Utmärkt straffsats för de grövsta brotten

Svenska Dagbladet låter idag meddela att straffången Castro, vilken begått kidnappning och bestialiska övergrepp mot värnlösa kvinnor, i den amerikanska staden Cleveland nu nått en förlikning med åklagaren innebärande att den sistnämnde avstår från att yrka dödsstraff mot det att straffången erkänner sig skyldig. Straffången Castro kommer genom detta att dömas till livstidsfängelse utan möjlighet till benådning.

Straffet livstids fängelse utan benådning är ett synnerligen gott alternativ till dödsstraffet, som är förkastligt och som icke hör hemma i en rättstat genom det att en felaktighet i rättsprocessen icke kan rättas efter det att straffet gått i verkställighet.

De som begått det slag av bestialiska brott, som straffången Castro gjort sig skyldig till, har förverkat rätten att någonsin mer njuta frihetens sötma. Orsaken till detta är främst följande:

1. Respekten för brottsoffren kräver detta. De som utsatts för denna slag av brottslighet måste få vara fast förvissade om att de aldrig någonsin under någon som helst omständighet riskerar att åter möta gärningsmannen.
2. Samhället får icke riskera att frisläppa någon som visat sig vara i stånd att begå nämnda slag av brottslighet.

Ovanstående skäl väger betydligt högre än eventuella intensioner att möjligen kunna "rehabilitera" den brottslige för att denne åter skall kunna släppas utanför fängelsets murar.

I en tid då vi kan konstatera att den grova brottsligheten grasserar och där återfall i grova brott alls icke är försumbar måste även lagstiftaren i vårt land överväga om det skulle vara ändamålsenligt att införa livstids fängelse utan möjlighet till benådning för de grövsta av brott.

Den brittiske arvprinsens namn

Hertigen av Cambridge hovstat har låtit kungöra namnet på den nyfödde arvprinsen. Kungörelsen lyder:

"Hertigen och Hertiginnan av Cambridge är glada över att kungöra att de givit sin son namnet Georg Alexander Louis.

Barnet kommer att nämnas Hans Kunglig Höghet Prins George av Cambridge"

Arvprinsens namn speglar väl de namngivningstraditioner som nyttjas inom det brittiska Konungahuset och andra Furstehus, som är i frändskap med detta.

Arvprinsens första namn Georg  är ett namn, vilket såsom brittiskt konunganamn stammar från Huset Hannover. Den förste brittiske Konung som bar detta namn var Konung Georg I vilken regerade mellan 1714 och 1727. Konung Georg var ock, under namnet Georg Ludvig I, Kurfurste av Braunschweig-Lüneburg (även benämnt "Hannover"). Senaste Konung som bar detta namn var den nyfödde arvprinsens farfaders morfader Konung Georg VI. Georg var ock det Konunganamn, som bars av arvprinsens farfaders farfaders far Konung Georg I av Grekland. Nämnas kan att ävenledes arvprinsens farfader, Prins Karl, Furste av Wales bär detta namn i det att hans fullständiga namn är Karl Filip Artur Georg.

Namnen Alexander och Louis har främst burits inom arvprinsens farfaders farmoders ätt, ätten Mounbatten (före 1917 Battenberg), ursprungligen en morganatisk gren av Huset Hessen-Darmstadt. Ätten Mountbatten har på flerfaldiga sätt varit i frändskap med det brittiska Konungahuset. Arvprinsens farfaders farmoders farfader bar namnet Alexander och förlänades titeln Furste av Battenberg då han ingick ett morganatiskt äktenskap år 1858. Dennes son, arvprinsens farfaders farmmoders far bar namnet Louis, Markis av Milford Haven (före 1917 Furste av Battenberg). Namnet bars ock av den sistnämndes son, den välkände Greve Mountbatten av Burma, Indiens siste Vicekonung, broder till Drottning Louise, Sveriges Drottning. Namnet Louis bärs ock av arvprinsens fader, vars fullständiga namn är Vilhelm Artur Filip Louis.

Den brittiska tronföljden

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge med den nyfödde arvprinsen.

I samband den glädjerika händelsen i Storbritannien med födelsen av en ny tronarvinge finns anledning att något påminna om den brittiska tronföljden vars ordning är under förändring. Påpekas skall att förändringen vinner laga kraft, enligt den så kallade Perth överenskommelsen, först då den antagits av samtliga de Konungariken, och i fallet Konungariket Australien ävenledes dess delstater, där den brittiske Monarken är statsöverhuvud. Denna process pågår och nuvarande status synes vara den slutliga behandlingen ännu återstår i 4 av Konungariket Australiens 6 delstater, Konungariket Bahamas, Konungariket Barbados, Konungariket Grenada, Konungariket Nya Zeeland, Konungariket Sankt Kitts och Nevis, Konungariket Sankt Lucia samt Konungariket Sankt Vincent och Grenadinerna. I Storbritannien fastställdes den nya ordningen, efter Parlamentets gillande, av Drottningen den 28 April.

Den nya "Succession to Crown Act 2013" innebär följande förändringar:

1. Full kognatisk successionsordning för alla arvsberättigade födda efter den 28 oktober 2011 
2. Arvsberättigad utesluts icke från tronsföljden då vederbörande ingår äktenskap med katolik. Denna del är, såvitt kan utläsas av Parlamentets handlingar, retroaktiv
3. Vid ingående av äktenskap krävs Monarkens gillande enbart för de 6 främsta i tronföljden

Vad gäller den första punkter innebär denna, genom det att den nyfödde tronarvingen är ett gossebarn, ingen praktiskt skillnad gentemot tidigare ordning. Den nyfödde är enligt båda ordningarna nummer tre i tronföljden. Dock i det fall att den nyfödde skulle förunnas syskon, låt säga först en syster och därpå en broder, då kommer systern att vara före brodern i tronföljden.

Däremot synes andra punkten att få direkta konsekvenser i det att den är retroaktiv. Här torde den första påverkan vara att Greven av St Andrews, äldste son till Hertigen av Kent, vilken ingått äktenskap med en papist, kommer att återinträda i tronföljden. Detta kommer dock icke att gälla Grevens yngre broder, Lord Niklas Windsor, då denne konverterat till papismen. Ävenledes Hans Kunglig Höghet Prins Mikael av Kent, som år 1978 ingick äktenskap med en papist, torde återinträda i tronföljden. I det sistnämnda fallet kan nämnas att Prinsen icke förlorade sin kungliga titel och värdighet vid nämnda äktenskap.

 

Staten bör icke ägna sig åt affärsdrivande verksamhet

En bärande princip i maktdelningsprincipen utgörs av att statsmakten skall vara ojävig. Dess maktbefogenheter skall utövas av ovälda ämbetsmän vars rättesnöre är lagen. En naturlig konsekvens av maktdelningsprincipen är att staten, så långt det är möjligt, bör undvika att ägna sig åt affärsdrivande verksamhet. Särskilt problematiskt blir det sistnämnda när statliga företag skall verka på den så kallade fria marknaden. Konsekvensen är att det uppstår en intressekonflikt vilken icke är hanterbar i det att staten både har att, genom lagar och förordningar, övervaka att affärsverksamhet bedrivs på sett seriöst och klanderfritt samtidigt som staten ävenledes agerar som aktör på den så kallade marknaden.

Ovannämnda ordning är djupt beklaglig och vi kan idag beskåda konsekvensen av den samma när det djupt misskötta statliga aktiebolaget Vattenfall genomför nedskrivningar vars belopp är astronomiska. Här har nämnda bolags ledning, för svenska folkets skattepenningar, givit sig ut att spekulera på den europeiska så kallade marknaden för energi. Det finns icke ett enda giltigt skäl för att staten, såsom i exemplet Vattenfall, skall bedriva affärsverksamhet i Tyskland och Nederländerna.

I de fall där staten skall ägna sig åt affärsdrivande verksamhet, och det må finns sådana fall, måste detta ske genom affärsdrivande verk, enligt den ordning som tidigare nyttjades för Postverket, Statens Järnvägar och Televerket, och icke som aktiebolag. Statlig affärsdrivande verksamhet kan, i konsekvens av principen om statens ojävighet, endast ske på marknader där statligt monopol råder. För undvikande av missförstånd skall med skärpa framhållas att tecknaren av dessa rader icke motsätter sig avregleringen inom områden som telekommunikation och postbefordran. I dessa sistnämnda fall har den tekniska utvecklingen inneburit att monopol inom nämnda områden vare sig är relevant eller nyttiga.

Ny brittisk tronarvinge

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Cambridge

Med största glädje noteras att Hertigen av Cambridge hovstat låtit kungöra att Storbritannien och de 15 ytterligare riken, där den brittiske Monarken är statsöverhuvud, den 22 juli förunnats med en ny tronarvinge. Kungörelsen lyder såsom följer:

"Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Cambridge har lyckligen nedkommit med ett gossebarn klockan 4.24 p.m.

Barnets vikt är 8 lbs 6 oz.

Hertigen av Cambridge närvarade vid nedkomsten.

Drottningen, Hertigen av Edinburgh, Fursten av Wales, Hertiginnan av Cornwall, Prins Harry och andra familjemedlemmar har informerats och uttryckt sin stora glädje till budskapet.

Hennes Kunglig Höghet och hennes barn befinner sig väl och kommer att kvarstanna på sjukhuset över natten"

Vidare låter Hertigen, genom sin hovstat, meddela att barnets namn i sinom tid kommer att kungöras. Det fastslås vidare att barnet är nummer tre i successionen till den brittiska tronen och att dess titel kommer att vara Hans Kunglig Höghet Prins [namn] av Cambridge.

Från detta Forum framföres i största ödmjukhet de allra hjärtinnerligaste lyckönskningar till Hertigen och Hertiginnan av Cambridge.

Konung Filip hyllad

Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung mottog, efter det han avlagt sin koungaförsäkran inför parlamentets kammare, folkets hyllningar från Kungliga Palatset balkong.

Deras Majestäter Konung Filp, Belgarnas Konung, och Drottning Matilda, Belgranas Konung, samt deras barn Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Eleonore, Prinsessa av Belgien, Hans Kunglig Höghet Prins Gabriel, Prins av Belgien, Tronföljaren Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien samt Hans Kunglig Höghet Prins Emmanuel, Prins av Belgine, mottager folkets hyllningar.

Såsom sedvana och tradition bjuder har Konung Filip ock denna dag nedlagt en krans på den okände soldatens grav under en militär cermoni. Väl att märka i detta sammanhang är att Belgien drabbades av båda de världsbränder som härjade i Europa under förra seklet.

Konung Filip vid den okände soldatens grav.

Konung Filip är Belgiens sjunde Konung räknat efter hans farfaders farfader far Konung Leopold I vilken uppsteg på tronen den 26 juni år 1831. Har följande suttit på tronen Konung Leopold II, Konung Filips farfaders farfaders broder, Konung Albert I, Konung Filips Konung farfaders far, Konung Leopold III, Konung Filips farfader, Konung Baudouin, Konung Filips farbroder, samt Konung Albert II, Konung Filips fader.

 

Belgiens Konungafamilj, i bakre raden synes Deras Kungliga Högheter Prinsessan Claire, Prinsessa av Belgien och Prins Laurent, Prins av Belgien, Hennes Majestät Drottning Fabiola, Deras Majestäter Drottning Matilda, Belgarnas Drottning, och Konung Filip Belgranas Konung, Deras Majestäter Konung Albert II och Drottning Paula, Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prinsessan Astrid, Prinsessa av Belgien, Ärkehertiginna av Österike-Este, och Ärkehertig Lorenz, Ärkehertig av Österike-Este, Prins av Belgien. I främre raden synes Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Eleonore, Prinsessa av Belgien, Hans Kunglig Höghet Prins Emmanuel, Prins av Belgien, Tronföljaren Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien samt Hans Kunglig Höghet Prins Gabriel

 

Här må ock beröras det faktum att i Belgien tillämpas den ordningen att en abdikerad Konung behåller sin titel och majestätiska värdighet. Denna ordning tillämpades och för Konung Alberts fader, Konung Leopold III, vilken abdikerade år1951.

 



 

 

Belgien har ny Konung

Hans Majestät Konung Albert II, Belgarnas Konung, undertecknar abdikationsinstrumentet

Denna dag, strax efter klockan halv 11 om förmiddagen, undertecknade Hans Majestät Konung Albert II, Belgarnas Konung, abdikationsinstrumentet varigenom han avlade sig kronan och nedsteg från tronen till förmån för sin arvinge och son Hans Kunglig Höghet, Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien, vilken härmed uppsteg på tronen såsom Hans Majestät Konung Filip, Belgranas Konung.

Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung, avlägger konungaförsäkran.

Härpå begav sig Konung Filip till det belgiska parlamentet för att avlägga konungaförsäkran.

Visst är att Konung Albert haft en synnerligen stor betydelse för Belgien, vilken under hans regeringstid fullt omvandlats till en federal statsbildning. I bevarandet av Belgiens enhet kan Monarkins och Konung Alberts roll icke överskattas. Genom att företräda en oberoende institution, Monarkin, kunde Konung Albert, efter stor möda med jämlande och medlande, bringa den olyckliga situation till ända där landet under mer än 500 dagar saknade en regering.

Det råder ingen tvekan om att Konung Filip, likt sin fader Konung Albert, ständigt kommer att ha Belgiens bästa och dess enhet inför sina ögon. Konung Filip har förberetts länge för sitt viktiga värv och det belgiska folket torde kunna vara fasta i sin förvissning om att den nye Konungen väl kommer att förestå sitt höga ämbete.

Ny tronföljare i Belgien är Konung Filips äldsta dotter, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabeth, Hertiginna av Brabant, Prinsessa av Belgien,

Från detta forum framföres i största ödmjukhet de allra varmaste gratulationer och lyckönksningar till Hans Majestät Konung Filip, Belgarnas Konung.
 

Republikaner förnekar sig icke

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant, Belgien blivande Konung och Drottning,anländer till det Te Deum som föregick tronskiftescermonin

Svenska Dagbladet låter idag, i samband med det belgiska tronskiftet, berätta att illasinnade republikaner på mångfaldigt sätt och under lång tid sökt smäda och chikanera den tillträdande Konungen. Följande må citeras från nämnda avis:

"I hela sitt vuxna liv har Belgiens blivande kung Philippe måst stå ut med tidningsskriverier om sin osäkerhet, brist på intellektuell skärpa och oförmåga att tala inför publik – om de inte helt sonika kallat honom dum. Men de kan snart få äta upp sina ord."

Betecknande för de illasinade republikaner, som argumenterar på ovanstående sätt, är att de icke strider med blanka vapen. Att argumentera med konstitutionella argument, som är det enda giltiga, synes de icke fårmå - nej det är Furstens person som skall svärtas och solkas, ofta på synnerligen osaklig grund.

Vi minns väl hur våra egna illasinnade republikaner sökte svärta vår Konung med en smädesskrift. Detta försökt föll som bekant platt till marken då det visade sig att det enda vitsord, som man förmådde förete, var en gangster och djupt kriminell persons ord. Nämnde gangster hade ock låtit falisfisera bilder på Konungen. Skammen var det enda lön nämnda republikaner erhöll för sina omdömeslösa och ogrundade kränkningar. Sannolikheten är stor att ävenledes belgiska republikaner kommer att göra samma erfarenhet.

Om kommunismens grymhet

Den hedervärde skriftställaren herr Skott ger i Svenska Dagbladet ett sorgesamt exempel på kommunismens grymhet såsom den gestalade sig under den avskyvärde folkmördaren och tyrannen Stalins outsägligt människofientliga regim. Herr Skott tar sin utgångspunkt i det djupt tragiska öde, som drabbade den dryga fjärdedel av de så kallde Svenskbyborba, vilka år 1929 kommit till Sverige mes som delvis pågrund av kommunistisk propaganda och dito illasinnat kommunistiskt förtal, valde att 1930 återvända till sin ukrainska fädernejord.

Det som väntade dessa arma männsikor, med rötter i den svenska folkstammen, var icke annat än svält, orsakad av den vansinniga och besinnigslösa kommunistiska tvångskollektiviseringen, och grymt stalinistiskt våld. Herr Skott fäster bland annat uppmärksamheten på att 25 av återvändarna kallblodigt avrättades medan ett långt större antal kom att deporteras. Tecknaren av dessa rader har själv, med egna öron, hört de som drabbats av den grymme och avskyvärde tyrannen Stalins förtryck berätta. De intryck dessa berättelser gjorde grep i sanning in i de djupaste hjärterötterna och ännu denna dag tåras ögonen vid minnet av dessa berättelser.

Nu var det dock icke enbart Svenskbyborna, som drabbades av Stalins kommunistiska förtryck och förtrampande av människovärdet. Herr Skott nämner, i sin artikel, en belagd siffra på 681 692 människoliv som släcktes genom det kommunistiska förtryckets försorg under perioden 1937-38. Mörkertalet här torde vara avsevärt och högst sannolikt var den verkliga siffran lång högre.

Herr Skott fäster ävenledes uppmärksamheten på de naiva och dumdristiga svenska kommunister, som tog sig för att emigrera till Sovjetunionen. Många kom att hamna i Karelen medan det ock fanns de som sökte sig till Gammalsvensby. Dessa kommunister, ibland kallade "Kirunasvenskarna", torde ganska snart fått sitt kommunistiska lystmäte mättat och djupt ångrat sin emigration. Flera avrättades medan andra fängslades och deporterades för att aldrig mer höras av.

I vårt land finns ännu denna dag en avskyvärd sekt, som benämner sig Kommunistiska Partiet, vilka hyllar den blodsbesudlade kommunistiske massmördaren Stalin. I sin föga hedervärda programskrift framför nämnda sekt bland annat: "Som politisk rörelse ingår partiet i den historiska tradition, som med teoretisk utgångspunkt från Marx, Engels, Lenin och Stalin till sina erfarenheter räknar den ryska revolutionen 1917". Icke ens de avskyvärda sekter, som förfäktar nationalsocialismen mörka besinningslösa människofientlighet, torde i sina programskrifter vara så tydliga med referenser till massmördare, som den högskamliga sekten Kommunistiska Partiet.

För var och en som håller frihet och människovärde högt är det en helig plikt att på varje sätt minnas de som så befinnliglöst förtrycktes, torterades, lemlästades oav avrättatades genom den stalinisktiska kommunismens ofattbara grymhet. Dessa arma människors öde får icke glömas lika lite som minnet av alla dem som föll offer för nationalsocialismens grymheter. .

Om revolutionens oduglighet

Denna dag, den 14 juli, utgör Frankrikes nationaldag där man högtidlighåller stormingen av Bastiljen vilken utgör en av de fundamentala händelserna i franska revolutionen. Att Frankrike vid denna tid styrdes genom ett envälde är oomtvistligt och lika visst är att nämnda styre icke var ändamålsenligt utan i behov av reformering. Problemet var att det fanns krafter som trodde att detta kunde ske tvärt och utan kontinuitet.

Det hela slutade i fullständig katastrof. Efter att ha urartat i ett skräckvälde med summariska rättegångar vilka resulterade i blodiga avrättningar och största oordning kom så Napoleon till makten vilket slutligen ledde till att hart när hela Europa sattes i brand. Franska revolutionen är således näppeligen något att fira.

Den kloke tänkaren Edvard Burke, den politiska konservatismens fader

En som tidigt såg vansinnet i revolutionär samhällsförändring var den brittiske politikern Edvard Burke. Här skall först fastslås att Burke icke var emot reformering av samhället - långt därifrån. Burke avvisade enväldet och intressant i sammanhanget är ock att han stödde den amerikanska frigörelsen.

Grunden i Burkes tänkande utgörs av att såväl den mänskliga naturen som samhället av människor är synnerligen komplexa organismer, som icke tvärt låter sig förändras genom en på förenklingar och skenbart rationell logik grundad metodik. Det utifrån detta om Burkes hela kritik mot revolutionen utgår. Ett samhälle vilket danats under århundraden innehåller så många komplexa strukturer, sedvanor och traditioner att det är helt omöjligt att momentant förändra.

Burke var ock en utpräglad praktiker som såg till nytta och lösning istället för bakomliggande abstrakt teori. Ett ofta nyttjat citat från Burke pekar tydligt på detta:

"Vad är det för mening att diskutera en mans abstrakt rätt till mat eller medicin? Frågan gäller metoden att införskaffa och nyttja dem. I detta spörsmål råder jag alltid till att anlita hjälp från bonden och läkare, snarare än från professorn."

Historien har visat att den revolutionäre är mer intresserad av att skapa teoretiska, mer eller mindre relevanta, modeller av verklighetens komplexa metodik än av att finna lösningar som uppfyller behoven. Massvälten, som följde i spåren av den ryska revolutionens tvångskollektiviseringar, den högoduglige och genuint inkompetente revolutionsledaren Maos "Stora språng" eller av den kambodjanske revolutionären Pol Pots vansinnigheter, är synnerligen tragiska exempel på vad som händer när verkligheten lämnas till förmån för ett teoretiskt modellbygge.

Historien har på mångfaldigt sätt och med all önskvärd tydlighet visat att revolutioner är ett odugligt verktyg att åstadkomma bestående samhällsförändring. Stegvis förändring, utifrån respekten för tidigare generationers erfarenheter och kunskap är den enda vägen framåt.

En av de som förespråkat revolutionen mer än andra och som inspirerat rörelser som skapat ett elände som aldrig tidigare skådats i världshistorien är pamflettisten Marx. Den som tar sig tid att studera pamflettisten verk "Det kommunistiska manifestet" finner att detta bygger på felaktig grund. I dess första kapitel kan vi bland annat läsa:

"Fri och slav, patricier och plebej, baron och livegen, mästare och gesäll, kort sagt: förtryckare och förtryckta stod i ständig motsättning till varandra, förde en oavbruten, än dold, än öppen kamp, en kamp, som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället eller med de kämpande klassernas gemensamma undergång."

Att som pamflettisten Marx påstå "som varje gång slutade med en revolutionär omgestaltning av hela samhället" visar hur oförmögen han var att dra slutsatser av historien - ja det visar att Marx är direkt inkompetent som historiker. Den historiska sanningen är istället den att skiftet mellan olika tidsepoker alls icke skett med några "revolutionära omdaningar". Romarrikets förfall var inget som skedde över en dag med en "revolutionär omdaning" lika litet som övergången från den av Marx ivrigt diskuterad feodala tidsepoken, som hade sin höjdpunkt under medeltiden men som i delar bestod näst intill in i vår tid, skulle skett momentant. Övergången till det urbana industrisamhället var ock denna något som tog hundratals år och som alltjämt fortgår i mindre utvecklade delar av vår värld.

Ser vi exempelvis på framstående samhällsbildningar som vår egen, Storbritannien eller Förenta Staterna kan vi konstatera dessa skapats utan tvära momentana samhällsförändringar. Revolution är således på intet sätt någon nödvändighet.