Förtalet mot Konungen

Alltfler är nu de hedervärda medborgare som tar bladet från munnen och vänder sig emot den smutsiga förtalskampanj som Konungen och Drottningen har utsatts för. En kampanj som torde vara initerad av skamliga och fega republikaner som icke vågar strida med blanka vapen. Dessa republikaner har sedan, på ett helt offatbart sätt, lyckats få media att sprida rent förtal.

Senast i raden att påvisa detta uppenbara fakta är professor Leijonhufvud, proffesor emerita i staffrätt, som i en mycket upplysande artikel i Svenska Dagbladet ger tydliga exempel på det ohederliga och skamliga förtal som vår Konung och Drottning utsatts för. Professor Leijonhufvud låter framföra följande efter att med tydliga exempel ha påvisat förtalet:

"Svensk lag innehåller förbud mot förtal. Också medierna har ett sådant straffansvar, särreglerat i grundlag. Det är förtalsbrott vi bevittnar. Brott som riktar sig mot personer som inte gjort något som skulle kunna motivera dessa offentliga avrättningar. Personer som saknar politisk makt och som inte ens har den möjlighet vi andra har att bemöta kränkningar i media.

Som jurist känner jag en frustration och en djup beklämning. Vårt rättssystem ska garantera skydd för den personliga integriteten. Men här fungerar det inte."

Då professor Leijonhufvud hör till våra absolut främsta expert på straffrätt kan icke hennes ord viftas bort.

Bland de personer som smädat Konungen och Drottningen med synnerligen plumpa oförskämdheter nämnes:

• Åsa Linderborg, verksam på tidningen Aftonbladet
• Peter Wolodarski, verksam på tidningen Dagens Nyheter
• Nina Lekander, verksam på tidningen Expressen

Riksåklagaren bör skyndsamt föranstalta om en förundersökning om förtalsbrott mot ovannämnda personer och andra som gått över gränsen för det som kan tolereras. Även ansvariga utgivare för de tidningar där förtalet spritts bär ett tungt ansvar. Ägarna för dessa tidningar bör därför överväga om det icke vore lämpligast att låta de ansvariga utgivare, som i sina tidningar låtit sprida ogrundat förtal, snarast lämna sina poster.

I en synnerligen märklig söker en journalist, herr Olsson, gå i svaromål mot professor Leijonhufvuds upplysande inlägg. I sitt anmärkningsvärda alster pläderar herr Olsson för:

"Det finns goda skäl att de ”offentliga” måste tåla betydligt mer än vanligt folk"

I detta sammanhang finns anledning att allvarsamt påminna om Herrens åttonde bud:

"Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa."

och Luthers katekes förklaring till detta:

"Vi skola frukta och älska Gud, så att vi icke beljuga, förråda, baktala eller illa berykta vår nästa, utan urskulda honom, tänka och tala väl om honom och tyda allt till det bästa."

Den som ringaktar detta vår Herres bud må möjligen kunna resonera på det märkliga sätt som herr Olsson gör om att "offentliga" må tåla mera. För alla oss andra framstår dock herr Olssons resonemang som största ohederlighet.

Den argumentation som herr Olsson, fullständig novis inom juridiken, i övrigt söker föra mot professor Lejonhufvud är så undermålig och att det är en gåta hur han på detta sätt vill exponera sin stora okunskap.

Herr Olsson har i sitt svaromål i sanning icke gjort sitt intellekt rättvisa.