I en angelägen artikel i Svenska Dagbladet belyser riksdagsledamoten herr Wallmark det samröre som ett antal av våra landsmän haft med den östtyska säkerhetstjänsten STASI. Ett samröre som inneburit att sådana informationer utlämnats att de använts som grund för att gripa och förtrycka människor som motsatte sig den diktatoriska kommunistiska regimen i Östtyskland. Säkerhetstjänsten STASI kan i någon mening ses som en direkt efterträdare till tredje rikets säkerhetstjänst GESTAPO från vilken icke enbart metoder användes utan ock vhniss personal rekryterades.
Herr Wallmarks artikel utgår från den prästman, som skändligen avslöjats såsom en quistling och förädare och som är skyldigt till att medmänniskor fängslats och hamnat i de kommunistiska förtryckarnas våld. Även om nämnde prästman nu, synnerligen sent omsider, visar på viss ånger är det tvivelsutan så att det finns fler personer som varit quistlingar och förädare.
För att förstå vår historia är det viktigt att gå till botten med, icke enbart med de brottsliga förädarna, utan ock med naturen hos de relationer, som på olika sätt upprätthölls med den kommunistiska förtryckarregim som icke drog sig för att kallblodigt skjuta ned och mörda sina egna landsmän då dessa sökte att ta sig ur det kommunistiska förtryckets bojor.
En särdeles skamlig del i relationen med DDR var Förbundet Sverige-DDR som fullständigt okritiskt berömde de "framsteg" som man ansåg gjordes i DDR men som icke med en stavelse kritiserade vare sig förtryck eller ofrihet. Organisationen var en marionettorganisation till den östtyska diktauren och bildades 1956 under villig medverkan av det svenska kommunistpartiet. Dock, värt att märka, för att göra organisationen mer "rumsren" rekryterades socialdemokrater till ordförandeposten. Bland de som upprätthöll denna föga hedersamma post, att agera som propagandatrumpet för en simpel mördarregim, finner vi den socialdemokratiske författaren Arnold Ljungddal (1956-1968), den socialdemokratiske riksdagsmannen Stellan Arvidson (1968-1987) samt allra värst av allt biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon, (1987-1990).
En särskild misson som Förbundet Sverige-DDR med kraft ägnade sig åt var att på olika sätt söka infiltrera det svenska skolväsendet. Att svenska socialdemokrater lät sig lånas till detta skamliga och landsförädiska verk är en oerhört stor skam. Dessvärre synes det icke ha rört sig om enstaka individer utan stödet, om det berodde på godtrogenhet, ren dumhet eller socialistisk revolutionsromantik vet vi icke, var större och mer organiserat än så.
För historieforskningen är det således en synnerligt angelägen uppgift att bringa klarhet i och förstå de relationer, som under många år på olika sätt och utöver de nödvändiga diplomatiska relationerna, upprätthölls med vederstyggliga förtryckarregimer under efterkrigstiden och fram till kommunismens välförtjänta och nesliga fall, vilket skedde under perioden 1989-1991.
Herr Wallmarks artikel utgår från den prästman, som skändligen avslöjats såsom en quistling och förädare och som är skyldigt till att medmänniskor fängslats och hamnat i de kommunistiska förtryckarnas våld. Även om nämnde prästman nu, synnerligen sent omsider, visar på viss ånger är det tvivelsutan så att det finns fler personer som varit quistlingar och förädare.
För att förstå vår historia är det viktigt att gå till botten med, icke enbart med de brottsliga förädarna, utan ock med naturen hos de relationer, som på olika sätt upprätthölls med den kommunistiska förtryckarregim som icke drog sig för att kallblodigt skjuta ned och mörda sina egna landsmän då dessa sökte att ta sig ur det kommunistiska förtryckets bojor.
En särdeles skamlig del i relationen med DDR var Förbundet Sverige-DDR som fullständigt okritiskt berömde de "framsteg" som man ansåg gjordes i DDR men som icke med en stavelse kritiserade vare sig förtryck eller ofrihet. Organisationen var en marionettorganisation till den östtyska diktauren och bildades 1956 under villig medverkan av det svenska kommunistpartiet. Dock, värt att märka, för att göra organisationen mer "rumsren" rekryterades socialdemokrater till ordförandeposten. Bland de som upprätthöll denna föga hedersamma post, att agera som propagandatrumpet för en simpel mördarregim, finner vi den socialdemokratiske författaren Arnold Ljungddal (1956-1968), den socialdemokratiske riksdagsmannen Stellan Arvidson (1968-1987) samt allra värst av allt biskopen i Stockholms stift, Lars Carlzon, (1987-1990).
En särskild misson som Förbundet Sverige-DDR med kraft ägnade sig åt var att på olika sätt söka infiltrera det svenska skolväsendet. Att svenska socialdemokrater lät sig lånas till detta skamliga och landsförädiska verk är en oerhört stor skam. Dessvärre synes det icke ha rört sig om enstaka individer utan stödet, om det berodde på godtrogenhet, ren dumhet eller socialistisk revolutionsromantik vet vi icke, var större och mer organiserat än så.
För historieforskningen är det således en synnerligt angelägen uppgift att bringa klarhet i och förstå de relationer, som under många år på olika sätt och utöver de nödvändiga diplomatiska relationerna, upprätthölls med vederstyggliga förtryckarregimer under efterkrigstiden och fram till kommunismens välförtjänta och nesliga fall, vilket skedde under perioden 1989-1991.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar