Stor högtidsdag i den antikommunistiska kampen

Denna dag, den 10 oktober är en stor högtidsdag för varje sann antikommunist i det att det idag är 25 år sedan den slutgiltiga svanesången för den marxist-leninistiska kommunismen tog sin början. Kommunismen - en kvasivetenskaplig lära (till delar fullständigt ovetenskaplig), som formulerades, av pamflettisten Marx och fabrikören Engels, i det kommunistiska manifestet av år 1848. Folk- och barnamördaren Lenin, en av historiens mest avskyvärda och bestialiska individer, vidareutvecklade läran och gjorde lögner, svek och politisk terror och hävdandet av "proletariatets diktatur" till en del av dess praktik. Verket fulländades slutligen av tyrannen Stalin, historiens värste folkmördare och människoplågare, vars ondsinthet och människohat endast har haft sin like hos tyrannen och plågoanden Hitler.

Vid utgången av 1980-talet stod det marxist-leninistiska fiaskot klart för varje tänkande människa och då icke minst av Sovjetunionens dåvarande ledare, herr Gorbatjov. Oron spred sig under år 1989 i hela Östeuropa där hårdnackade kommunister, exempelvis den kommunistiske mördaren Honecker i Östtyskland, på allehanda sätt sökte förhindra historiens naturliga gång, det vill säga att den regim, som bygger sin makt på diktatur och repression, förr eller senare kommer att möta sin undergång. I detta måtto är historien otvetydig.

Modiga antikommunister i kampen

Under hösten 1989 tilltog protesterna från de av kommunismen förtrycka folken i Östeuropa allt mer. Ett centrum för frihetskampen uppstod i staden Leipzig. Måndagsgudtjänsterna i Nikolauskyrkan kom härvid att bli ett nav i frihetskampen. Efter flera folkliga missnöjesytteringar, i form av demonstrationer vars väg stoppades av den kommunistiska statens repressiva polismakt, samlades den 9 oktober 1989 icke mindre än 70 000 innebyggare, boende i denna del av ondskans imperium. Denna enorma fredliga och folkliga viljeyttring var för stor att rå på för den kommunistiska statens repressiva polismakt. Under ropen "Wir sind das Volk" ("vi är folket") inleddes slutfasen i denna heroiska antikommunistiska kamp. Inom en månad hade Berlinmuren rämnat och de kommunistiska förtryckarna körts på porten.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., Ålderspresident i Europaparlamentet, en av dem som vägrade ge upp kampen mot kommunismen och dess människoplågande.

Bland andra historiskt betydelsefulla händelser, som under sensommaren 1989, bidrog till att bana väg för den slutgiltiga svanesång som inleddes den 9 oktober, var den så kallade "paneuropeiska picknicken", som skedde den 19 augusti. Vid denna händelse, vilken organiserats av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet, Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike,  Kunglig Prins av Ungern etc. etc. etc., klipps ett håll upp i järnridån på gränsen mellan Österrike och Ungern. Icke mindre är 600 förtrycka östtyskar når på detta sätt friheten. Genom denna händelse visades att järnridån - sina vakttorn, taggtråd, minfält och prickskyttar till trots - var en synnerligen bräcklig skapelse.

Död åt Kommunismen!

Må frihetens klockor snart ock klämta för de förtrycka folken på Kuba och i Nordkorea som alltjämt pinas under det kommunistiska oket!

Leve Friheten!

 

Ila vald justitieminister

Justitieministerposten är i en rättstat en synnerligen betydelsefull och viktig post. Den person som bekläder detta ämbete måste därför åtnjuta ett högt anseende, visa respekt för alla medborgare och sist men icke minst stå upp för lagar och konstitution. Dessvärre måste nu konstateras att herr Löfven till justitieminister utsett en synnerligen illa lämpad person som på platt intet sätt uppfyller de krav som måste kunna ställas på en person, som bekläder ett av rikets högsta ämbeten.

Att den nya justitieministern, herr Johansson, är såväl republikan som ateist må vara hans rätt och ensak. Vad värre är att han verkat inom två av de mest illasinnade, rabiata och plumpa sekter, som verkar i vårt land. Herr Johansson är medlem i såväl sekten republikanska föreningen som i den gudsförnekande sekten  humanisterna.

Sekten republikanska föreningen har vid ett flertal tillfällen ägnat sig åt att smäda och förtala Konungen och hans hus samtidigt som man i sin stora inskränkthet är totalt och fullständigt oförmögen att föra en stringent konstitutionell diskussion.

Sekten humanisterna, som i sanning icke på minsta sätt kännetecknas av sann humanism, ägnar sig åt att smäda och förlöjliga oss troende och spotta på oss genom att likna vår tro vid vidskepelse. Alla troende betackar sig från dessa illasinnade och djupt elaka kränkningar.

Herr Johansson synes utifrån ovanstående förhållanden vara den mest illa lämpade justitieminister, som någonsin beklätt ämbetet. Må statsministern, herr Löfven, taga sitt förnuft tillfånga och skyndsamt entlediga herr Johansson från det ämbete han icke är värdig att bekläda.

Om Regeringsskiftet

Denna dag har Hans Majestät Konungen i konselj tagit emot den tillträdande Regeringen och bekräftat dess tillträde, enligt Regeringsformens sjätte paragraf, varigenom regeringsskiftet vunnit laga kraft.

 

Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, Statsministern, herr Löfven, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, samt Talmannen, herr Ahlin

 

Ordningen för regeringsskifte är synnerligen bristfällig utifrån ett konstitutionellt perspektiv.

 

Den första anomalin består däruti att avgående talmannen, som ytterst är en politisk företrädare och oftast i ifrågavarande situationer representerar den förlorande sidan, skall leda regeringsbildandets första fas. Det går icke att fullt ut hävda att detta är en oväld procedur. Även om förre talmannen, den hedervärde herr Westerberg, denna gång utförde sitt värv på ett klanderfritt sätt rättfärdigar icke detta principen.

 

Den andra anomalin består däruti att Statsministern, som har att under lagarna utöva den verkställande makten utses av ett politiskt och icke ett obundet organ. Folkstyret utövas av Riksdagen, som stiftar lagar och fattar beslut om rikshushållningen. Regeringen har, att på hela folkets vägnar, verkställa de beslut Riksdagen fattat. Detta förhållande utgör en av grunderna för maktdelningsprincipen - en princip som är av yttersta vikt för rättsstaten.

 

I väntan på en mer genomgående omarbetning av Regeringsformen, med utgångspunkt från 1809 års Regeringsform, bör en förändring av ovan diskuterade förhållanden avhjälpas så snart möjligt är genom det att Regeringsformens sjätte kapitel och dess fjärde till nionde paragrafer får följande lydelse:

Regeringsbildningen

4 § När en statsminister ska utses, kallar statschefen till ett riksråd bestående av statschefen, talmannen, vice talmännen samt ordföranden i högsta domstolen. Statschefen kallar företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Riksrådet överlägger och lämnar sedan förslag till statschefen varpå statschefen förordnar statsminister.

Riksdagen ska inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, har inte statsministern riksdagens förtroende. I annat fall har statsministern regeringens förtroende.

5 § Erhållet statsminister inte riksdagen förtroende, ska förfarandet enligt 4 § upprepas. Har riksdagen fyra gånger inte givit förordnad statsminister förtroende, ska förfarandet avbrytas och återupptas först sedan val till riksdagen har hållits. Om inte ordinarie val ändå ska hållas inom tre månader, ska extra val hållas inom samma tid.

6 § När riksdagen har givit ny statsminister förtroende, ska han eller hon så snart det kan ske anmäla de övriga statsråden för riksdagen. Därefter äger regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen eller, om statschefen har förhinder, inför riksföreståndaren. Riksrådet ska alltid kallas till konseljen.

Statschefen utfärdar förordnande för statsministern i kraft av denna regeringsform.

Entledigande av statsministern eller annat statsråd

7 § Förklarar riksdagen att statsministern eller något annat statsråd inte har riksdagens förtroende, ska statschefen entlediga statsrådet. Om regeringen kan besluta om extra val till riksdagen och gör det inom en vecka från misstroendeförklaringen, ska något entledigande dock inte ske.

I 3 § finns bestämmelser om entledigande av statsministern med anledning av en statsministeromröstning efter val. Lag (2010:1408).

8 § Ett statsråd ska entledigas om han eller hon begär det, statsministern av statschefen och ett annat statsråd av statsministern. Statsministern får även i andra fall entlediga statsråd. .

9 § Om statsministern entledigas eller dör, ska statschefen entlediga de övriga statsråden.

 

 

Konungen i konselj med Regeringen

 

 

Hertigen av Oldenburg hädangången

Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen

Storhertighuset Oldenburg låter genom Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, kungöra att den rättmätige arvtagaren till Storhertigdömet Oldenburgs tron, Storhertighuset Oldenburgs Överhuvud, Hans Kunglig Höghet Hertig Anton Günther, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, gått hädan förliden lördag, den 20:e september, i en aktningsvärd ålder av 91 år, 8 månader och 4 dagar.

Kungörelsen

Hertigen var son till Hans Kunglig Höghet Arvstorhertig Niklas, Arvstorhertig av Oldenburg, (1897-1970), och Hennes Kunglig Höghet Arvstorhertiginnan Helena, Arvstorhertiginna av Oldenburg, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont, (1899-1948) samt och sonson Hans Kunglig Höghet Storhertig Fredrik August II, Storhertig av Oldenburg, (1852-1931). Hertigen var syssling med vår högaktade Konungs moder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Västerbotten, Prinsessa av Sachsen, Coburg och Gotha, genom det förhållandet att Hertigens morfader Hans Höghet Furst Fredrik, Furste av Waldeck och Pyrmont, var broder till Prinsessans farmoder, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Helena, Hertiginna av Albany, Prinsessa av Waldeck och Pyrmont.

Hertigen åtnjöt ett högt anseende i den del av Tyskland, som intill de sorgesamma omvälvningarna år 1918 utgjorde Storhertigdömet Oldenburg. Han ansågs ödmjuk, blygsam och återhållsam till sitt sätt, egenskaper som lade grunden till den stora respekt han visades.

Hertigen hade många strängar på sin lyra varibland förvaltningen av Furstehusets egendomar utgjorde en synnerligen viktig del. En del av denna egendom, slottet i Eutin, tillfördes år 1991 en stiftelse vilken förvaltas gemensamt av Furstehuset och Förbundslandet Schleswig Holstein. Vidare verkade Hertigen på flerfaldiga sätt för läsfrämjandet av det oldenburgska kulturarvet. Ett annat område, som Hertigen ägnade stor möda åt, var Röda Korset. Hertigen hade ock omfattande engagemang inom den tyska ridsporten.

Försteministern i förbundslandet Niedersachsen, herr Weil, låter uttala:

"Oldenburg och Niedersachsen har genom Hertig Anton Günther förlorat en under många decennier enagerad och sympatisk befrämjare av såväl ridsport som kultur".

Hertigen efterlämnar sin gemål, Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan Ameli, Hertiginna av Oldenburg, Prinsessa till Löwenstein-Wertheim-Freudenberg, sonen och arvtagaren Hans Kunglig Höghet Hertig Christian, Hertig av Oldenburg, Arvtagare till Norge, Hertig av Schleswig Holstein, Dittmarchen och Oldenburg, Furste av Lübeck och Birkenfeld, Herre av Jever och Knyphausen, samt dottern Hennes Höghet Hertiginnan Helene, Hertiginna av Oldenburg.

Nämnas må ock att Storhertighuset Oldenburg är en gren av det synnerligen vittförgrenade Furstehuset Oldenburg vilket idag sitter på såväl Danmarks som Norges troner. Ävenledes det grekiska Konungahuset och det ryska Kejsarhuset utgör grenar av Huset Oldenburg. En annan välkänd furstlig person som stammar från Huset är Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh. 

Det Förenade Konungariket består

Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare

Förliden vecka hölls en folkomröstning i Skottland för att avgöra huruvida nämnda land skulle kvarstå i unionen, det Förenade Konungariket, eller om en utbrytning skulle ske varvid en suverän stat, dock i fortsatt personalunion, skulle upprättas. Omröstningen slutade i det resultatet att Skottland kvarstår i Förenade Konungariket.

I anledning av detta har Hennes Majestät Drottning Elisabeth II,  med Guds Nåde Förenade Konungariket av Storbritannien och Nordirland och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare, låtit uttala följande:

"Efter mången månad av diskussion, debatt och nogsamt övervägande, har vi nu resultatet av folkomröstningen visst för oss, och det är ett resultat som vi alla i hela Storbritannien kommer att respektera. 

För många i Skottland och på andra håll i dag, kommer det att finnas starka känslor och kontrasterande känslor - bland familj, vänner och grannar. Detta visar på naturen hos den starka tradition av väl förankrat folkstyre som råder i vårt land. Vi hyser dock inga tvivel om att dessa känslor kommer att mildras av en förståelse för andras känslor. 

Nu, när vi går vidare, måste vi komma ihåg att trots de olika åsikter som har uttryckts, besitter vi en gemensam varaktig kärlek Skottland, vilket är något som hjälper till att förena oss alla. Med Vår kännedom om folket i Skottland, hyser Vi inga tvivel om att skottar, liksom andra i hela Förenade Konungariket, har förmågan att uttrycka starkt hållna åsikter innan de kommer tillsammans igen i en anda av ömsesidig respekt och stöd, för att konstruktivt arbeta för Skottlands framtid och faktiskt alla delar av landet. 

Vår familj och Vi kommer att göra allt Vi kan för att ledsaga och stödja Eder i detta viktiga värv. 

ELIZABETH R."

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland hädangången

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland (1922-2014)

Hans Höghet Prins Niklas av Ryssland, främste företrädaren för den icke-dynastiska grenen av Huset Romanov gick hädan den 15 september i en aktningsvärd ålder av 92 år. Hans Höghet var ordförande i det icke-dynastiska Romanovska Familjesällskapet vilket icke skall förväxlas med det Kejserliga Ryska Huset vars överhuvud är Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland.

Hans Höghet var sonsons sonson till Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas I, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar, samt fyrmänning till fadern till det Kejserliga Husets nuvarande överhuvud, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland.

Sorgesamt nog har en strid stått mellan det Romanovska Familjesällskapet och det Ryska Kejserliga Huset. Striden har bestådd i att det Romanovska Familjesällskapet icke erkänt äktenskapet mellan Hans Kejserliga Höghet Storfurst Vladmir, Storfurste av Ryssland och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Leonida, Strorfurstinna av Ryssland, Prinsessa av Huset Bagrationi. Det Romanovska Familjesällskapet är av åsikten att det saknas dynastiska arvingar till den Ryska Tronen i det att Prins Niklas föddes i ett morganatiskt äktenskap mellan Prins Roman av Ryssland i dennes morganatiska äktenskap med Grevinnan Praskovia Sheremeteva. Icke heller i andra grenar av den Romanovska Ätten finnes några dynastiska äktenskap, som i presidens, går före Storfurst Vladmirs äktenskap

Hans Höghet Prins Niklas har vid ett flertal viktiga händelser i Ryssland, bland annat vid viktiga statsakter som varit en del i återupprättandet av den Romanovska Ätten i Ryssland efter den vederstyggliga och människofientliga kommunistiska regimens välförtjänta fall. Bland dessa statsakter kan nämnas begravningen av Hans Kejserliga Majestät Kejsar Niklas II, Kejsare och Autokrat över alla Ryssar och återförandet av stoftet efter Hennes Majestät Kejsarinnan Dagmar, Kejsarinna av Ryssland.

Dock torde det vara så att det Ryska Kejserliga Huset, på goda grunder och trots det Romanovska Familjesällskapets ståndpunkt, är att anse såsom dynastiskt och därmed rättmätig arvtagare till den Ryska Tronen. En viktig del i detta är att den Ryska Ortodoxa Kyrkan erkänner det Kejserliga Huset och Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland såsom rättmätig arvtagare. 

Infernaliskt dumhet

Herr Löfven synes nu, i sitt brydsamma och måhända utsiktslösa värv att bilda en stabil regering, ha kört den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt på porten. Utan pardon gjorde herr Löfven, enligt herr Sjöstedt, klart att någon regeringsmedverkan, från det förutvarande kommunistpartiet, icke under någon omständighet kunde ifrågakomma.

För den som studerat valresultatet och dessförutan har folkstyrets principer inför ögonen torde detta herr Löfvens rättframma besked till herr Sjöstedt vara en sjävklarhet. Den så kallade rödgröna konstellationen saknar egen riksdagsmajoritet och har knappt vunnit något sedan föregeånde val. Det enda halmstrå herr Löfven har att gripa efter, om han önskar träda fram inför Konungen i skifteskonselj, är självfallet att söka samverkan med de partier, som står än längre ifrån herr Sjöstedts, av dogmatisk socialism färgade åsikter, än vad herr Löfvens och hans parti gör. Endast genom detta skulle det finnas någon möjlighet, om än liten, för herr Löfven att inträda i statsministerämbetet.

Vid en presskonferens, utlyst av den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, uppvisar denne en fullständig avsaknad av verklighetsförankring och uppenbarligen ock förståelse för folkstyrets funktion. Med folkstyret förhåller det sig nämligen på det sättet att att såväl lagstiftning som beslut om Rikets finanser kräver riksdagsmajoritens gillande. Att i nu rådande situation, såsom den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt, argumentera för att mer "vänsterpolitik" (det vill säga utopisk dogmatisk socialism utan verklighetsförankring) skulle kunna föras i det fall det förutvarande kommunistpartiet sattes på regeringstaburetterna, är icke något annat än ren och infernalisk dumhet.
Valresultatet, med sittande regerings klena utfall, må ha försatt her Löfven i visst övermod. Dock saknar icke herr Löfven den klokhet som säger att han hellre hade kunnat kasta in handduken direkt än att inbjuda den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt till regeringsförhandling

Om Rikets styrelse

När nu valresultatet ligger för handen befinner sig Riket i den situation att förutsättningarna att bilda en - över tiden stabil - regering synes synnerligen brydsamma. Herr Löfvens tal under valnatten har ett löjets skimmer över sig i det att han framställer resultatet såsom en seger, Verkligheten säger istället att förhållander för den så kallade rödgröna konstellationen är i det närmaste status quo i jämförelse med föregående val. Talet om att herr Löfven genom valet skulle ha givits ett utökat mandat klingar därför synnerligen falskt och det ynka enda ytterligare riksdagsmandat, som herr Löfvens parti lyckats förvära, står på intet sätt i proportion till hans storvulna tal. Ett sämre valresultat än det föreliggande har under de senaste 100 åren endast presterats år 1920 (29.7%) och år 2006 (30.7%) och ligger härigenom  långt ifrån de utsatta målen.

Sorgerligt är tvivelsutan att det utopiska nationalistiska partiet Sverigedemokraterna, vars ursprung innehåller synnerligen elakartade fläckar, vunnit den framgång som vi nu kan skåda. Lika glädjande, som nationalisternas framgång är sorgesam, är det faktum att det ultrafeministiska - av ren dumhet anfrätta - högröda partiet Feministiskt Initiativ icke vunnit tillträde till Riksdagen. Glädjande är ock att den framgång, som den näsvise och för stora ord och oförskämt tal beryktade herr Sjöstedt förvänade för det förutvarande komministpartiet uteblivit. Det förre detta kommunistpartiet kommer sannolikt och högst glädjande allfort att ha en högst marginell roll vad gäller Rikets styrelse.

Det finns i denna situation enbart två alternativ, vilka skulle kunna ge stabilitet i samhällsutvecklingen under den kommande mandatperioden.

Det ena av dessa alternativ skulle vara att följa det tyska exemplet, d.v.s. skapandet av en regering bestående av moderata samlingspartiet och socialdemokratiska arbetarepartiet. För landets bäste borde dessa partier under den kommande mandatperioden gräva ned sina stridsyxor och styra Riket med fortsatt omsorg om Rikets finanser som högsta prioritet. Utifrån sakfrågans beskaffenhet skulle detta tvivelsutan vara möjligt men dessvärre torde den politiska prestigen lägga hinder i vägen.

Ett annat alternativ vore att skapa en oväld regering av skickliga ämbetsmän, som på basis av de enskilda sakfrågorna har att utröna vad som kan vinna stöd i Riksdagen och utifrån detta styra Riket. I detta alternativ skulle otvivelaktigt Riksdagen vitaliseras och folkstyret åter ges en verklig mening.

Detta alternativ är ock tilltalande i det att det skulle implementera maktdelningens gyllene principer där den verkställande makten utövas under lagar och de ramar, som Riksdagen beslutar.

Söker herr Löfven ge sig ut på andra vägar torde hans möjlighet att över tiden undvika nedfallandet från denna vägs branta dikeskanter vara i det närmaste obefintliga. Herr Löfven kommer då icke, såsom politiker, kunna resa sig ur den gyttja som finns på dikets botten. Då, om icke förr, kommer herr Löfven att inse att han på intet sätt erhållit det mandat som han i sitt storvulna och löjeväckande tal vill göra sken av.

Hertigparet av Cambridge väntar tillökning

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge

Det brittiska hovet har genom Fursten av Wales hovstat (vilken benämnes Clarence House) låtit meddela att Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge väntar tillökning. I kungörelsen anges icke när nedkomst förväntas.

Hennes Majestät Drottningen och det övriga Kungliga Huset har uttryckt största glädje över Hertigparets tillkännagivande.

Hertigen av Cambridge är som bekant nummer två i den brittiska tronföljden. Förstfödde sonen, Hans Kunglig Höghet Prins Georg av Cambridge följer därefter. Således kommer det förväntade barnet att intag plats nummer fyra i tronföljden och detta oavsett kön.

Reflektion över det stundande valet

Att val stundar torde icke ha gått någon förbi. Valrörelsen är intensiv och utgången synes icke alldeles enkel att förutspå. Lismande politiker, i synnerhet på den så kallade rödgröna sidan, ställer ut löften, det ena vidlyftigare än det andra, i syfte att köpa väljare. Desperationen förefaller vara i det närmaste total Att det hela skall ske under bevarande av sunda statsfinanser verkar icke bekymra. Insikten om att ett samhälles styrbarhet är begränsad är icke något som nått dessa lismares sinnen.

Den största lismaren av alla, som tror att såväl statskassa som medborgarnas skatteförmåga är obegränsad, är ordföranden för det före detta kommunistpartiet, den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt. Herr Sjöstedt har ock drabbats av hybris då han nyligen lät meddela att det före detta kommunistpartiets styrelse nu utsett såväl statsråd såsom statssekreterare. Vilken infernaliskt dumhet! Den som söker spisa upp björnen innan den är skjuten lär bli storligen besviken.

Sanningen är den att den näsvise och ilskne samt med stor oförskämdhet behäftade herr Sjöstedt torde vara högst medveten om att herr Löfven, om det skulle komma till skifteskonselj, icke kommer släppa herr Sjöstedt över tröskeln till konseljsalen och än mindre föra fram honom till Konungens rådsbord.

Valet visar, hur än utgången blir, att det politiska landskapets förändring består. Den tid då två så kallade block - det borgerliga och socialistiska - stred om maktens köttgrytor synes vara förbi i det att inget av dessa block torde erhålla riksdagsmajoritet. Två nya politiska krafter bestående av miljöpartiet, ett parti utan egentlig ideologisk förankring och för närvarande lierat med socialdemokraterna, samt sverigedemokraterna, ett utopiskt nationalistiskt parti med ett grumligt förflutet, gör det politiska situationen oförutsägbar. Noterbart är att det traditionella socialistiska blocket, som under långliga tider satt på regeringstaburetterna av egen förmåga icke längre stöds av mer än dryga tredjedelen av valmanskåren. Detta är icke alls märkligt då samhället förändrats och antalet traditionella arbetare utgör en allt mindre del av befolkningen.

I en oklar situation, då intet hållbart underlag kan skapas för regeringen, borde det övervägas om icke det tyska exemplet borde följas för att säkerställa en stabil regering, som kan fortsätta att hålla statsfinanserna - grunden för rikets välmåga - i fortsatt god ordning. Några stora reformer skulle icke ske men en lugn och organisk samhällsutveckling skulle ändock kunna erhållas. Om herrarna Reinfeldt och Löfven har det mod, som skulle krävas i en oklar situation, är förmodligen dessvärre tveksamt.

För en konservativ och monarkist, som tecknaren av dessa rader, finnes inget parti vilket driver frågor utifrån konservativ och monarkistisk utgångspunkt. Dock kan självklart både socialistiska och liberala partier sorteras bort, det samma gäller miljöpartiet som saknar ideologisk förankring och det utopiska nationalistparitet är icke heller att tänka på i kraft av dess utopiska teser och grumliga förflutna. Kvar finnes således moderaterna och kristdemokraterna. Då tecknaren av dessa rader finner att såväl statsministern, utrikesministern och finansministern utövar sitt värv med största skicklighet lades valsedlar för moderaterna i valkuvertet vid dagens förtidsröstning.