Politikens förfall

Ett bärande element för den argumentation som i all anspråkslöshet bedrives på detta forum är att samhället bör utformas utifrån maktdelningens princip. I denna ha folkstyret stor betydelse i det att lagar stiftas under folkets medverkan och gillande. Däremot utövas den verkställande makten under en av politiken obereonde instituation under medverkan av ovälda och för sina respektive uppgifter skickliga ämbetsmän. Något annat medel att implementera denna oberoende institution än Monarkin känner vi icke. Monarkin skall dock i detta avseende icke främst ses såsom uttrycket för en personlig Koungamakt utan såsom ett beskydd av den ovälda myndighetsutövningen, som står över politikers lismande och egennytta.

Genom den så kallade parlamentarismen har maktdelningsprincipen övergivits. Den verkställande makten är i detta system i grunden samma institution som den lagstiftande. Detta innebär att de som stiftar lagarna, vilket kan ske med en knapp majoritet, ock har ansvaret för att verkställa dem, även för den ofta betydelsefulla minoritet som måhända motsatt sig lagstiftningen. Detta är icke rättsäkert.

Under senaste året har vi såväl när som fjärran kunnat konstatera politikens förfall. I Grekland har kortsynta och av egennytta anfrätta lismande politiker, om de stått till höger ellr vänster på den politiska skalan har i detta sammanhang varit oväsentligt, drivit landet till ruinens brant med svåra umbäranden för det grekiska folket. Ett annat exempel utgörs av den italienske förre försteministern herr Berlosconi, som med tanke på sina ekonomiska intressen, kanppalunda kunnat betraktas som oväld. Icke heller herr Berlosconis leverne synes varit helt klanderfritt.

I vårt land har vi dessbättre en skicklig regering med utomordentliga både stats- och finansministrar som gjort att rikets ekonomiska ställning hör till de bästa, för att icke säga den allra bästa, i hela Europa. Dock kan vi även vårt land nära studera politikens förfall i form av det sorglustiga spektakel som varje dag utspelas kring ordföranden i det socialdemokratiska arbetarepartiet herr Juholt. Ett spektakel fyllt av inkonsekventa, yviga och osammanhängande uttalanden från herr Juholt akompanjerat av allt mer förtörnade partivänners försåtliga krypskytte

På detta forum har tidigare konstaterats att herr Juholt, vars yrkesmässiga erfarenhet inskränker sig till några år som lokalredaktör och vars utbildning icke består av mer än en genomgången tvåårig gymansieutbildning av mediokert slag, icke är i besittning av de egenskaper som krävs för att utföra den uppgift ha anförtrots.

Nu publiceras flera undersökningar vilka visar att herr Juholts förtroende minskar alltmer, detta trots de botgöringsresor han företagit. Av en undersökning som publicerades under gårdagen framgår att blott 10 procent av de tillfrågade anser att herr Jholt är en tillgång för sitt parti. Här har till och med herr Juholt lägre förtroende än kommunisten herr Ohly för vilken motsvarande siffra är 15 procent. I särklass störst förtroende åtnjuter statminister Reinfelt med hela 82 procent.

En annan undersökning, som Svenska Dagbladet låter kungöra idag, ger vid handen att herr Juholts förtroende inom det egna partiet, botgöringen till trots, fortsätter att sjunka. Under senaste månaden synes ytterligare 10 procent av partimedlemmarna övergått till ståndpunkten att herr Juholt bör ställa sin plats till förfogande. Det beska beskedet för herr Juholt, enligt undersökningen, är att nära 40 procent av partiets medlemmar önskar se en annan ordförande.

Problemet är när den sort av politiker, som exemplifieras ovan, anförtros en stats högsta verkställande ämbeten. De bekläder då dessa ämbeten, icke utifrån skicklighet och oväld, utan genom politisk position, en politisk position som näst in till alltid vilar på en bräcklig majoritet. Bara tanken på att den oskicklige herr Juholt, som dessutom på ett alltmer osmakligt sätt framhåller sin egen persons förträfflighet, skulle bekläda statsminsisterposten ger upphov till största oro och betänklighet.