla de mediamöjligheter som stått till förfogande, propagera för sina sinnesförrvirrade och världfrånända teorier för en synnerligen stor publik. Detta är icke endast osmakligt utan ock en fara i det att det kan väcka och inspirera efterapare.
Vad gäller den mediala hanteringen av rättegången synes denna dessvärre vara näst intill en ren skam för rättstaten Norge.
Högst sorgesamt är det ock att konstatera faktumet att Norge saknar livstidstraffet. I Norge har kriminalvårdsliberaler vunnit den seger som deras gelikar i vårt land icke vunnit. Nu torde dock dessa liberaler stå där med insikten om att en av vår tids mest vederstyggliga illgärningsmän och massmördare åter kan få njuta frihetens sötma efter enbart 21 år då hans ålder icke kommer att vara mer än 54 år. Möjlighet till förlängning finnes förvisso i förvaringsstraffet men någon garanti är det alls icke.
Det inträffade visar med all tydlighet att varje samhälle måste ha en straffskala där livstids fängelse ingår. Det största skälet till detta är omsorgen om offren och dessas anhöriga. De som själva skadats av illgärningsmannen och de som mist nära och kära skall aldrig någonsin behöva uppleva att arrestanten Breivik slipper utanför fängelsets murar. I detta avseende är således den norska kriminalvårdsliberalismen högst förkastlig.
Det finns i sak intet att invända mot rättens domslut även om den psykiatriska expertis som anlitats haft delade meningar i frågan om tillränerlighet. Ingen torde, med tanke på rättegångens nogrannhet, vara bättre lämpad att fatta de avgörande bedömningarna rörande tillränerligheten.
Den kritik som skall riktas mot rättegången har icke med dess juridiska genomförande att göra utan att man tillåtet en rättshandling bli ett mediaspektakel utan dess like. Ett grundläggande krav i en rättstat är att varje anklagad betraktas såsom oskyldig till dess att laga fällande dom har fallit. Denna rättsäkerhetsprincip måste vara universell och skall då också äga sin tillämplighet i det nu aktuella fallet. En konsekvens av det är högst olämpligt att publicera bilder, såväl stilla som rörliga dylika, från rättegången. Lika olämpligt är det att publicera röstupptagningar. Skriftliga referat hade varit tillfyllest även i den aktuella rättegången.
Bilder och ljudupptagningar borde enbarts nyttjats i syftet att låta målsäganden, vilka grund av rättegångssalens begränsade storlek icke kunde rymma i densamma, ta del av förhandlingarna.
Lika illa är det att arrestanten med rättens medgivande fått tillfälle att , genom alla de mediamöjligheter som stått till förfogande, propagera för sina sinnesförrvirrade och världfrånända teorier för en synnerligen stor publik. Detta är icke endast osmakligt utan ock en fara i det att det kan väcka och inspirera efterapare.
Vad gäller den mediala hanteringen av rättegången synes denna dessvärre vara näst intill en ren skam för rättstaten Norge.
Högst sorgesamt är det ock att konstatera faktumet att Norge saknar livstidstraffet. I Norge har kriminalvårdsliberaler vunnit den seger som deras gelikar i vårt land icke vunnit. Nu torde dock dessa liberaler stå där med insikten om att en av vår tids mest vederstyggliga illgärningsmän och massmördare åter kan få njuta frihetens sötma efter enbart 21 år då hans ålder icke kommer att vara mer än 54 år. Möjlighet till förlängning finnes förvisso i förvaringsstraffet men någon garanti är det alls icke.
Det inträffade visar med all tydlighet att varje samhälle måste ha en straffskala där livstids fängelse ingår. Det största skälet till detta är omsorgen om offren och dessas anhöriga. De som själva skadats av illgärningsmannen och de som mist nära och kära skall aldrig någonsin behöva uppleva att arrestanten Breivik slipper utanför fängelsets murar. I detta avseende är således den norska kriminalvårdsliberalismen högst förkastlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar