Åter synes konstnären dr Vilks träda in i den polariserade och synnerligen olycksaliga och polariserade debatten om Islam. Dr Vilks, som tidigare genom sina högst tvivelaktiga alster icke visat tillbörlig respekt för det människor håller heligt, skall nu deltaga i en konferens anordnat av organisationen SION (Stop Islamization of Nations), en sammanslutning som förfäktar idén om att det pågår en konspiration i syfte att upprätta ett islamistiskt världskalifat, omfattande hela vår värld.
I Svenska Dagbladet avslöjar dr Vilks sin djupt kulturradikala uppfattning:
"Provokationer är viktiga, det är så man för utvecklingen framåt. Det är så man ökar medvetenheten."
Här borde dr Vilks inse att provokationer ofta är onyanserade och skjuter vid sidan av målet samtidigt som de ofta förolämpar hedervärda människor. Provokationen som metod är därför djupt skamlig.
Problemet med den debatt som växer fram, och där dr Vilks ivrigt deltar, kring religionen Islam blir svart-vit och polariserad. Vid ena polen står de som anklagar Islam för allt ont och vederstyggligt medan de vid den andra polen, ofta med den märkliga nyspråkstermen "islamofobi", slår ner på varje kritisk synpunkt. Denna debatt leder i sanning ingenstans utan måste nyanseras.
Det första vi bör förstå är att Islam är en arbrahamistisk religion, som bekänner samme Gud som kristendomen och judendomen. Detta gör att den religiösa diskussionen bör kännetecknas av lågmäldhet och ödmjukhet. Icke så att vi som kristna kan bekänna den islamska läran eller att Missionsbefallningen skulle sakna vikt men diskussionen måste ändå föras utifrån vissheten om att det är samme Gud som i grunden bekänns.
Det andra vi måste inse att det finns olika inriktningar inom Islam där vissa utlöpare måste ses som illäror. Dessa illäror, som ibland går under samlingsbegreppet "jihadism" och förekommer inom såväl inriktningarna sunni som shia och som rättfärdigar våld och mördande av oskyldiga, självmordsdåd och annat vederstyggligt, omfattar endast en bråkdel av Islams bekännare. Det torde icke heller vara så att alla jihadister kämpar för världskalifatet utan är mer inriktade mot Islams tradtionella områden.
Det tredje vi måste vara nogsamma med är att en rättrogen muslim alls icke är samma sak som en jihadist. Att följa bud om exempelvis klädedräkt, fasta och födoämner är alls icke detsamma som att rättfärdiga jihadismens våldsläror.
Diskussionen om Islam bör föras utifrån ovannämnda områden. Viktigt är att diskussionen måste få tillåtas att vara kritisk så länge den är saklig. Ingen skall i denna behöva anklagas vara "islamofob" för att hon starkt tar avstånd från den jihadism som bevisligen vållat största skada genom terrorangrepp och överträdelser av olika slag. I lika måtto är det av största vikt att icke varje rättrogen muslim betraktas som en jihadist.
En annan aspekt som må nämnas i detta sammanhang är att kritiken mot Islam understundom är något som utnyttjas av mörka rasistiska krafter. För dessa krafter är religionen endast ett svepskäl vilket skall dölja det egentliga skälet som utgöres av att många muslimska bekännare har en för rasisten misshaglig hudfärg. Dock får debatten icke förenklas, som dessvärre sker från vissa debatörer på vänsterkanten, på ett sådant sätt att likhetstecken sättes mellan kritik av Islam och rasism. Verkligheten är mer mångfacetterad än så.
I Svenska Dagbladet avslöjar dr Vilks sin djupt kulturradikala uppfattning:
"Provokationer är viktiga, det är så man för utvecklingen framåt. Det är så man ökar medvetenheten."
Här borde dr Vilks inse att provokationer ofta är onyanserade och skjuter vid sidan av målet samtidigt som de ofta förolämpar hedervärda människor. Provokationen som metod är därför djupt skamlig.
Problemet med den debatt som växer fram, och där dr Vilks ivrigt deltar, kring religionen Islam blir svart-vit och polariserad. Vid ena polen står de som anklagar Islam för allt ont och vederstyggligt medan de vid den andra polen, ofta med den märkliga nyspråkstermen "islamofobi", slår ner på varje kritisk synpunkt. Denna debatt leder i sanning ingenstans utan måste nyanseras.
Det första vi bör förstå är att Islam är en arbrahamistisk religion, som bekänner samme Gud som kristendomen och judendomen. Detta gör att den religiösa diskussionen bör kännetecknas av lågmäldhet och ödmjukhet. Icke så att vi som kristna kan bekänna den islamska läran eller att Missionsbefallningen skulle sakna vikt men diskussionen måste ändå föras utifrån vissheten om att det är samme Gud som i grunden bekänns.
Det andra vi måste inse att det finns olika inriktningar inom Islam där vissa utlöpare måste ses som illäror. Dessa illäror, som ibland går under samlingsbegreppet "jihadism" och förekommer inom såväl inriktningarna sunni som shia och som rättfärdigar våld och mördande av oskyldiga, självmordsdåd och annat vederstyggligt, omfattar endast en bråkdel av Islams bekännare. Det torde icke heller vara så att alla jihadister kämpar för världskalifatet utan är mer inriktade mot Islams tradtionella områden.
Det tredje vi måste vara nogsamma med är att en rättrogen muslim alls icke är samma sak som en jihadist. Att följa bud om exempelvis klädedräkt, fasta och födoämner är alls icke detsamma som att rättfärdiga jihadismens våldsläror.
Diskussionen om Islam bör föras utifrån ovannämnda områden. Viktigt är att diskussionen måste få tillåtas att vara kritisk så länge den är saklig. Ingen skall i denna behöva anklagas vara "islamofob" för att hon starkt tar avstånd från den jihadism som bevisligen vållat största skada genom terrorangrepp och överträdelser av olika slag. I lika måtto är det av största vikt att icke varje rättrogen muslim betraktas som en jihadist.
En annan aspekt som må nämnas i detta sammanhang är att kritiken mot Islam understundom är något som utnyttjas av mörka rasistiska krafter. För dessa krafter är religionen endast ett svepskäl vilket skall dölja det egentliga skälet som utgöres av att många muslimska bekännare har en för rasisten misshaglig hudfärg. Dock får debatten icke förenklas, som dessvärre sker från vissa debatörer på vänsterkanten, på ett sådant sätt att likhetstecken sättes mellan kritik av Islam och rasism. Verkligheten är mer mångfacetterad än så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar