Reflektion över det stundande valet

Att val stundar torde icke ha gått någon förbi. Valrörelsen är intensiv och utgången synes icke alldeles enkel att förutspå. Lismande politiker, i synnerhet på den så kallade rödgröna sidan, ställer ut löften, det ena vidlyftigare än det andra, i syfte att köpa väljare. Desperationen förefaller vara i det närmaste total Att det hela skall ske under bevarande av sunda statsfinanser verkar icke bekymra. Insikten om att ett samhälles styrbarhet är begränsad är icke något som nått dessa lismares sinnen.

Den största lismaren av alla, som tror att såväl statskassa som medborgarnas skatteförmåga är obegränsad, är ordföranden för det före detta kommunistpartiet, den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt. Herr Sjöstedt har ock drabbats av hybris då han nyligen lät meddela att det före detta kommunistpartiets styrelse nu utsett såväl statsråd såsom statssekreterare. Vilken infernaliskt dumhet! Den som söker spisa upp björnen innan den är skjuten lär bli storligen besviken.

Sanningen är den att den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt torde vara högst medveten om att herr Löfven, om det skulle komma till skifteskonselj, icke kommer släppa herr Sjöstedt över tröskeln till konseljsalen och än mindre föra fram honom till Konungens rådsbord.

Valet visar, hur än utgången blir, att det politiska landskapets förändring består. Den tid då två så kallade block - det borgerliga och socialistiska - stred om maktens köttgrytor synes vara förbi i det att inget av dessa block torde erhålla riksdagsmajoritet. Två nya politiska krafter bestående av miljöpartiet, ett parti utan egentlig ideologisk förankring och för närvarande lierat med socialdemokraterna, samt sverigedemokraterna, ett utopiskt nationalistiskt parti med ett grumligt förflutet, gör det politiska situationen oförutsägbar. Noterbart är att det traditionella socialistiska blocket, som under långliga tider satt på regeringstaburetterna av egen förmåga icke längre stöds av mer än dryga tredjedelen av valmanskåren. Detta är icke alls märkligt då samhället förändrats och antalet traditionella arbetare utgör en allt mindre del av befolkningen.

I en oklar situation, då intet hållbart underlag kan skapas för regeringen, borde det övervägas om icke det tyska exemplet borde följas för att säkerställa en stabil regering, som kan fortsätta att hålla statsfinanserna - grunden för rikets välmåga - i fortsatt god ordning. Några stora reformer skulle icke ske men en lugn och organisk samhällsutveckling skulle ändock kunna erhållas. Om herrarna Reinfeldt och Löfven har det mod, som skulle krävas i en oklar situation, är förmodligen dessvärre tveksamt.

För en konservativ och monarkist, som tecknaren av dessa rader, finnes inget parti vilket driver frågor utifrån konservativ och monarkistisk utgångspunkt. Dock kan självklart både socialistiska och liberala partier sorteras bort, det samma gäller miljöpartiet som saknar ideologisk förankring och det utopiska nationalistparitet är icke heller att tänka på i kraft av dess utopiska teser och grumliga förflutna. Kvar finnes således moderaterna och kristdemokraterna. Då tecknaren av dessa rader finner att såväl statsministern, utrikesministern och finansministern utövar sitt värv med största skicklighet lades valsedlar för moderaterna i valkuvertet vid dagens förtidsröstning.