onsdag 5 oktober 2016

Om Kyrkans enhet

I slutet av innevarande månad, den 29 oktober, kommer 500 års minnet av den synnerligen viktiga Reformationen att högtidlighållas i Lund. Vid nämnda högtidlighet kommer ett gemensamt uttalande mellan de lutherska och papistiska kyrkogrenarna att undertecknas av Biskop Munib Younan, Biskop över Jordanien och Det Heliga Landet, ordförande i det Lutherska Världsförbundet, samt Biskopen av Rom, den papistiska Kyrkans Överhuvud.


Hans Högvördighet Biskop Munib Younan, Biskop över Jordanien och Det Heliga Landet, Lutherska Världsförbundets ordförande.

Det är glädjande att Kyrkans två olika grenar, i den dumsekulära tid vi nu genomlider, kommer närmare varandra i dialog. Ett viktigt steg i denna utveckling var undertecknandet av Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran år 1999. Även om nämnda dokument icke är alldeles tydligt i alla punkter synes det ändock vara ett steg i rätt riktning. Ur dess 19:e klausul förtjänar följande att citeras:

"Vi bekänner gemensamt att människan för sin frälsning helt och hållet är beroende av Guds räddande nåd. Den frihet som kännetecknar människan i relation till människor och ting i världen är inte en frihet när det gäller frälsningen. Det betyder att hon som syndare står under Guds dom och är oförmögen att själv vända sig till Gud för att söka räddning eller att förtjäna sin rättfärdiggörelse inför Gud eller med egen kraft nå fram till sin frälsning. Rättfärdiggörelsen sker genom nåd allena."

Än återstår dock mycket innan Kyrkans grenar kan förenas. Att alla delar av den papistiska Kyrkan till alla delar i sin praktik lever upp till deklarationen om rättfärdiggörelseläran synes alls icke självklart. Dock må det vara så att rättfärdiggörelseläran icke längre kan betraktas som en grund för Kyrkornas åtskillnad.

Grund för Kyrkornas åtskillnad finns däremot i den beklagliga helgondyrkan - en dyrkan som tilltar - vilken tillämpas av papisterna. I detta sammanhang tål det att åter hänvisa till Luthers ord i de Schmalkaldiska artiklarna. Ur andra delens andra artikel och dess 25:e och 26 klausuler kan följande citeras:

"25) Åkallandet av helgonen är också ett av de missbruk, som höra den yttersta tiden till. Det strider mot den första artikeln och utplånar kunskapen om Kristus. Det är varken påbjudet eller tillrått, och icke finnes det heller något exempel därpå i Skriften. Även om det vore aldrig så värdefullt, vilket det dock icke är, är det tusen gånger bättre att hålla sig till Kristus."

26) Och ehuru änglarna i himmelen bedja för oss – såsom också Kristus själv gör – liksom även de heliga på jorden och kanske också i himmelen, så följer icke därav, att vi skola anropa och tillbedja änglarna och helgonen och dyrka dem med fastor, högtider, mässor, offer, byggande av kyrkor och altare, inrättande av gudstjänster och andra liknande åtgärder och hålla dem för hjälpare i nöden samt tillskriva dem var och en sin särskilda förmåga att hjälpa i olika livslägen, såsom papisterna göra och lära. Ty detta är avguderi; en sådan ära tillkommer nämligen Gud allena."

Notera här att Luther icke drar sig för att beteckna dyrkan av helgon såsom avguderi och således ett brott mot Första Budet.

Den papistiska Kyrkan skall högaktas för att den på flera punkter håller fast vid Ordet på ett sätt som icke många - av tidens nycker fördärvade - evangelisk-lutherska Kyrkor förmått, icke minst våra Fäders egna kära Kyrka. Papisterna står står exempelvis upp vid det självklara att äktenskapet är ett förbund mellan man och kvinna. För papisterna är ock det ofödda barnets rätt till liv ett grundläggande fundament som icke tummas på.

Dock, villfarelser som helgondyrkan och den fullständigt oacceptabla dogmen om Biskopen av Roms ofelbarhet ex cathedra omöjliggör den förening av Kyrkorna, som för Kristenheten skulle vara synnerligen värdefull. Ur detta perspektiv synes det något överilat att inbjuda Biskopen av Rom till högtidlighållandet av Reformationen i Lund. 

1 kommentar:

  1. Hej Fältmarskalken, Så som jag uppfattar kristendomen så är dess huvudsakliga syfte att vara en moralisk kompass åt folket. Jag har förstått det som att kristendomen försöker lära människan om ödmjukhet och återhållsamhet så man kan visa både foglighet och vördnad samt självdisciplin. Jag har ej läst bibeln så jag må ha fel men det är så jag uppfattar det utifrån vad andra har påstått samt min egna reflektion på det hela. Min fråga är vad den svenska kyrkan hade för roll 60 år sen och vad den har för roll nu? Jag vet att den svenska kyrkan blir hånad idag vilket jag tycker är sannerligen dystert och tråkigt, detta är troligtvis på grund av den stora ateistiska skara människor som tycker religion förövrigt är löjligt men det kan finnas mer till det. Så som jag har uppfattat svenska kyrkans egna uttalanden så har de successivt övergett de principer de brukade stå för vilket ha gjort det svårt att debattera för en stark svensk kyrka inom det svenska samhället. Jag själv är en agnostiker men med månaderna som går så blir jag gradvis mer övertygad att kristendomen är en nödvändighet för inte bara mig utan hela samhället. Den iden upplyste Peter hitchens mig om, han är en journalist som har skrivit stundtals bra böcker har jag hört och jag tycker han låter som en sund människa så han rekommenderar jag att du kollar på.

    SvaraRadera