Det noteras att den tidigare ordföranden för det människofientliga och vederstyggliga Kommunistiska Partiet, folk- och massmördaren Stalins främste beundrare i vårt land, herr Baude, nu lämnat sin politiska skapelse. Det som bland annat väckt herr Baudes högröda och giftiga harm synes vara det förhållandet att nämnda parti förklarat sympatier för feminismen vilken, enligt nämnde herres stalinistiska tankebanor, är att se såsom en "småborgerlig avvikelse".
Även om tecknaren av dessa rader är djupt kritiskt till feminismen, som fenomen, är herr Baudes analys häpnadsväckande. Likt den endimensionella marxism, som herr Baude förfäktar, är feminismen byggd på samma grundprincip, all problematik i samhället går att leda tillbaka till en orsak, i kommunistens fall det så kallade "klassamhället", där vissa människor av ren och skär ondska "suger ut" sina medmänniskor medan orsaken i feminismens fall utgörs av att människor av det manliga könet, genom illasinnade och mer eller mindre nedärvda "patriarkala maktstrukturer, förtrycker människor av det kvinnliga könet.
Således kan ingen annan slutsats dras än att marxismen och feminismen är samma andas barn i det att de försöker sig på att förklara samhällets oändligt komplexa mosaik av orsaksamband med banala och rent infantila förenklingar, förenklingar som icke lett till något annat än misslyckanden och i marxismens fall ävenledes till förtryck och mördande av miljoner och åter miljoner människor.
Kommunismens stora oduglighet, som modell för samhällsbygget, har visat sig i varje försök - allt sedan stadskuppen i Sankt Petersburg år 1917 - att implementera densamma. Ingenstans har den kommunistiska implementationen lyckats, det gick fel i det agrara Ryssland och Kina, den misslyckades skändligen i det utifrån utbildningsnivå gott rustade Östeuropa och den höll utvecklingen tillbaka i den så kallade tredje världens länder, länder vilka nu reser sig med styrka då de marxistiska teorierna förpassats till historiebokens varnande exempel.
Att använda feminismen, med dess infantila enkelspårighet, som utgångspunkt för samhällsbygget torde näppeligen vara mer lyckosamt än att ta marxismen såsom utgångspunkt. Samhället är en komplex varelse och den som icke inser detta gör ofelbarligen fatala misstag.
Även om tecknaren av dessa rader är djupt kritiskt till feminismen, som fenomen, är herr Baudes analys häpnadsväckande. Likt den endimensionella marxism, som herr Baude förfäktar, är feminismen byggd på samma grundprincip, all problematik i samhället går att leda tillbaka till en orsak, i kommunistens fall det så kallade "klassamhället", där vissa människor av ren och skär ondska "suger ut" sina medmänniskor medan orsaken i feminismens fall utgörs av att människor av det manliga könet, genom illasinnade och mer eller mindre nedärvda "patriarkala maktstrukturer, förtrycker människor av det kvinnliga könet.
Således kan ingen annan slutsats dras än att marxismen och feminismen är samma andas barn i det att de försöker sig på att förklara samhällets oändligt komplexa mosaik av orsaksamband med banala och rent infantila förenklingar, förenklingar som icke lett till något annat än misslyckanden och i marxismens fall ävenledes till förtryck och mördande av miljoner och åter miljoner människor.
Kommunismens stora oduglighet, som modell för samhällsbygget, har visat sig i varje försök - allt sedan stadskuppen i Sankt Petersburg år 1917 - att implementera densamma. Ingenstans har den kommunistiska implementationen lyckats, det gick fel i det agrara Ryssland och Kina, den misslyckades skändligen i det utifrån utbildningsnivå gott rustade Östeuropa och den höll utvecklingen tillbaka i den så kallade tredje världens länder, länder vilka nu reser sig med styrka då de marxistiska teorierna förpassats till historiebokens varnande exempel.
Att använda feminismen, med dess infantila enkelspårighet, som utgångspunkt för samhällsbygget torde näppeligen vara mer lyckosamt än att ta marxismen såsom utgångspunkt. Samhället är en komplex varelse och den som icke inser detta gör ofelbarligen fatala misstag.
Inlägg
Två dimensioner blev väl för mycket för den gamle stalinisten.
SvaraRaderaFr
Den som strävar efter utopin måste lägga verkligheten åt sidan, då utopin alltid består av en och endast en dimension innebär detta att densamma raseras om ett annat perspektiv introduceras. Utopins inskränkthet, i detta fall den renläriga kommunismens, framstår här i sin allra naknaste tydlighet.
SvaraRadera