lördag 17 september 2016

Statsskickets brister

Rikets statsminister, herr Löfven, låter genom en intervju i Svenska Dagbladet förtälja sin syn på sin egen stora förträfflighet och hur Riket bör styras i det fall hans redan ytterst svaga regeringen, efter nästa val, skulle få än bristfälligare stöd, ett förhållande som synes mycket sannolikt.

I detta sammanhang må det klart framhållas, vilket statsministern icke synes full medveten om, att regeringspartierna i Riksdagen blott förfogar över 138 av Riksdagens 349 mandat, till detta tillkommer det stöd, 21 mandat, nämnda ministär erhåller från det vederstyggliga kommunistiska patrask, som går under benämningen vänsterpartiet, vilket adderar till 159 mandat. Oppositionen äger 190 mandat. Aldrig någonsin, sedan parlamentarismens faktiska införande, har någon regering ägt ett svagare stöd. Detta om något borde lända statsministern till någon ödmjukhet och icke till skrytsamhet men alls icke (sic!).

Då oppositionen, av skilda anledningar, icke valt att framställa ett gemensamt förslag avseende statsbudget och då Riksdagsordningen icke stipulerar absolut majoritet, i ifrågavarande ärende, skapas möjligheten för minoritetsregerandets existens. Dock kommer vi alla ihåg hur statsministern, genom sin  ofattbart stora tafflighet, fick uppleva den stora nesan att få sin första statsbudget fälld.

Vad gäller lagstiftningsfrågor förhåller det sig jämfört med statsbudgeten på ett annorlunda sätt. I nämnda ärenden leder Riksdagens propositionsordning till att ledamöterna i slutvoteringen ställs mot två förslag, att anta eller fälla den föreslagna propositionen. Inom detta område saknar således statsministern och hans synnerligen svaga regering makt. Följden är att man antingen avstår från att framlägga propositioner, för att icke behöva genomgå den smälek som ett nederlag innebär, eller ändock framlägger förslag med förhoppningen att njuta Riksdagens stöd. Ett aktuellt exempel på det sistnämnda utgöres av det dumfeministiska förslaget rörande könskvotering till börsbolagens styrelser, där det dock synes uppenbart att regeringen kommer att få bita i sten och se sin stora svaghet i vitögat då förslaget fälls av Riksdagen.

Det hela blottar den uppenbara brist, som finns i vårt statsskick genom bristen på maktdelning. Ett tydligt skiljande mellan lagstiftande och verkställande makt måste uppenbart ske. Folkstyrets forum måste fokuseras på Riksdagen, som har att stifta lagar och att besluta om statsbudgeten. Den verkställande makten måste befrias från politiker och ersättas av kunniga, ovälda och ojäviga ämbetsmän vilka har att verkställa Riksdagens beslut på en oväld grund. Härigenom kommer ock ske en synnerligen välbehövlig vitalisering av folkstyret genom att de verkliga besluten fattas i Riksdagen och inte i ett politisk spel där innehavet av regeringsmakten alltid står i främsta rummet.

Således bör en ordning införas där den verkställande makten ställs under Konungens beskydd i kraft av att Tronen är den enda ovälda institution konstitutionen känner. Konungen har sedan att utse en oväld och ojävig statsminister vilken sedan har att forma en regering av kunniga, ovälda och ojäviga ämbetsmän. För att säkerställa Riksdagens förtroende för statsministern bör den ordningen gälla att Konungens val av statsminister på lämpligt sätt bekräftas av Riksdagen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar