Så har vi då de senaste veckorna kunnat följa det sorgesamma spektakel, som utspelats inför öppen ridå, och där ett av de i Regeringen ingående partiernas, Miljöpartiet, sanna jag uppenbarats för var och en. Den dumhet, oskicklighet och amatörmässighet vi kunnat beskåda synes helt osannolik men är ändock en uppenbar och otvetydig sanning. Man tar sig för pannan!
Det som skiljer Miljöpartiet från de övriga av Riksdagens partier är att partiet i egentlig mening saknar ideologi. Detta torde vara grundorsaken till alla de katastrofala fel vi hart när dagligen - vecka efter vecka - kunnat beskåda. Miljöpartiet har - allt sedan det bildades - satt som främsta ära att vara motvalls. Så kallade "alternativa" lösningar, vilka icke utgår från vedertagna ideologiers logik, har gjorts till självändamål oavsett hur vansinniga de varit. Den "mitt-emellan-allting-väg" Miljöpartiet i sin stora naiva och amatörmässiga dumhet sökt finna existerar helt enkelt icke.
Bristen på ideologi har lett till att ett av partiets bärande idéer kommit att bestå i så kallad identitetspolitik, en utveckling som accelererat sedan andra partier kommit att ägna minst lika stort intresse för miljön, ett intresse som dessutom ofta lett till långt mer realistiska och bättre lösningar på miljöproblematiken än de som förfäktas av det ifrågavarande partiet. Identitetspolitik innebär att det är den kollektiva grupp, som en individ tillhör, och icke åsikter och värderingar, som skall forma samhällsutvecklingen. I detta har man sökt attrahera såväl extremfeminister och muslimer. Resultat av nyssnämnda strategi är föga förvånande det vi idag ser.
En extremfeminist ser könet främst såsom en "social konstruktion" och något som på minsta möjliga sätt och hart när endast i nödfall får påverka samhällsbygget medan muslimen - likt den kristne - ser de olika könen - mannen och kvinnan - som en naturlig del av Skapelsen och något som måste få tillåtas att påverka samhällets ordnande. För undvikande av missförstånd måste dock här framhållas, utifrån ett kristet perspektiv, att den av en del muslimer förfäktade ordningen att en man och en kvinna icke bör handhälsa synes synnerligen märklig.
Den totalkonfrontation, som uppstod då en kandidat till partistyrelsen icke visade sig vara hågad att handhälsa på en kvinnlig reporter, borde varit förutsebar för varje människa, som har sina sinnen i fullt behåll. Dock, för statsrådet Fridolin synes det ha varit en senkommen insikt vilken icke uppenbarades innan katastrofen var ett faktum och partiet började att rämna i sina grundvalar.
I identitetspolitiken ligger ock att icke på minsta sätt förarga de mest perifera delarna av de grupper man omhuldar. En högst sorgesam konsekvens av detta var när det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, lät omnämnda vår tid värsta terrordåd - de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, med "olyckorna". För detta bör det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, högeligen skämmas. Utifrån samma logik förmådde vare sig statsrådet Fridolin eller statsrådet Romson kritisera det nu avdankade statsrådet antisemiten Kaplans samkväm med turkiska extremister.
En annan del i detta består i hatet mot den hedervärda staten Israel. Det avdankade statsrådet antisemiten Kaplans - på videomedium inspelade - dumma, elaka, hatiska och från ett historiskt perspektiv fullständigt befängda jämförelser mellan Israel och det nationalsocialistiska Tyskland ledde icke heller de till någon kritik värd namnet. Istället lades fokus på att söka förklara att det avdankade statsrådet antisemiten Kaplan missförståtts.
Även rent organisatoriskt gav man sig ut på kvicksand då man icke förlitade sig på de partiledningsstrukturer, som historien visat vara ändamålsenliga och fungerande. Här skulle minsann icke utses partiordförande utan istället infördes en sällsam konstruktion med tvenne taltrattar, med bivillkoret - sprunget ur extremfeminismen, stipulerar att desamma måste vara av olika kön. Att välja de som har bäst förmåga - oavsett kön - passar sig icke i detta med största amatörmässighet behäftade motvallsparti.
Statsministern torde för varje minut som löper alltmer ångra att han släpade oskickliga och rent amatörmässiga företrädare för nämnda parti till Konungens rådsbord där de upptogs som statsråd. Detta länder Statsministern till föga heder och pekar än en gång på hans vekhet och svaghet.
Frågan är hur länge nämnda spektakel kan pågå. Över tid förefaller det vara alltmer är oansvarigt av Statsministern att i sin Regering nära företrädare för ett parti, som är så till den grad amatörmässigt och regeringsodugligt som Miljöpartiet. Någon gång torde det kokta fläsket ha blivit stekt och tvinga Statsministern, att trots sin brist på råg i ryggen, agera och avspisa företrädarna för det meromnämnda partiet från Konungens rådsbord.
Det som skiljer Miljöpartiet från de övriga av Riksdagens partier är att partiet i egentlig mening saknar ideologi. Detta torde vara grundorsaken till alla de katastrofala fel vi hart när dagligen - vecka efter vecka - kunnat beskåda. Miljöpartiet har - allt sedan det bildades - satt som främsta ära att vara motvalls. Så kallade "alternativa" lösningar, vilka icke utgår från vedertagna ideologiers logik, har gjorts till självändamål oavsett hur vansinniga de varit. Den "mitt-emellan-allting-väg" Miljöpartiet i sin stora naiva och amatörmässiga dumhet sökt finna existerar helt enkelt icke.
Bristen på ideologi har lett till att ett av partiets bärande idéer kommit att bestå i så kallad identitetspolitik, en utveckling som accelererat sedan andra partier kommit att ägna minst lika stort intresse för miljön, ett intresse som dessutom ofta lett till långt mer realistiska och bättre lösningar på miljöproblematiken än de som förfäktas av det ifrågavarande partiet. Identitetspolitik innebär att det är den kollektiva grupp, som en individ tillhör, och icke åsikter och värderingar, som skall forma samhällsutvecklingen. I detta har man sökt attrahera såväl extremfeminister och muslimer. Resultat av nyssnämnda strategi är föga förvånande det vi idag ser.
En extremfeminist ser könet främst såsom en "social konstruktion" och något som på minsta möjliga sätt och hart när endast i nödfall får påverka samhällsbygget medan muslimen - likt den kristne - ser de olika könen - mannen och kvinnan - som en naturlig del av Skapelsen och något som måste få tillåtas att påverka samhällets ordnande. För undvikande av missförstånd måste dock här framhållas, utifrån ett kristet perspektiv, att den av en del muslimer förfäktade ordningen att en man och en kvinna icke bör handhälsa synes synnerligen märklig.
Den totalkonfrontation, som uppstod då en kandidat till partistyrelsen icke visade sig vara hågad att handhälsa på en kvinnlig reporter, borde varit förutsebar för varje människa, som har sina sinnen i fullt behåll. Dock, för statsrådet Fridolin synes det ha varit en senkommen insikt vilken icke uppenbarades innan katastrofen var ett faktum och partiet började att rämna i sina grundvalar.
I identitetspolitiken ligger ock att icke på minsta sätt förarga de mest perifera delarna av de grupper man omhuldar. En högst sorgesam konsekvens av detta var när det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, lät omnämnda vår tid värsta terrordåd - de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001, med "olyckorna". För detta bör det djupt oskickliga statsrådet Romson, titulär vice statsminister men icke statsministerns ställföreträdare, högeligen skämmas. Utifrån samma logik förmådde vare sig statsrådet Fridolin eller statsrådet Romson kritisera det nu avdankade statsrådet antisemiten Kaplans samkväm med turkiska extremister.
En annan del i detta består i hatet mot den hedervärda staten Israel. Det avdankade statsrådet antisemiten Kaplans - på videomedium inspelade - dumma, elaka, hatiska och från ett historiskt perspektiv fullständigt befängda jämförelser mellan Israel och det nationalsocialistiska Tyskland ledde icke heller de till någon kritik värd namnet. Istället lades fokus på att söka förklara att det avdankade statsrådet antisemiten Kaplan missförståtts.
Även rent organisatoriskt gav man sig ut på kvicksand då man icke förlitade sig på de partiledningsstrukturer, som historien visat vara ändamålsenliga och fungerande. Här skulle minsann icke utses partiordförande utan istället infördes en sällsam konstruktion med tvenne taltrattar, med bivillkoret - sprunget ur extremfeminismen, stipulerar att desamma måste vara av olika kön. Att välja de som har bäst förmåga - oavsett kön - passar sig icke i detta med största amatörmässighet behäftade motvallsparti.
Statsministern torde för varje minut som löper alltmer ångra att han släpade oskickliga och rent amatörmässiga företrädare för nämnda parti till Konungens rådsbord där de upptogs som statsråd. Detta länder Statsministern till föga heder och pekar än en gång på hans vekhet och svaghet.
Frågan är hur länge nämnda spektakel kan pågå. Över tid förefaller det vara alltmer är oansvarigt av Statsministern att i sin Regering nära företrädare för ett parti, som är så till den grad amatörmässigt och regeringsodugligt som Miljöpartiet. Någon gång torde det kokta fläsket ha blivit stekt och tvinga Statsministern, att trots sin brist på råg i ryggen, agera och avspisa företrädarna för det meromnämnda partiet från Konungens rådsbord.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar