Denna dag, den första maj, är traditionellt den dag då socialistiska krafter - allt ifrån reformistiska socialdemokrater till hårdhudade och avskyvärda stalinister och annat ytterlighetspatrask - demonstrerar och manifesterar. I ett fritt och öppet samhälle - till skillnad från de samhällen där socialismen implementerats - är det en grundläggande mänsklig rättighet att fritt få ge uttryck för sina åsikter, väl så!
Det beklagliga är att ävenledes reformistiska socialistiska krafter, såsom exempelvis vårt lands socialdemokrater, halsstarrigt håller fast vid att nyttja ett symbolspråk - exempelvis röda fanor och sången internationalen - vilka även nyttjats av de mest avskyvärda socialistiska tyranner såsom Stalin, Mao, Pol-Pot och andra ondskans lakejer.
Varför känner reformisterna, vars respekt för folkstyret icke skall ifrågasättas, ingen respekt för de miljontals arma människor som förtryckts, plågats, torterats och mördats under de röda fanorna? Icke skulle väl någon, utom de mest extrema, komma på tanken att manifestera under fanor med svastikor, även om svastikan som sådan är en tusenårig symbol? Svastikan har likt den röda fanan av historien förvandlats till ondskesymboler. Detta är något var och en har att förhålla sig till oavsett symbolens ursprungliga betydelse. Den röda fanan är likt svastikan för all framtid besudlad och bör därför icke nyttjas av frihetsälskande människor.
Gentemot alla de, som själva eller genom nära och kära, vilka drabbats av socialistiska implementationers ondska och grymhet är nyttjandet av röda fanor - en ondskans symbol för offren - inget annat en en stor skymf. Var och en som idag lyfter en röd fana borde allvarligen betänka detta och inse att de väcker onda och smärtsamma minnen hos de som på något sätt drabbats av socialistiskt förtryck. De som nyttjar de röda fanorna gör sina medmänniskor illa.
Själv kommer tecknaren av dessa rader att njuta våren på landsbygden fjärran från röda fanor och socialistiska manifestationer för att icke riskera att drabbas av missmod och nedstämdhet vid åsynen av ondskesymboler på gator och torg.
Det beklagliga är att ävenledes reformistiska socialistiska krafter, såsom exempelvis vårt lands socialdemokrater, halsstarrigt håller fast vid att nyttja ett symbolspråk - exempelvis röda fanor och sången internationalen - vilka även nyttjats av de mest avskyvärda socialistiska tyranner såsom Stalin, Mao, Pol-Pot och andra ondskans lakejer.
Varför känner reformisterna, vars respekt för folkstyret icke skall ifrågasättas, ingen respekt för de miljontals arma människor som förtryckts, plågats, torterats och mördats under de röda fanorna? Icke skulle väl någon, utom de mest extrema, komma på tanken att manifestera under fanor med svastikor, även om svastikan som sådan är en tusenårig symbol? Svastikan har likt den röda fanan av historien förvandlats till ondskesymboler. Detta är något var och en har att förhålla sig till oavsett symbolens ursprungliga betydelse. Den röda fanan är likt svastikan för all framtid besudlad och bör därför icke nyttjas av frihetsälskande människor.
Gentemot alla de, som själva eller genom nära och kära, vilka drabbats av socialistiska implementationers ondska och grymhet är nyttjandet av röda fanor - en ondskans symbol för offren - inget annat en en stor skymf. Var och en som idag lyfter en röd fana borde allvarligen betänka detta och inse att de väcker onda och smärtsamma minnen hos de som på något sätt drabbats av socialistiskt förtryck. De som nyttjar de röda fanorna gör sina medmänniskor illa.
Själv kommer tecknaren av dessa rader att njuta våren på landsbygden fjärran från röda fanor och socialistiska manifestationer för att icke riskera att drabbas av missmod och nedstämdhet vid åsynen av ondskesymboler på gator och torg.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar