Om Helgon

Innevarande dag sker i Rom kanonisering (helgonförklaring) av de tidigare påvarna Johannes XXIII och Johannes Paulus II. Utifrån detta finns det anledning att något reflektera över denna papistiska ordning där människor av kött och blod efter deras hädangång ges en särskild roll såsom förmedlare mellan Gud och människorna.

I den Heliga Skrift finns i sanning icke mycket stöd för denna ordning. Tvärtom är Skriften tydlig med att det icke behövs någon förmedlare utan att varje människa kan vända sig direkt till vår nåderike Gud. Papisterna borde i detta sammanhang noga ge akt på Första Timoteosbrevet, dess andra kapitel och femte vers:

Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus

Utifrån denna grundsats saknar helgondyrkan stöd i läran, därmed icke sagt att de människor som kanoniserats icke varit människor med stora förtjänster och som därför heller icke sällan bör tjäna de levande till förebild. I vår tid utgör såväl Moder Teresa som den nu kanoniserade påve Johannes Paulus II goda exempel på detta.

Det är ock synnerligen viktigt att framhålla förhållandet att den katolska läran icke tilldelar helgonen gudom. Hos mindre upplysta går det dock icke att utesluta att helgondyrkan kan misstolkas och urarta till ren avgudadyrkan och därigenom leda till brott mot Första Budet:

Du skall inga andra gudar hava jämte Mig.

Den Katolska Kyrkan upprätthåller i många stycken den Kristna Läran på ett föredömligt sätt i det att den aktar det eviga Ordet och dess kraft framför tidens nycker. I dessa motton är den Katolska Kyrkan värd all respekt. Dock, i frågor som denna om helgon eller när det gäller dogmen om påvens ofelbarhet samt icke minst försoningsläran innehåller papismen lärosatser som svårligen kan accepteras utifrån den rena lära som tydliggjorts för oss genom bland andra Martin Luther.