Folkstyrets främsta organ är Riksdagen. Detta faktum synes icke statsrådet Fridolin hysa någon nämnvärd respekt för. Vid riksdagens sammanträde den 20 maj innevarande år föredrogs följande betänkande från Utbildningsutskottet 2914/14 UbU11, punkten 4, vari föreslås att:
"Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska återkomma med förslag om en tioårig grundskola. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna"
Då nämnda förslag bifölls av kammaren är det att se såsom uttryck för folkviljan. Även om ett tillkännagivande i konstitutionell mening icke är bindande måste det ses som ett förakt för folkets mening om icke den verkställande makten, Regeringen, effektuerar vad folkets främsta företrädare, Riksdagen, framfört som sin mening.
Nu har det trilskande statsrådet Fridolin, vars statsrådsgärning så långt och i likhet med de flesta statsråd kännetecknats av största tafflighet, anmälts till Konstitutionsutskottet. Att det trilskande statsrådet kommer att näpsas av Konstitutionsutskottet får hålls förtroligt i det att det i nämnda utskott råder samma majoritetsförhållanden, som i kammaren då ärendet avgjordes.
Det hela visar på en av de grundläggande anomalierna i vår konstitution där lagstiftande och verkställande makt sammanblandas. Den verkställande makten urartar till ett politiskt trixande och mixtrande, för att nå partiegoistiska syften, istället för att vara Riksdagens främste tjänare och ombesörja att nämnda organs beslut och mening genomföres.
En sann maktdelning måste till vilket enbart kan ske om den verkställande makten avpolitiseras. Regeringen bör istället tillsättas av skickliga och ovälda ämbetsmän, fria från politiken, vilka utses av Konungen. I denna ordning bör ingå att Konungen inhämtar riksdagens gillande för de statsråd han utser i syfte att säkerställa Riksdagens förtroende för den verkställande makten. Regeringsärendena bör sedan, enligt ordningen i konstitutionen av år 1809, avgöras i konselj inför Konungen.
"Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anför om att regeringen ska återkomma med förslag om en tioårig grundskola. Därmed bifaller riksdagen delvis motionerna"
Då nämnda förslag bifölls av kammaren är det att se såsom uttryck för folkviljan. Även om ett tillkännagivande i konstitutionell mening icke är bindande måste det ses som ett förakt för folkets mening om icke den verkställande makten, Regeringen, effektuerar vad folkets främsta företrädare, Riksdagen, framfört som sin mening.
Nu har det trilskande statsrådet Fridolin, vars statsrådsgärning så långt och i likhet med de flesta statsråd kännetecknats av största tafflighet, anmälts till Konstitutionsutskottet. Att det trilskande statsrådet kommer att näpsas av Konstitutionsutskottet får hålls förtroligt i det att det i nämnda utskott råder samma majoritetsförhållanden, som i kammaren då ärendet avgjordes.
Det hela visar på en av de grundläggande anomalierna i vår konstitution där lagstiftande och verkställande makt sammanblandas. Den verkställande makten urartar till ett politiskt trixande och mixtrande, för att nå partiegoistiska syften, istället för att vara Riksdagens främste tjänare och ombesörja att nämnda organs beslut och mening genomföres.
En sann maktdelning måste till vilket enbart kan ske om den verkställande makten avpolitiseras. Regeringen bör istället tillsättas av skickliga och ovälda ämbetsmän, fria från politiken, vilka utses av Konungen. I denna ordning bör ingå att Konungen inhämtar riksdagens gillande för de statsråd han utser i syfte att säkerställa Riksdagens förtroende för den verkställande makten. Regeringsärendena bör sedan, enligt ordningen i konstitutionen av år 1809, avgöras i konselj inför Konungen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar