I en kolumn i dagens utgåva av Svenska Dagbladet låter redaktör Neuding framföra högst relevanta ståndpunkter avseende fängelsestraffets nödvändighet. Redaktör Neuding fäster uppmärksamheten på begreppet inkapacitering, som syftar till att skydda laglydiga medborgare från brottslingar genom att desamma hålls åtskilda från samhället. Denna aspekt bortser alltsomoftast kriminalliberaler ifrån i det att de ger prioritering åt så kallad "rehabilitering" oavsett om densamma, genom återfall i brottslig verksamhet, skadar oskyldiga och laglydiga.
Redaktör Neuding tar såsom exempel förhållandena i Umeå där straffången Lindgren, den så kallade "Hagamannen", under en längre tidsperiod begick ett antal grova övergrepp och våldtäkter på värnlösa kvinnor. Vidriga brott, så avskyvärda att ord saknas att beskriva, för vilken nämnde straffånge näpstes med ett högst rättvist straff bestående av 14 års fängelse. Bekymmersamt är dock att straffången Lindgren, genom den fullständigt vanvettiga ordningen med frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, redan om två år åter kan få njuta frihetens sötma.
Att såsom skydd för oskyldiga och värnlösa hålla brottslingar och illgärningsmän, som straffången Lindgren, avskilda från sina medmänniskor, vars umgänge de icke visat sig vare sig kunna hantera eller förtjäna, är en av statsmaktens allra viktigaste uppgifter. Ingen möda får lämnas ospard i detta avseende.
För den grövsta brottsligheten är det högst angeläget att ytterligare skärpa straffsatserna. För tecknaren av dessa rader synes det högst rimligt att en brottsling, som ,likt straffången Lindgren, begått upprepade våldtäkter bör näpsas med livstidsstraffet i syfte att förhindra varje risk till återfall. Sammalunda gäller de vederstyggliga våldsverkare, som begår grova väpnade rån och i desamma utsätter såväl allmänhet som ordningsmakt för största livsfara. Icke heller dessa förtjänar på något sätt att få vistas fritt i samhället.
Det är uppenbart att tyngpunkten i diskursen måste förskjutas från kriminalliberalernas vettlösa risktagande i form av "rehabilitering" till det skyddet av laglydiga och oskyldiga medborgare. I detta är redaktör Neudings välavvägda artikel ett välkommet bidrag.
Redaktör Neuding tar såsom exempel förhållandena i Umeå där straffången Lindgren, den så kallade "Hagamannen", under en längre tidsperiod begick ett antal grova övergrepp och våldtäkter på värnlösa kvinnor. Vidriga brott, så avskyvärda att ord saknas att beskriva, för vilken nämnde straffånge näpstes med ett högst rättvist straff bestående av 14 års fängelse. Bekymmersamt är dock att straffången Lindgren, genom den fullständigt vanvettiga ordningen med frigivning efter två tredjedelar av strafftiden, redan om två år åter kan få njuta frihetens sötma.
Att såsom skydd för oskyldiga och värnlösa hålla brottslingar och illgärningsmän, som straffången Lindgren, avskilda från sina medmänniskor, vars umgänge de icke visat sig vare sig kunna hantera eller förtjäna, är en av statsmaktens allra viktigaste uppgifter. Ingen möda får lämnas ospard i detta avseende.
För den grövsta brottsligheten är det högst angeläget att ytterligare skärpa straffsatserna. För tecknaren av dessa rader synes det högst rimligt att en brottsling, som ,likt straffången Lindgren, begått upprepade våldtäkter bör näpsas med livstidsstraffet i syfte att förhindra varje risk till återfall. Sammalunda gäller de vederstyggliga våldsverkare, som begår grova väpnade rån och i desamma utsätter såväl allmänhet som ordningsmakt för största livsfara. Icke heller dessa förtjänar på något sätt att få vistas fritt i samhället.
Det är uppenbart att tyngpunkten i diskursen måste förskjutas från kriminalliberalernas vettlösa risktagande i form av "rehabilitering" till det skyddet av laglydiga och oskyldiga medborgare. I detta är redaktör Neudings välavvägda artikel ett välkommet bidrag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar