Den brittiska Monarkin

De Kungliga Vapnet (Royal Coat of Arms)

Svenska Dagbladet innehålla idag en längre artikel om den brittiska Monarkin i anledning av det instundande arvprinsbröllopet. I artikeln menas att det högtidliga bröllopet kan bidraga till att återupprätta det synnerligen höga anseende som den brittiska Konungahuset haft men vilket dessvärre, på senare år, något befläckats av sorgesamma händelser. Sorgesamma händlser bestånde i oförmågan att i vissa avseenden sätta Konungahusets plikter och anseende främst.

Även om det smärtar måste konstateras att tre av de äktenskap som ingåtts av Drottningens barn kommit till ett olycksaligt slut. Sorgesammast är att icke Prinsen av Wales förmådde upprätthålla äktenskapet med sin allmänt aktade gemål Prinsessan av Wales, salig i åminnelse. Här skall icke argumenteras med något skvaller eller spridas några rykten men det går icke att komma ifrån att Prinsen agerande i denna fråga icke varit fullt klanderfritt. Prinsen har tvivelsutan bringat såväl sin moder Drottningen som hela Konungahuset skada, vilket icke länder Monarkin till framgång.

Den brittiska Monarkin är oerhört viktig för hela den monarkistiska saken. I detta sammanhang må ock betänkas att det brittiska Konungahuset blott icke innehar det Förenade Konungariket Storbrittanien och Nordirlands tron utan även ytterligare femton troner runt om i världen av vilka de mest betydelsefulla torde vara Australiens, Kanadas och Nya Zeelands troner. Den brittiske Monarken är ävenledes Samväldets överhuvud. Den brittiska Monarkins spridning ger den möjlighet att visa på det monarkistiska styrelseskickets överlägsenhet på ett sätt som ingen annan Monarki förmår. I detta har Hennes Majestät Drottning Elisabeth, med Guds nåde, Förenade Konungarikets och hennes övriga besittningars och territoriers Drottning, Trons försvarare, varit lyckosam under sin snart 60 åriga regeringstid vilket länder henne till stor heder och aktning.

Även om det utifrån ett konstitionellt perspektiv kan synas tveksamt måste frågan ställas om icke Prinsen av Wales, vilken orsakat sin höga moder stora sorger, borde överväga att träda tillbaka som tronföljare till förmån för sin son, Hans Kunglig Höghet Prins Vilhelm av Wales. Detta i synnerhet som den unge Prinsen synes taga sitt framtida värv på stort allvar och som, enligt vad som kan inhämtas, uppträder på ett mycket förtroendeingivande och hedervärt sätt i alla de plikter han har. Mycket tala för att även Prinsens tillkomande gemål, fröken Middleton, dela Prinsens egenskaper i nämnda avseenden.

Normalt sett skall förvisso konstitionella succesionsordningar, vilka utgöra ett av Monarkins fundament, gälla men det kan finnas sällsynta fall där undantag må övervägas och situationen i Förenade Konungariket kan vara ett fall med denna beskaffenhet. Genom att träda tillbaka, till förmån för sin son, skulle Prinsen av Wales kunna göra Monarkin och dess framtid en stor tjänst. I detta fall vore det naturligt att upphöja Prinsen av Wales till Hertig av Windsor.

Leve Monarkin!