Stor oskicklighet hos norsk polis

Med yttersta bestörtning tar vi idag del av den utredning som genomförts rörande hanteringen av de operationer, som genomfördes i samband med de norska illdåden den 22 juli föregående år. Även om förvisso ingen kunnat förutse det exakta förloppet i ett missdåd som detta måste det ändå kunna utkrävas av ansvariga myndigheter att det finns en grundläggande beredskap och en grundläggande förmåga i att genomföra grundläggande polisiära insatser på ett kompetent och professionellt sätt. Rapporten visar med all tydlighet att det är i nämnda grundläggande delar, som det har brustit på ett fullständigt oacceptabelt sätt.

Med största förvåning kan, bland mycket annat, följande noteras:

• Utfärdandet av rikslarm dröjde 77 minuter trots att såväl signalement på arrestanten Breivik som registeringsnumret på arrestantens fordon var känt 9 minuter efter dådet i regeringhögkvarteret
• Närmaste polisstyrka, från Buskerud, fick order att "observera" istället för att ofördröjligen bege sig till platsen för missgärningarna där arrestanten Breivik var i full färd med sitt dödliga verk. Trots det faktum att båtar fanns tillgängliga fick polisstyrkan order om att invänta en polisbåt
• Bordningen av båten, när styrkan väl skulle bege sig till platsen, fördröjdes av största oskicklighet då båten höll på att vältra på grund av att mer poliskonstaplar än vad båten kunde bära avsåg att ta plats. 

Icke heller det förebyggande säkerhetsarbetet kan på något sätt anses klanderfritt. Redan 2004 hade fattats beslut om att stänga Grubbegatan, som leder förbi regeringshögkvarteret. Av någon outgrundlig anledning genomfördes icke detta, trots att det för var och en torde stått klart att terroraktiviteterna i vår värld fortgår. Här faller icke enbart ansvaret på de norska polismyndigheterna utan ock på den norska regeringen, som i detta måtto agerat naivt och synnerligen senfärdigt.

Det obestridliga fakta som nu presenteras måste ofördröjligen leda till konsekvenser. Utredningar om tjänstefel måste initieras för de som begått uppenbara fel. Att de polischefer, i det fall de fortfarande innehar sina befattningar, som lett operationerna skulle kunna fortsätta i sina ämbeten, efter det som framkommit i rapporten, synes vara en omöjlighet. För sin egen heder bör dessa ofördröjligen anhålla om entledigande.

Ävenledes måste frågan ställas om de politiska befattningshavare, som har till uppgift att säkerställa polisens duglighet, efter det som nu kommit i dagen, kan anses lämpliga att kvarstanna på sina poster.