Om dödsstraffet

Dagens datum, den 23 november 2010, är ett märkesdatum i den meningen att det är exakt 100 år sedan den sista avrättningen verkställdes i vårt land. Strax efter klockan åtta på morgonen föll fallbilan på Långholmens fängelsegård och skiljde straffången Andersson Anders huvud från dess kropp.

Intressanta aspekter på dödstraffet avhandlas idag i en så kallad "under strecket"-artikel i Svenska Dagbladet.

I en tid då det dagligen rapporteras om de mest fasansfulla brott, även i vårt land, är det onekligen på sin plats att ställa frågan om icke dödstraffet borde återinföras. Ur ett rent moraliskt perspektiv synes det icke mer än rätt att vårt samhälle på detta sätt befrias från barnamördare, polismördare och andra avskyvärda våldsverkare. Dessa ha med sina gärningar förverkat sin rätt att verka i samhället och det är också oansvarigt att överhuvdtaget ta den risk som ett frigivande innebär. Utifrån denna infallvinkel synes alltså dödsstraffet vara högst berättigat.

Det som ändå leder till betänklighet är att inget system, skapat av människor, är felfritt, så icke heller rättsystemet. Ett fel i rättsystemet kan således få till följd att oskyldiga människor avrättas vilket under inga omständigheter får förekomma i ett rättsamhälle. Av denna anledning kan icke slutsatsen bli någon annan än att vi icke skall återinföra dödsstraffet.

Vid flera tillfällen har den problematik som nuvarande benådningsordning innebär uppmärksammats på detta forum. En urholkning av benådningsrätten som gör den till en fortsatt del av rättskipningen och icke till en ynnest som beviljas i undantagsfall.

För att komma tillrätta med benådningsproblematiken och för att även vrida vapnet ur handen på de som förespråka dödstraff bör ett nytt livstidsstraff införas. Detta straff bör vara livstids fängelse utan benådningsmöjlighet. Med ett införande av detta straff, för de allra grövsta och mest vederstyggliga missdåden, behöver rättsskipningen icke lägga någon möda på att utreda om straffångar, t.ex. dömda för barnamord och polismord, uppfyller någon sorts kriterier för benådning.

Samtidigt kan anhöriga, till de vars liv släkts av avskyvärda mördare, leva trygg förvissning om att dessa missdådare aldrig någonsin mer får njuta frihetens sötma. För dessa anhöriga finnes ingen benådning att få den djupa sorg och oerhörda smärta de utsatts för när deras nära och kära blivit offer för bestialiska mördare.