Allt fler är nu de som tar bladet från mun och som tröttnat på den smutsiga och skamliga förtalskampanj, helt baserad på kriminella elements ryktesspridning, som illasinnade och fega republikaner under de senaste åren spenderat mycken möda på. Idag beskriver den hedervärde riksdagsledamoten, herr Svensson, genom ett inlägg i Svenska Dagbladet Monarkins stora och omistliga betydelse för vårt lands utveckling.
Herr Svensson konstaterar att vi haft en obruten Monarki i tusentalet år vilket är riktigt. Det som ock bör belysas, men som icke framgår av herr Svenssons i övrigt mycket upplysande artikel, är arvsmonarkin och dess betydelse.
Intill år 1544 var vårt land en valmonarki. Valmonarkins brister framstår tydligt vid en studie av vårt lands medeltidshistoria där fejder både emellan och inom stormannaätterna föranledde icke enbart instabilitet utan understundom ock mycken blodsutgjutelse. Genom införandet av Arvsmonarkin, som icke enbart skedde i vårtland utan ock i övriga delar av Europa, skapades den kontiniutet som är kännetecknande för de länder för de länder som bevarat Monarkin. Det torde vara ett fullständigt ovedersägligt faktum att de bevarade europeiska Arvsmonarkierna är de länder som varit mest harmoniska utifrån en betraktelse av hela det förra seklets omvälvande och tidvis rent fasansfulla historia.
Arvsmonarkin är ock en förutsättning för Monarkins roll i det samhälle som strävar efter att styras enligt maktdelningens principer. Vi känner inget bättre sätt att skapa den oberoende institution, som under de genom folket stiftade lagarna, har att upprätthålla den ovälda myndighetsutövning som den verkställande makten ytterst innebär. Icke så att det i en modern Monarki bör vara så att monarken på ärendenivån, likt Konung Gustaf I, ägnar sig åt personlig myndighetsutövning. Däremot är det fundamentalt att den ovälda myndighetsutövningen ytterst sker under Monarkens beskydd. I detta är ligger att det måste vara Konungen som utser statsministern och icke Riksdagen. Att de som stiftar lagarna, oftast med en liten majoritet, kan ur ett principiellt och rättstatsperspektiv, där varje medborgare inför lagen skall behandlas lika oavsett poltisk tillhörighet, icke vara de samma som ovält sätts att tillämpa lagarna.
Inlägg
Ja, Habsburgarna störtades när deras krigsäventyr kostat mijoner undersåtar livet.
SvaraRaderaOch det är ju så de flesta monarkier försvunnit, genom av dem själva orsakade krig och katastrofer.
Men nu något annat, käre Fältmarskalk. Jag har följt din mycket underhållande och välgjorda sida under lång tid (även om jag knappt håller med dig ens om dagens datum). Jag har lagt märke till att ditt språk blir allt mer ålderdomligt för varje artikel. Med nuvarande takt lär det bli i det närmaste obegripligt inom ett halvår.
Eftersom jag inte tror att detta är din avsikt ber jag dig därför att tänka på vad jag sagt.
Gott nytt år!
Jag instämmer i att arvriket var ett framsteg även om det inte kunde hindra de följande brödrastriderna efter Gustav Vasas död, med påföljande legitimitetsproblem ända fram till Gustav II Adolf. Idén med arvmonarkin var god. I sin tid. I vår tid däremot behöver vi inte frukta inbördeskrig mellan olika tronkrävare.
SvaraRaderaMaktdelning i författningen medelst monarkin betraktad såsom en av de folkvalda oberoende institution synes vara ett av h:r Fältmarskalkens viktigaste argument för monarki. Ett av demokrati oberoende statsorgan tror jag dock är skadligt oavsett dess möjliga nytta såsom reell maktdelare.
Ett ålderdomligt språk är att föredra framför ett modernt. Detta med tanke på hur modern svenska skrivs och talas.
jag skulle råda skribenten Anonym att något bättre studera förra seklets historia och komma med obelagde och villseledenande påståenden som att "Habsburgarna störtades när deras krigsäventyr kostat miljoner undersåtar livet.". Orsakssambanden kring första världskrigets olycksaliga utbrott är betydligt mer komplexa än så.
SvaraRaderaKlart är dock att den generation av Habsburgare, som stod i tur att ta vid vid i början av förra seklet, mycket väl insåg att en omformning av väldet var nödvändig. Både den tragiskt mördade Ärkehertig Frans Ferdinand och Kejsar Karl, var av åsikten att en centraleuropeisk federation borde formas ur den gamla dubbelmonarkin.
Tanken på en centraleuropeisk federation fanns ock, bl.a. hos den brittiske försteministern Churchill, såsom en väg efter andra världskriget. Alla dessa tankar kom dock att omöjliggöras av Sovjetuninonen.
Herr Rune,
SvaraRadera"Maktdelning i författningen medelst monarkin betraktad såsom en av de folkvalda oberoende institution synes vara ett av h:r Fältmarskalkens viktigaste argument för monarki."
Ja detta äger sin riktighet och denna min övertygelse har förstärkts under många år. Utifrån mitt förmenande skulle folkstyret snarast vitaliseras, om dess grundläggande uppgift, lagstiftning och beskattning, även reellt läggs på Riksdagen. I detta skulle Riksdagens utskott få en helt annan betydelse och den understundom destruktiva så kallade "blockpolitiken", som gör att politiker oftast ser till det partipolitiska egenintresset framför det allmännas bästa.
I ovanstående kommentar föll en del av slutmeningen bort. Slutmeningen skall i sin helhet lyda:
SvaraRaderaI detta skulle Riksdagens utskott få en helt annan betydelse och den understundom destruktiva så kallade "blockpolitiken", som gör att politiker oftast ser till det partipolitiska egenintresset framför det allmännas bästa, skulle försvagas.
Om konungen utnämner statsminister ungefär som Gustav II Adolf utnämnde Axel Oxenstierna till rikskansler för i dagarna fyrahundra år sedan, ska riksdagen då äga rätt att avsätta statsministern?
SvaraRaderaDet går icke att förneka att monarkin kan åstadkomma en verklig maktdelning i förhållande till riksdagen. Men på vilket sätt ett vitaliserat folkstyre skulle uppstå på grund av detta synes ännu oklart. En allvarligare fråga är den om legitimitet. Varur hämtar en icke folkvald statschef sin legitimitet? En konung av Guds nåde äger en teokratisk rätt till ämbetet. En vald president en demokratisk. Men vad återstår av legitimitet åt en icke-vald kung i ett så kristendomsförgätande land som Sverige?
Herr Rune,
SvaraRaderaI en ordning enligt maktdelningens princip lyder icke statsministern under Riksdagen utan under lagarna, vilka förvisso är stiftade av Riksdagen. Felar statsministern i sin ämbetsutövning, och Konungen icke skulle underlåta att tillrättavisa, faller ansvaret på den dömande makten som måste pröva det hela författningsmässigt.
Likväl skulle det gå att, såsom ett komplement, överväga ordningar där Konung och Riksdag ömsesidigt upprätthåller förtroendet för varandra och för konstitutionen. En möjlig utformning av detta är att statsministern, likt en av presidenten utsedd domare i Förenta Staternas Högsta Domstol, godkännes av parlamentet. I detta skulle då ock ingå att Konungen äger rätt att upplösa parlamentet för utlysande av nyval.
Vad gäller frågan om legitimitet kan en statschefs, regeringschefs eller annan högre ämbetsmans legitimitet enbart utgå en stats konstitution. Från ett rent folkrättsligt perspektiv krävs icke ens att en stats konstitution skall ha tillkommit genom folkflertalets medverkan, även om detta är något som undertecknad, och förmodar jag även herr Rune, på det högsta förordar. Folkrättens krav utgår i princip blott och bart från att en regim, för att vara legitim, har kontroll över sitt eget territorium.
För mig utgår vår Konungs legitimitet från Regeringsformen vilken tillkommit genom folkflertalets medverkan. Att ifrågasätta legitimiteten utifrån detta finner jag synnerligen märkligt och helt emot folkstyret.
Vad sedan slutligen gäller frågan om ”En Konung av Guds nåde”, så är jag givetvis fullt medeveten om att det under historiens gång, både när och fjärran, tagits som intäkt för att hävda att Konungamakten direkt givits av vår Herre. Huruvida vår Herre verkar på detta direkta sätt eller icke kan man givetvis föra en mer teologisk diskussion, vilken skulle föra för långt här. Dock anser jag att begreppet ”av Guds nåde” ändock har en relevans för att framhålla att Konungen, likt varje annan människa, är ansvarig inför den Högste. Utifrån denna tolkning är det min mening att Konungatiteln mycket väl skulle kunna vara ”med Guds Nåde Sveriges Konung” eller varför icke den hävdvunna Konungatiteln ”med Guds Nåde Sveriges Götes och Vendes Konung”.
Vi behöver ingen kung i vårt land idag när vi ändå inte skall ner i Europa eller Baltikum och kriga...
SvaraRadera