De norska illdådens rättsliga efterspel

Då nu rättegången rörande de fasansfulla och djupt tragiska norska illdåden står inför dörren är det naturligt att detta ämne nu åter hamnar på pressens förstasidor. Det intressanta i detta torde icke vara själva skuldfrågan, även om arrestanten Breivik nu fått för sig att åberopa nödvärn, utan straffutmätningen, där allmänheten med fog förväntar sig att illgärningsmannen skall näpsas med strängast möjliga straff.

En i frågan avgörnade sak utgörs av huruvida arrestanten Breivik kan ha anses ha varit vid sina sinnens fulla bruk då illgärningarna begicks. Har har en utredning givit vid handen att arrestanten icke skall anses som fullt tillräknelig medan en annan, och senare undersökning, anser att arrestanten icke varit behäftad med sinnessjukdom vid tillfället för vansinnesdåden. Den springande punkten i det hela är att om arrestanten anses lida av sinnesrubbning så synes vederbörliga myndigheter ha möjlighet att styra över en frigivning medan det i motsatt fall råder oklarhet om det är möjligt att kvarhålla arrestanten efter avtjänat straff.

I det allmänna rättsmedvetandet torde det vara en självklar sak att var och en som begått den typ av illdåd och missgärningar, som det aktuella fallet innehåller, aldrig någonsin mer bör få njuta frihetens sötma. Det stora problemet, som Norge försatt sig i, är här att strafflagen icke känner något egentligt livstidstraff. Måhända finns det lagrum som ändock på något sätt kan förhindra en frigivning men detta är långt ifrån någon självklarhet.

Det hela visar hur viktigt det är för varje stat som vill kalla sig rättstat att ha ett mycket strängt straff i sina lagrum. I vårt eget land har vi förvisso ett livstidsstraff men här finns ock i alla fall en möjlighet till benådning. För de allra grövsta förbrytelserna skulle ett livstidstraff utan möjlighet till benådning vara mycket önskvärt. I Förenta Staterna har denna straffsats på sina håll tillämpats som alternativ till dödsstraffet, vilket är ett för varje rättsamhälle förkastligt straff då ett felaktigt domslut aldrig kan rättas efter straffets verkställande.

Att, som i Norge, icke ha något livstidsstraff ger endast de vatten på sin kvarn som hävdar att dödsstraffet borde finnas i straffskalan. Om det icke kan försäkras att arrestanten Breivik förhindras att någonsin mer ges förmånen att njuta friheten kommer ropet på dödstraffet att bli högre och de som önskar att arrestanten Breivik, likt förädaren Quisling, skall ställas inför en exekutionspluton på Akershus att bli fler.