Om politrukers dumhet

I samband med det sorgesamma spektakel, som utspelas inför öppen ridå och där Kommunalarbetareförbundet - vilket enligt sina stadgar verkar för en samhällsutveckling på socialistisk grundval - slösat bort medlemmarnas penningar, visas oss tydliga exempel på politrukers dumhet.

Två politruker, ovannämnda förbunds ordförande, socialisten Nordström, och rikets utrikesminister, statsrådet Wallström, ökänd för sin stora och totala inkompetens och oduglighet på diplomatins område, har i detta råkat i luven på varandra. Svavelosande anklagelser kastas, i detta av stor dumhet präglade spektakel, växelvis mellan dessa politruker. I detta sätter respektive kombattant blott och bart, i sin egoistiska inskränkthet, sitt eget väl och ve främst. Att rädda det egna skinnet, då blåsvädret övergår i orkan, är och förblir ett av politrukens främsta adelsmärken.

Det hela spörsmålet gäller är att Kommunalarbetareförbundet välvilligt bistått statsrådet Wallström med en lägenhet i huvudstadens innerstad. Ett område, där det allt sedan planekonomiska socialistiska bostadsregleringar infördes efter kriget, är hart när omöjligt att uppbringa en bostad inom rimlig tid.

I vårt, av Jantelagen svårt fördärvade land, är det ock så vist ordnat att statsmakten, med undantag vad gäller statsministern, icke tillhandahåller några ämbetsbostäder att innehavarna av rikets högsta ämbeten.

Utifrån ovanstående aspekter ställdes statsrådet Wallström, ökänd för sin stora och totala inkompetens och oduglighet på diplomatins område, inför ett svårt dilemma. Att rikets utrikesminister rimligen bör ha en bostad i huvudstaden är icke något att ifrågasätta. Om statsrådet tagit detta utgångspunkt istället för Jantelagen hade statsrådets, minst sagt prekära, situation varit annorlunda. men icke (sic!).

Istället ger sig statsrådet in i en argumentation, präglad av största dumhet, som än en gång påvisar statsrådets stora oduglighet och omdömeslöshet. Saken belyses på ett utmärkt sätt av redaktör Lifvendahl i dagens utgåva av Svenska Dagbladet:

"Att Margot Wallström nu hävdar att hon är helt oskyldig, och att hon fått ”garantier av Kommunals högsta ledning” att hon ”inte gick förbi någon kö”, får man säga är rätt magstarkt. För att under fjolåret ha utnämnts till en av ”årets globala tänkare” av amerikanska tidskriften Foreign Policy, visar utrikesministern överraskande klen tankekraft när det gäller att förmå analysera det faktum att det bara tog ett halvår för henne att få hyreskontraktet i Stockholms innerstad, när snittväntetiden i den kommunala bostadskön är cirka 13 år.

Och om nu Kommunal utställde sådana garantier, borde en ”global tänkare” ha genomskådat hållfastheten i dem. Man nog också anse det rimligt att en hyrestagare vilken som helst skulle var mer angelägen om att kontrollera detaljerna innan man tog emot kontraktet än vad Wallström tycks ha varit."

Klen tankekraft är en synnerligen väl vald beteckning av statsrådet Wallströms hela gärning, som politruk. Väl talat redaktör Lifvendahl!

Redaktör Lifvendahl avslutar sin lysande och mycket tänkvärda framställning på följande sätt:

"Om moral kompareras dubbelmoral, behövs nu ett superlativ för att verbalt göra rättvisa till detta hyckleri. För det vi just nu bevittnar är en moralisk saltomortal; Margot Wallström hoppar politiskt bakåt i luften med vertikalrotation. Och risken för hårt fall är uppenbar."

Må fallet bli hårt, statsrådet Wallström, ökänd för sin stora och totala inkompetens och oduglighet på diplomatins område, har blott och bart sig själv att skylla. Dumheten är statsrådets egen och ingen annans. Det goda detta kan för med sig är att riket kan erhålla en ny utrikesminister, vilken behärskar diplomati.

Ett sorgesamt spektakel

Ledningen Kommunalarbetarförbundet, en facklig organisation med främsta syfte att gentemot arbetsgivaren företräda de som anslutit sig till nämnda organisation, har visat sig vara ett opålitligt och vederstyggligt patrask. Nämnda patrask synes för medlemmarnas surt förvärvade penningar såväl ägnat sig åt affärsverksamhet, som man på intet sätt behärskar, och själva levt livet glada dagar med destillerade och starka drycker vilka inmundigats såväl på egen kursgård, egen restaurang (vilken ävenledes synes ha bedrivit  sedeslöshet och pornografisk verksamhet) samt i egna bättre lägenheter i innerstaden.

Av den långa lista av dumheter merbenämnda patrask ägnat sig åt framgår att det icke enbart varit frågan om någon enstaka finger i syltburken utan det synes snarare vara så att patrasket drattat i densamma med hela ändalykten och därefter icke förmått ta sig ur. I en panikartad åtgärd - med syfte att söka skydda sitt eget skinn - har förbundets ordförande, en socialist vid namn Annelie Nordström, sökt skylla hela debaclet på förbundets kassör, herr Bergström, vars kamerala förmåga förvisso synes synnerligen bristfällig - för att icke säga obefintlig - men såsom ordförande för en organisation, av nämnda slag, är det ordförandens plikt och skyldighet att gentemot medlemmarna ytterst ansvara för att allt går rätt till. I detta har socialisten Nordström brustit på det mest flagranta av sätt.

Av Kommunalarbetareförbundets stadgar framgår att nämna organisation verkar för en samhällsutveckling på socialistisk grundval. 

I detta sammanhang tål att påminna om att en av socialismens främsta egenskaper är att den icke vare sig aktar eller visar respekt för andras egendom. Med andras penningar låter sig socialisten fröjdas. Kommunalarbetarförbundets ledning, ett opålitligt och vederstyggligt socialistiskt patrask, är ett skolexempel på detta förhållande.

I detta spektakel och denna smutsiga sörja har nu ock statsrådet Wallström dragits in såsom detta statsråd icke redan skulle ha nog med problem. Statsrådet har låtit sig förse med lägenhet av nämnda förbund vilket ur flera aspekter är synnerligen olämpligt. Att ett statsråd, vars konstitutionella ställning kräver obundenhet - på det personliga planet - från varje intresseorganisation, på detta sätt. Dock är detta icke att förvånas över då statsrådet Wallström ävenledes i sin ämbetsutövning visar prov på största omdömeslöshet.

Generalsekreteraren för den högst hedervärda Institutet mot Mutor, Helena Sundén, håller icke för uteslutet att statsrådet i detta kan ha gjort sig skyldig till mutbrott. Generalsekreteraren för nämnda institut menar att fallet bör granska av åklagare. Statsrådet Wallström har nu, såsom ett mått av så kallad "krishantering", föranstaltat om sin uppsägning av nämnda lägenhet. Statsrådet bör nu ofördröjligen träda tillbaka in tills dess att det bringats klarhet i ärendet. Förmår icke statsrådet, i sin stora inskränkthet, draga denna slutsats bör statsministern bistå med detta.

Utrikesministerns totala och fullständiga oduglighet

Att statsrådet Wallström är den odugligaste och mest inkompetenta utrikesminister riket någonsin ägt är icke någon nyhet, det visste vi redan. Att statsrådets infernaliska dumhet var så stor att hon, efter att flerfaldiga gånger under förlidet år total brustit i diplomatisk kompetens och fingerfärdighet, fortsätter i sin, ur ett diplomatiskt och utrikespolitisk perspektiv, vansinniga framfart kunde vi icke ens föreställa oss i vår vildaste fantasi.

Ingenting har detta oduglighetens statsråd lärt. Att diplomati har till syfte att bilägga tvister genom att skapa förutsättningar för konstruktiv dialog synes hon icke, i sin stora inskränkthet, förstått. Istället fortsätter detta den diplomatiska dumhetens främsta statsråd att förtala och spy galla över den hedervärda staten Israel och dess rätt och skyldighet att försvara sina medborgare från terroristers och vettvillingars dödlig våld.

Det är i detta perspektiv alls icke svårt att vare sig förstå eller instämma i den hedervärde israeliske biträdande utrikesministern, herr Hotovely, vilken beskriver det odugliga statsrådet Wallströms gärning såsom en "dålig kombination av dåraktighet och diplomatisk dumhet". Väl talat herr Hotovely!

Det är nu hög tid att statsministern agerar och entledigar statsrådets Wallström från det ämbete hon genom sin gärning drar ned i smuts och största skam.

Leve staten Israels och dess självklara rätt och plikt att försvara sina medborgare!

Om socialism och dumfeminism

Att något gott vare kommit ut ur socialism eller dumfeminism torde vara bekant för var och en, som någon gång reflekterat över nämnda läror  och dess magra -för att icke säga totalt obefintliga- resultat.

Socialisten tror i sin stora och inskränkta dumhet att samhället kan utformas på ett och samma sätt utan någon som helst hänsyn till vare sig familjers eller enskildas specifika behov. Härigenom blir socialisten oförmögen att se samhället då han medelvärdesbildat bort verkliga förhållanden.

Dumfeministen tror i sin stora och inskränkta dumhet att mannen och kvinnan i princip är helt och hållet lika. Att de givits olika gåvor, vilket är särskilt tydligt på det biologiska området, vill den dumme feministen icke alls kännas vid.

Kombineras socialistens och dumfeministens läror och världsbild blir resultatet förfärligt. Dagens upplaga av televisionens nyhetsprogram Aktuellt gav en nyttig påminnelse om detta förhållande.

Bakgrunden är att regeringen med benäget bistånd av det före detta kommunistpartiet, benämnt vänsterpartiet, samt - vad värre och beklagansvärt är - även det nyligen omdöpta partiet liberalerna (f.d. folkpartiet) genomdrivet ytterligare begränsningar av Familjens Självbestämmanderätt. Familjen - samhällets främsta byggsten - tros av politrukerna icke veta sitt eget bästa varför ytterligare inskränkningar av rätten till fördelningen av så kallad föräldraledighet mellan moder och fader skall ske. Att behoven är individuella och olika ser man icke i sin stora dumhet. Socialister och dumfeminister, i vilken skara dessvärre även skamliga liberaler ingår, tror sig istället veta bäst och tar sig rätten att diktera villkoren för Familjen och därmed spotta densamma i ansiktet.

I Aktuellt föregick en debatt mellan statsrådet Strandhäll, socialist och dumfeminist, och riksdagsledamoten och ordföranden för kristdemokraterna fru Busch Thor, en hedervärd person som sätter konservatismens värderingar och därigenom Familjen högt.

Den intellektuella nivån, debattkombattanterna emellan, var minst sagt milsvid i skillnad, medan fru Busch Thor på ett självklart och mycket logiskt sätt utgick ifrån Familjens Självbestämmanderätt bjäbbade socialisten och dumfeministen Strandhäll emot genom att lyfta virriga frågeställningar vilka var ovidkommande för grundfrågan - Familjens Självbestämmanderätt. På frågan om Familjens Självbestämmanderätt förmådde socialisten och dumfeministen Strandhäll icke ge något svar alls vilket är betecknande.

Dessförutan uppvisade statsrådet Strandhäll stor näsvishet och oförskämdhet genom att icke låta fru Busch Thor tala till punkt. Detta kanske icke är att förvånas över, om sakargumenten utgörs av något som är tunnare än vattvälling återstår uppenbart inget annat än oförskämdhet. Dock borde ett något bättre och respektfullt uppförande kunna förväntas av ett statsråd. Måhända är ock icke detta att förvänta från ett statsråd i den inkompetentaste och mest taffliga regering, som Riket någonsin ägt. Bättre hade varit om statsrådet Strandhäll avstått från nämnda debatt och därigenom undvikit att sprida vanära över både sig själv och den regering hon företräder.

All heder åt fru Busch Thor,som stod upp för Familjens Självbestämmanderätt!

Om Helgon

Abbedissan Elisabeth Hesselblad (1870-1957)

Under senare tid har en hel del uppmärksamhet kommit att visas det faktum att Påven avser att helgonförklara abbedissan Elisabeth Hesselblad, barnfödd i Hudene socken i Västergötland. Det skall på intet sätt ifrågasättas att nämnda abbedissa var mycket gudfruktig person och ävenledes genom sin verksamhet,icke minst vad avser räddande av människor tillhörande det hedervärda judiska folket, gjorde mycket gott. För detta skall självfallet abbedissan Elisabeth Hesselblad hållas högt.

Med detta sagt måste dock ett varningens finger höjas mot helgonväsendet, ett oskick vilket utvecklats inom ramen för den papistiska kyrkotraditionen. Något stöd i den Heliga Skrift - för helgondyrkan - synes synnerligen svårt att finna. Den eufori, som kan skönjas i vissa media, över att vårt land efter 600 åter får ett helgon får icke skymma den stora och allvarliga fara, som dyrkandet av helgon innebär.

I detta sammanhang finns all anledning att återvända till den store reformatorn, Martin Luther, som renade Kyrkan från papisternas villfarelser, villfarelser som alltfort frodas och som dessvärre, vad gäller helgondyrkan, tilltar i det att helgonförklaringarnas antal ökar på ett sätt som för tankarna till hyperinflation.

Luther behandlar i ett av sina fundamentala verk, de schmalkaldiska artiklarna, helgondyrkan och dess fara:

"Åkallandet av helgonen

25) Åkallandet av helgonen är också ett av de missbruk, som höra den yttersta tiden till. Det strider mot den första artikeln och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrått, och icke finnes det heller något exempel därpå i Skriften. Även om det vore aldrig så värdefullt, vilket det dock icke är, är det tusen gånger bättre att hålla sig till Kristus. 

26) Och ehuru änglarna i himmelen bedja för oss – såsom också Kristus själv gör – liksom även de heliga på jorden och kanske också i himmelen, så följer icke därav, att vi skola anropa och tillbedja änglarna och helgonen och dyrka dem med fastor, högtider, mässor, offer, byggande av kyrkor och altare, inrättande av gudstjänster och andra liknande åtgärder och hålla dem för hjälpare i nöden samt tillskriva dem var och en sin särskilda förmåga att hjälpa i olika livslägen, såsom papisterna göra och lära. Ty detta är avguderi; en sådan ära tillkommer nämligen Gud allena. 

27) Såsom en kristen och en av Guds heliga på jorden kan du bedja för mig icke bara i ett speciellt fall utan i all nöd. Men fördenskull skall jag icke tillbedja, anropa och dyrka dig med högtider, fastor, offer, mässor och på dig sätta min salighetstro. Jag kan väl på annat sätt vörda, älska och tacka dig i Kristus. 

28) Om blott denna vidskepliga dyrkan av änglar och döda heliga människor avskaffas, så visar sig den andra vördnadsbetygelsen vara utan skada, ja, den torde snart komma att upphöra. Ty då människorna icke längre kunna hoppas på nytta och hjälp av dem såväl i lekamligt som andligt hänseende, så komma de att lämna dem i fred både i graven och i himmelen. Ty utan vederlag eller av idel kärlek torde ingen mycket tänka på dem samt vörda och ära dem. 

29) Sammanfattande säga vi sålunda, att vad mässan själv är, vad den har till följd och vad som sammanhänger med den, kunna vi icke fördraga, utan måste förkasta det, för att vi skola kunna behålla det heliga sakramentet rent och visst, i det att vi enligt Kristi instiftelse bruka och mottaga det genom tron."

Det finns således all anledning att taga sig till vara från helgondyrkan. Papisterna är i detta ute på synnerligen farliga vägar.

Låt oss icke ryckas med av en hänförelse, som är av nationalistiskt slag och icke bibliskt slag!

Konungens Jultal

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

På Juldagen fick vi åter ta del av Hans Majestät Konungens Jultal. Detta är ett av de två återkommande årliga tillfällen då Konungen adresserar det svenska folket. Det andra tillfället är vid Riksmötets öppnande.

I en orostid, som denna, och i en tid då politikens lismande och käbbel når oanade höjder att någon förmår lyfta blicken och göra en reflektion från en större helhet. Detta låter sig enbart sig enbart göras av en kraft som är obunden. I detta har Monarkin en roll, som icke kan överskattas. Monarkin ger samhället stadga och kontinuitet och i detta sammanhang må nämnas att en märkesdag kommer att inträffa den 8 augusti nästa år. Nämnda datum kommer Konungen, mänskligt att döma, vara den Konung, som under hela vårt lands tusenåriga historia, under längst tid suttit på tronen.

Denna gång sökte Konungen, den mörka tiden till trots, frammana framtidstro:

"Ja, det finns mörker och oro i vår tid. Men inte minst därför är det så viktigt att också ta fasta på alla ljuspunkter och påminna varandra om att vi har goda skäl till att känna hopp och tillförsikt inför framtiden."

Det finns anledning för var och en att taga till sig dessa ord.

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Leve Monarkin!

Leve Konungen!

Gratulationer

Hennes Majestät Drottning Silvia, Drottning av Sverige

Från detta Forum framföres till Hennes Majestät Drottningen de allra varmaste och hjärtinneligaste gratulationer på Födelsedagen.

Leve Drottningen!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Utrikesministerns oduglighet

Statsrådet Wallström, den odugligaste utrikesminister Riket någonsin ägt, har åter demonstrerat sin aldrig sinande inkompetens. Utrikesministerns ämbetsutövning kännetecknas av största dumhet, vilket många exempel visar på. Här har vi noterat såväl hur nämnda inkompetenta statsråd hart när raserade relationerna med en halv världsdel, vilket enbart kunde rättas med Konungens ingripande, som när detta oduglighetens statsråd i tid och otid spyr galla och förtalar den demokratiska staten Israel. Sina stora och grova felsteg söker sedan merbenämnda oskickliga statsråd förklara med att hon anser sig "missuppfattad".

Sic vilken dumhet!

En absolut grundförutsättning för den som ämnar ägna sig åt diplomatins svåra område är att kunna uttrycka sig på ett vederhäftigt och adekvat sätt utan att rasera allt vad relation heter med främmande makter. Denna förmåga saknar helt uppenbart det olycksaliga statsrådet Wallström. Till och med varje honorärkonsul i vilken bananrepublik som helst torde i detta ha en förmåga som vida överstiger det inkompetenta statsrådet Wallström.

Denna gång gäller ärendet republiken Frankrikes begäran, i full enlighet Europiska Unionens fördrag och konversioner, om militärt bistånd. Republiken Frankrike har här uttryckligen begärt bistånd vad gäller spaningskapacitet. För var och en som har någon insikt om Rikets militära förmåga är det uppenbart att den enda kapacitet att uppbringa består i det högmoderna flygplanet JAS 39 Gripen. Nämnda flygplan genomförde ock synnerligen viktiga och högkvalitativa operationer under insatserna i Libyen.

Under sedvanlig tafflighet har nu Regeringen behandlat republiken Frankrikes begäran och besvarat densamma med att erbjuda några ynka timmars transportflygskapacitet samt tvenne stabsofficerare att kommenderas till Mali. Republiken Frankrikes explicita begäran om spaningskapacitet söker det odugliga statsrådet Wallström vifta bort med att spaning alls icke behöver innebära operativa insatser med det högmoderna flygplanet JAS 39 Gripen. Redaktör Ivanov slår huvudet mitt på spiken genom följande dräpande kommentar:

"Utrikesminister Margot Wallström började med att konstatera att regeringen tolkat förfrågan efter spaningsplan med att transportplan går fint. Men alla med kunskap om försvarspolitik och materiel vet att spaningsplan är synonymt med Jas 39 Gripen. Som den moderata riksdagsledamoten Hanif Bali påpekade, S i JAS står alltså för spaning."

Det är fullständigt häpnadsväckande att utrikesministern på detta sätt - gång efter annan -försätter sig i en situation, som är helt och totalt ohållbar. När skall Statsministern inse att han icke kan ha en så oduglig person, som ansvarig för Rikets relationer med främmande makt?

Med detta sagt synes det vidare vara uppenbart att det verkliga skälet till Regeringens skamliga svar på republiken Frankrikes begäran icke är utrikespolitisk utan inrikespolitisk. I den sorgesamma flyktingfrågan drev Statsministern den titulära Vice Statsministern till gråtande tårar för att genomdriva skärpta ordningar. I detta blev det högst uppenbart att hela Regeringens existens hänger på den sköraste av trådar. Att i en sådan situation söka tvinga den titulära Vice Statsministern och hennes högpacifistiska och populistiska parti till ytterligare eftergifter och än mer ynkligt lipande lät sig självklart icke göras utan risk för regeringskris. Med tanke på det socialdemokratiska arbetarpartiets minst sagt klena stöd i opinionen var detta ett alternativ Statsministern icke kunde välja.
   

Om socialismen fiasko

Att socialism är en fullständigt oduglig ideologi är något vilket historien visat gång på gång. Den för socialisten dystra sanningen är att historien icke kan uppvisa ett endaste exempel på där en socialistisk samhällsimplementation, av vad slag det vara må, lett till något gott. Ändock förtröttas icke socialister på att hävda motsatsen. I vårt land är dessa historieförnekares främsta banerförare det för detta kommunistpartiet, nu benämnt vänsterpartiet, och dess ilskne och för största oförskämdhet beryktade ordförande herr Sjöstedt.

Varje gång ett halmstrå uppenbarar sig, genom vilket man tror att socialismens orealistiska utopier kan förverkligas, bejublas detsamma. Så var ock fallet då Venezuela år 1999 erhöll ett socialistiskt styre. Det fanns då hos socialisterna ingen gräns för vilka storverk, som skulle komma att uträttas. Dock, i takt med att verkligheten konfronterar den orealistiska och fullständigt omöjliga socialistiska utopin, tvingas man högst motvilligt inse verklighetens dom. Även om den ilskne herr Sjöstedt, åtminstone med läpparnas bekännelse, nödgats acceptera det venezuelanska socialistiska fiaskot finns det allt fort, ävenledes i vårt land, avskyvärda socialistiska och kommunistiska krafter vilka framhärdar i stödet för det socialistiska patrask, som fullständigt ruinerat Venezuela, ett land rikt på naturtillgångar.

Det är synnerligen glädjande att det venezuelanska folket, vid söndagens val, gjort rent hus med det socialistiska patrask, som genom ekonomisk lättsinnighet av sällan skådat slag, vanstyre, fängslande av oppositionella, utpressning och utnyttjande av statsmakten för socialistiskt partiegoistiska syften i grunden fördärvat Venezuela.

Låt oss högeligen jubla över denna seger!

Än en gång har det visats att socialism leder till ekonomisk ruin!

Än en gång har det visats att socialism leder till ofrihet och förtryck!

Än en gång har visats hur socialisters redan obefintliga trovärdighet gjorts än mer obefintlig!

Sammanfattningsvis:

Än en gång är socialismens stora, totala och fullständiga oduglighet bevisad! 

Nu får det vara nog!

Åter har innehavaren av ett av rikets högsta ämbeten, statsrådet och chefen för utrikesdepartementet, visat sin stora oskicklighet och kompletta oduglighet. Denna gång har det med största inkompetens behäftade statsrådet Wallström, i Riksdagens kammare, anklagat staten Israel för "utomrättsliga avrättningar". Icke blir det hela bättre av att det odugliga statsrådet söker bortförklara sina dumheter med efterkonstruktioner rörande "principiellt folkrättsliga resonemang". Var och en som med egna öron hört det odugliga statsrådets utlåtelser inser att dessa icke kan missförstås. Statsrådet, som under hela sin ämbetstid i hart när varje akt hon ägnar sig åt visat på total avsaknad av grundläggande diplomatiska färdigheter, kastar åter skam icke blott på sig själv utan, vad värre är, ock på Rikets internationella anseende.

Den hedervärde israeliske Försteministern, herr Netanyahu, betecknar, fullt berättigat, uttalandet från det utifrån ett diplomatiskt perspektiv med stor dumhet anfrätta statsrådets uttalande såsom "skandalösa". Väl talat herr Netanyahu!

Ävenledes i svensk politik röner statsrådets skandalösa utlåtelser rättmätig kritik. Herr Björklund, ordförande i partiet Liberalerna, förklarar:

"Under Margot Wallström har Sveriges inställning blivit ensidigt Israelfientlig"

Statsrådets skamliga och avskyvärda Israelhat är lika uppenbart som det är oacceptabelt. Israel har all folkrättslig rätt att försvara sig mot alla de vederstyggliga krafter, som inget annat suktar efter än staten Israels utplåning och det hedervärda judiska folkets fördrivande.

Nu får det vara nog!

Om icke den tafflige statsministern, till vars egenskaper dessvärre icke hör att ha råg i ryggen, ofördröjligen och omedelbart entledigar det inkompetenta och högst odugliga statsrådet Wallström återstår inget annat än att misstroendevotum väcks i Riksdagen. En sådan anstalt torde ha synnerligen goda förutsättningar att vnna framgång. Om den tafflige statsministern vill utsätta sig för detta spe är helt upp till densamme.