måndag 15 september 2014

Om Rikets styrelse

När nu valresultatet ligger för handen befinner sig Riket i den situation att förutsättningarna att bilda en - över tiden stabil - regering synes synnerligen brydsamma. Herr Löfvens tal under valnatten har ett löjets skimmer över sig i det att han framställer resultatet såsom en seger, Verkligheten säger istället att förhållander för den så kallade rödgröna konstellationen är i det närmaste status quo i jämförelse med föregående val. Talet om att herr Löfven genom valet skulle ha givits ett utökat mandat klingar därför synnerligen falskt och det ynka enda ytterligare riksdagsmandat, som herr Löfvens parti lyckats förvära, står på intet sätt i proportion till hans storvulna tal. Ett sämre valresultat än det föreliggande har under de senaste 100 åren endast presterats år 1920 (29.7%) och år 2006 (30.7%) och ligger härigenom  långt ifrån de utsatta målen.

Sorgerligt är tvivelsutan att det utopiska nationalistiska partiet Sverigedemokraterna, vars ursprung innehåller synnerligen elakartade fläckar, vunnit den framgång som vi nu kan skåda. Lika glädjande, som nationalisternas framgång är sorgesam, är det faktum att det ultrafeministiska - av ren dumhet anfrätta - högröda partiet Feministiskt Initiativ icke vunnit tillträde till Riksdagen. Glädjande är ock att den framgång, som den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt förvänade för det förutvarande komministpartiet uteblivit. Det förre detta kommunistpartiet kommer sannolikt och högst glädjande allfort att ha en högst marginell roll vad gäller Rikets styrelse.

Det finns i denna situation enbart två alternativ, vilka skulle kunna ge stabilitet i samhällsutvecklingen under den kommande mandatperioden.

Det ena av dessa alternativ skulle vara att följa det tyska exemplet, d.v.s. skapandet av en regering bestående av moderata samlingspartiet och socialdemokratiska arbetarepartiet. För landets bäste borde dessa partier under den kommande mandatperioden gräva ned sina stridsyxor och styra Riket med fortsatt omsorg om Rikets finanser som högsta prioritet. Utifrån sakfrågans beskaffenhet skulle detta tvivelsutan vara möjligt men dessvärre torde den politiska prestigen lägga hinder i vägen.

Ett annat alternativ vore att skapa en oväld regering av skickliga ämbetsmän, som på basis av de enskilda sakfrågorna har att utröna vad som kan vinna stöd i Riksdagen och utifrån detta styra Riket. I detta alternativ skulle otvivelaktigt Riksdagen vitaliseras och folkstyret åter ges en verklig mening.

Detta alternativ är ock tilltalande i det att det skulle implementera maktdelningens gyllene principer där den verkställande makten utövas under lagar och de ramar, som Riksdagen beslutar.

Söker herr Löfven ge sig ut på andra vägar torde hans möjlighet att över tiden undvika nedfallandet från denna vägs branta dikeskanter vara i det närmaste obefintliga. Herr Löfven kommer då icke, såsom politiker, kunna resa sig ur den gyttja som finns på dikets botten. Då, om icke förr, kommer herr Löfven att inse att han på intet sätt erhållit det mandat som han i sitt storvulna och löjeväckande tal vill göra sken av.

1 kommentar:

  1. Kammartjänaren2 oktober 2014 14:40

    Har med intresse tagit del av edra tankar i denna affär. Själv tror undertecknad att herr Löfven, för att i högsta möjliga grad undvika kontakt med den av eder omtalade gyttjan, försöka hoppa från tufva till tufva tills han åter nått fast mark under fötterna, mest sannolikt genom utskrivning av nyval. Klarar han detta utan detsamma är han värd all respekt.

    SvaraRadera