Monarkins stöd bland de folkvalda förkrossande stort

Svenska Dagbladet låter idag redovisa en undersökning om riksdagsledamöternas syn på vårt statsskick. Resultaten kan sammanställas enligt följande:

Således kan konstateras att tre fjärdedelar av Riksdagens ledamöter stödjer demokratin. Detta torde vara en god spegel av hela vårt folks inställning i frågan. Särskild glädjande är det att många hedervärda socialdemokratiska ledamöter stödjer Monarkin tvärtemot det partiprogrammet. Dessa har uppenbarligen förstått Monarkin stora värde för vårt land såsom en samlande institution för hela vårt folk.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Maktskifte i tyranniet Nordkorea

Få torde de vara som fäller en tår över att ledaren för det kommunistiska tyranniet Nordkorea, Kim Jong-Il, nu gått hädan. Skillnaden för det arma nordkoreanska folket synes icke bliva märkbar enär detta maktskifte förberetts under en längre tid och genom att de kommunistiska herrarnas makt garanteras av den miltärmakt som tar varje styver i anspråk och lämnar folket att leva i största armod.

Tyranniet Nordkorea är vid sidan av tyrraniet Kuba de enda kvarvarande kommunistiska staterna i egentlig mening. Förvisso härskar fortfarande kommunistpartiet i Kina men här har sedan länge kommunismen övergivits i sin praktik även om den kinesiska regimen alltfort förtrycker de av sina medborgare vilka allt för mycket motsätter sig partiets makt. Jämfört med läget i Kina under den grymme och blodsbesudlade massmördaren Maos dagar har dock situationen ljusnat betydligt.

Det som kännetecknar de kvarvarande tyrannierna är deras totalitäritet och att dess envälde som utgår från starka personligheter vilka innehaft makten under långerliga tider. Inslaget av neopotism är ock betydande. På Kuba efterträddes den mångårige tyrannen Fidel Castro av sin broder Raol Castro och i Nordkorea efterträds dikatorn Kim Jong-Il av sin son Kim Jong-Un. Statsskicket i Nordkorea är dessförutan ytterligt säreget i det att den sedan år 1994 år avlidne Kim Il Sung alltfort betraktas som landets president.

Det internationella samfundet borde nu samfällt agera kraftfullt för att skära bort de pestbölder, som de kvarvarande kommunistiska tyrannierna utgör, från de förtrycka nordkoreanska och kubanska folken. Även dessa folk har en självklar rätt att njuta frihetens sötma och här får ingen möda lämnas ospard.

Republikanernas smutsiga kampanj

Vår vördade Konung Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland.

Så kan vi i pressen åter notera att vår Konung och vårt Konungahus röner stort intresse. Med glädje kan konstateras att Konungen åtnjuter stort förtroende bland Riksdagen ledamöter. Detta är på intet sätt förvånande då Riksdagens ledamöter, genom sina uppdrag, får rikliga tillfällen att nära följa hur Konungen på ett mycket förtjänstfullt sätt utövar sitt viktiga ämbete som rikets Statschef.

Det intresse som nu ges Monarkin torde dessvärre dock ha sitt ursprung i den smutsiga kampanj som under flera år drivits av republikaner i allmänhet och den vederstyggliga sekten republikanska föreningen i synnerhet. Det anmärkningsvärda i den republikanska kampanjen är att den icke grundar sig på en saklig diskurs om vår konstitution utan helt är inriktad på att förtala Konungen och hela hans hus. Orsaken till detta torde vara att republikanerna även själva inser att de konstutionella argumenten för införande av republik är tunnare än tunnaste vattvälling. Istället inleder man excesser i försåtligt ryktesspridande, smutskastning och rent förtal då man icke vågar strida med blanka vapen.

Låt oss då ställa några frågor som borde vara relevanta för dem om genom en vederhäftig diskussion vill skapa argument för ett skifte av statsskick.

1. Är ett republikanskt statsskick förenligt med principen om maktdelning?
Kanppalunda. Maktdelningens princip, vilken ytterst utgår från naturrätten, kräver att lagstiftande, verkställande och dömande makt skall läggas i olika händer. Detta för att säkerställa att rättsäkerhet uppnås och att den verkställande makten icke låter sig styras av annat än lagarna. I ett republikanskt statskick är detta mycket svårt att uppnå då både lagstiftande och verkställande makt läggs under politiken vilket innebär en risk för alla de som icke tillhör majoriteten, d.v.s. minoriteten som i antal kan vara näst intill lika stor som majoriteten.

2. Inkräktar nuvarande statsskick på folkstyret?
Alls icke. Vår konstitution och dess Regeringsformen stipulerar att vårt statskick är Monarki. Vår Regeringsform är antagen av vår folkvalda Riksdag och således ett uttryck för folkviljan.

3. Kan en statschef i en republik vara hela folkets företrädare?
Knappalunda. I de flesta stater finnes två eller flera politiska konstellationer, konstellationer vilka är dominerande. I det republikanska statsskicket är vanligen statschefen (ofta benämnd president) vald av de väljare som stödjer den konstellation som lyckas uppnå majoritet. Övriga väljare har vanligen röstat på en annan kandidat varför de i själ och hjärta icke uttryckt sitt stöd för den som valts.

4. Visar republikanerna att Konungen icke skött sitt ämbete?
Alls icke. I debatten förekommer icke ett endaste exempel på det att Konungen skulle ha misskött sitt ämbete eller på något väsentligt sätt handlat i strid med konstitutionen.

Ovanstående frågor är uppenbarligen ointressanta för repbublikanerna. Istället har man iståndsatt en smutsig kampanj som nu synes ha nått vägs ände och vilken därför ökar de fega republikanernas desperation. Denna kampanj har i huvudsak bestått i följande:

1. Misskredierande av Konungens vandel
Här författades en smädesskrift, vilken enbart grundade sig på uppgifter från kriminella element vars enda syfte är att förtjäna Judaspenningar. Icke ett enda vederhäftig belägg har kunnat visas. När nu de bilder, som varit ett av de bärande elementen i hela argumentationen, visar sig vara rena falsarier faller allt detta platt till marken och lämnar de fega republikanerna kvar med blott och bart skammen som enda tillgång.

2. Misskrediterande av Drottingens bakgrund
I sitt smutsiga värv har republikanska krafter lagt stor möda på att misskreditera Drottingens fader för sådant som inträffat före det att Drottingen föddes. Att överhuvudtaget på detta sätt använda den ogiltiga argumentationsformen "guilt-by-association" visar på den oerhört låga och ohederliga nivå som dessa fega republikaner agerar och verkar. När sedan Drottingen föranstaltar om en grundlig undersökning av de egentliga sakförhållandena, genomförd av förre riksarkivarien dr Norborg, visar det sig förvisso att Drottningens fader, likt mångtusenden andra tyskar under den mörka perioden, varit medlem av nazistpartiet. Dock framkommer det att Drottingens fader icke på något sätt haft en aktiv roll i partiet. Vidare visar det sig att Drottningens fader, genom sitt agerande, medverkat till att en hedervärd judisk affärsman beretts tillfälle att lämna Tyskland och bygga sig en tillvaro i Brasilen. Ävenledes i denna punkt slår således argumentation tillbaka mot de fega republikanerna själv.

Republikanernas desperation blir allt mera tydligt vilket med all tidlighet kan noteras genom diverse, från ett konstionellt perspektiv, helt huvudlösa förslag vilka icke ens förtjänar att kommenteras.

Det är därför dags att förpassa denna ohederlighetens argumentation till glömskan och istället fokusera på den stora tillgång vi har i vår Monarki och i vår Konung och hela hans hus. Med glädje ser vi ock fram emot den lyckliga tilldragelse som är beräknad till mars månad då vårt Konungahus, om Gud vill, kommer att utökas med ytterligare en tronarvinge.

Dessbättre finns ock mången politiker som ser Monarkins sanna värde. Den hedervärde riksdagledamoten herr Wallmark låter i Svenska Dagbladet bland annat uttala följade:

"I vårt grannland Danmark till exempel är statschefen den som ansvarar för regeringssonderandet, det är ett sätt att avpolitisera uppgiften. För lite märkligt blev det år 2006 när Socialdemokraterna förlorade makten, och avgående talmannen Björn von Sydow sonderade. Då blev en företrädare för det förlorande laget den som pratade med partierna om regeringsbildandet.

Jag menar inte att Björn von Sydow på något sätt missbrukade posten, han är en gentleman, men det kan ju finnas en potentiell politisk risk i sådana situationer. Jag bryr mig inte så mycket om vad tidningar skriver om kungahuset, vare sig det är positivt som under kronprinsessans bröllop, eller negativt som nu kring kungen. Monarkin är ett system som tjänat oss väl över tid, och då får man stå över de tillfälliga skriverierna. Monarkin är så mycket större än nuvarande kungafamiljen.

Jag ser mig som monarkist, inte rojalist. Jag tror att monarkin blir kvar under överskådlig tid."

Det herr Wallmark menar är att Regeringsformen bör ändras så att Konungen övertar talmannens roll vid regeringsbildning. Ett i sanning mycket lovvärt förslag i rätt riktning.

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet.

Kristedemokraterna måste göra upp med republikanerna

Det pågår nu en debatt om Kristdemokraterna och dess framtida inriktning. I detta har partiordföranden, herr Hägglund, uttalat att Kristendomen måste vara mer framträdande i partiet, vilket är en lovvärd inställning. Frågan är dock om partiet vågar ta steget fullt ut och på allvar förmår att sätta sig upp mot den sekulära dumhet och värderelativism, som allt för länge förpestat samhällsutvecklingen. Återinförd kristdendomskunskap i skolorna vore i detta ett mycket välkommet förslag.

En annan fråga som länge förmörkat bilden av Kristdemokraterna är att man i sina led har konungasmädaren , republikanen och ordförande i sekten republikanska föreningen, advokaten Althin, i sina led. Nämnde advokat har ock, trots att han republikanska inställning varit väl känd, även under en period vrit ledamot av partistyrelsen vilket i sanning är anmärkningsvärt då partiet i sitt program stödjer Monarkin. Det torde ock vara så att partiet alltfort använder sig av denne konungasmädares tjänster.

Kristdemokraterna måste därför ävenledes göra upp med republikanerna och förklara att de icke vill ha något med konungasmädaren Althin att beställa. För mig, och mången annan monarkist, har partiets relation till konungasmädaren gjort att det varit fullständigt uteslutet att ge våra röster till partiet.

Nu har republikanerna endast skammen kvar

Den vederstyggliga sekten, republikanska föreningen, har länge sökt smutsa och misskreditera vår Konung genom hänvisningar till bilder, vilka innehas av en kriminell vars enda syfte är att förtjäna Judaspenningar. Nu synes det, föga förvånande, som att nämnda bilder är manipulerade och rena falsarier. På detta forum har flerfaldiga gånger hävdats att detta varit fallet då bildmanipulation genom modern databehandlingsapparartur är synnerligen enkelt att genomföra.

Svenska Dagbladet låter meddela att tidningen Expressen, som har kommit i besittning av några av dessa falsarier, låtit tre oberoende expertföretag granska bilderna. Resultatet av denna granskning är entydigt, bilderna är förfalskningar, förfalskningar vilka dessutom synes vara undermåliga även som manipulationer.

Vad som nu bör ske är att åtal för förtal väcks mot den som står bakom dessa falsarier så att denne kan näpsas med en välförtjänt laga dom.
Sekten republikanska föreningens smutsiga kampanj, som drivits under flera år under förtalsliknade former, faller härigenom platt till marken. Alla illasinnade insinuationer och antydningar vilade icke på något annat än lösan sand. Det enda dessa fega republikaner, vilka inte vågra strida med blanka vapen, nu har kvar är skammen. Om konungasmädaren och advokaten Althin, som är ordförande i nämnda lögnaktiga sekt, hade någon heder skulle han ofördröjligen och underdånigt framföra en ursäkt till Konungen.

Låt mig såsom en hyllning till vår högaktadew konung här citera Kungssången, som vi alla må instämma i:

"1
Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång,
som går till kungen fram!
Var honom trofast och hans ätt,
gör kronan på hans hjässa lätt,
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

2
O konung, folkets majestät
är även ditt: beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot,
vi blinka ej för deras hot:
vi lägga dem inför din fot -
en kunglig fotapall.

3.
Men stundar ock vårt fall en dag,
från dina skuldror purpurn tag,
lyft av dig kronans tvång
och drag de kära färger på,
det gamla gula och det blå,
och med ett svärd i handen gå
till kamp och undergång!

4.
Och grip vår sista fana du
och dristeliga för ännu
i döden dina män!
Ditt trogna folk med hjältemod
skall sömma av sitt bästa blod
en kunglig purpur varm och god,
och svepa dig i den.

5.
Du himlens Herre, med oss var,
som förr du med oss varit har,
och liva på vår strand
det gamla lynnets art igen
hos sveakungen och hans män.
Och låt din ande vila än
utöver nordanland!"

Leve Monarkin!

Leve Konungen!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Osmakligt av Dagens Nyheter

Åter försöker fega republikanska krafter kasta smuts på Hennes Majestät, för händelser relaterade till hennes fader, vilka skedde innan Henne Majestät föddes. Händelser som Hennes Majestät dessutom låtit utreda genom, förre riksarkivarien doktor Norbergs försorg.

Denna gång är det herr Nowinski, som i ett inlägg i Dagens Nyheter, söker att smäda Hennes Majestät genom ett mycket långsökt resonemang, vilket är så vanvettigt att det icke förtjänar att kommenteras. Det hela är ytterligare ett fegt inlägg i republikanernas illasinnade kampanj.

Det som dock måste noteras, och fördömas på det högsta, är Dagens Nyheters bildval vilket gränsar till förtl. Herr Nowinskis illasinnade artikel försöker i slå mynt av ett barns konflikt mellan föräldrakärlek och en förälders tillkortakommanden och då relatera till relationen mellan Hennes Majestät och hennes fader. Detta illustreras med två bilder, den ena av Hennes Majestät, och den andra av den brottslige och vederstygglige nazistiske hönsfarmaren Himmler och dennes dotter. Med detta gör således Dagens Nyheter, som  gör anspråk på att vara en vederhäftig publikation, den osmakliga och djupt kränkande jämförelsen mellan Hennes Majestäts fader, vilken likt mången annan tysk var passiv medlem av det aktuella partiet, och en av dess allra mest framstående potentater.

Dagens Nyheter framstår genom detta såsom en "skandalblaska" av värsta sort. Skall Dagens Nyheter på något sätt kunna återupprätta sitt oförlåtliga tilltag bör chefredaktören ofördröjligen till Hennes Majestät framföra sitt och tidningens djupa och uppriktiga ursäkt.

Förunderlig upphöjelse av kommunister

I ett mycket upplysande och välformulärt inlägg i Svenska Dagbladet beskriver herr Modig, ordförande i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, hur visdiktaren Wiehe hyllas i televsionskanalen TV4, trots att han sprider hyllningssånger om en av de vederstyggliga kommunistiska pestbölder som alltfort plågar vår värld, den människofientliga diktauren Kuba. En hård diktatur där ännu en av den röde satans allra trognaste lakejer, tyrannen Fidel Castro, besitter den yttersta makten om än denna formellt överlämnats till brodern.

Visdiktaren Wiehe är alltfort en kommunistisk revolutionär, som icke drager sig för att förhärliga våld och mord. Herr Modig låter oss upplysningsvis ta del av ett av vissångaren Wiehes förskräckande, och ur ett litterärt perspektiv högst undermåliga alster. Så här skriver denne, av kommunismens dödliga och avskyvärda ideologi besatte visdiktare, rörande den så kallade finanskrisen:

"Hatar du dom jävlarna, som köper upp och lägger ner? Vill du skära dom i bitar och slå in dom i paket? Drömmer du om huvuden som ligger i en korg? Vill du sätta upp en galge på närmsta stora torg? Vägrar dom att lyssna när du berättar vad du vet”

På detta sätt kan endast en sann kommunistik revolutionär och en som fullständigt saknar respekt för sina medmänniskor uttrycka sig. Det visdiktaren Wiehe här ger uttryck för är högst skamligt och avskyvärt. De som hyser detta slag av människofientliga åsikter förtjänar i sanning icke någon uppmärksamhet i massmedia. Varje sann människovän, som hyser omsorg om sina medmänniskor, måste därför på det högsta ta avstånd från det slag av människofientliga åsikter, som visdiktaren Wiehe och hans meningsfränder ger uttryck för. All vederhäftig massmedia borde i avhålla sig från att smutsa sina publikationer med budskap från denne kommunistiske revolutionär och undermålige visdiktare.

Välvilligt upplåter Svenska Dagbladet idag sina spalter för att låta nämnde kommunistiske revolutionär och högst undermålige visdiktare gå i svaromål. Svenska Dagbladet skall dock icke klandras för detta då det ger oss än mer upplysning om visdiktaren Wiehes sanna natur. Krampaktigt står den undermålige visdikatern fast vid sitt försvar av tyrraniet Kuba och sprider villfarelser vars art skulle ha vunnit akting långt in i i varje kommunistisk stats propagandaministerium. Dumheten och historielösheten i den undermålige visdiktarens svaromål synes sakna all gräns då han jämför tyrannen Castros Kuba med Konung Karl XI's Sverige.

Icke heller det faktum, att människorättsorgansiationer, av skilda slag och år efter år, ständigt pekar på förtrycket i Kuba tycks bekymra denne undermålige visdiktare och revolutionäre kommunist det ringaste. Man tager sig för pannan!

Det är dags att världen slutgiltigt befrias från de två kvarvarande kommunistiska pestbölder som fortfarande finns kvar, tyrannierna Kuba och Nordkorea. I detta måste ock de avslöjas som på olika sätt stödjer dessa mänsklighetens fiender. Att de såsom visdiktaren Wiehe och taskspelaren och stalinisten Wolter anses såsom så kallade kulturpersonligheter får icke hindra detta.

Not:
I ovanstående text finns ett citat från ett av vissångaren Wiehes undermåliga undermåliga alster. Detta citat innehåller svordomar, en vederstygglig uttrycksform som normalt icke får förekomma på detta forum. Det är först efter moget övervägande och med enda syfte att visa på vissångaren Wiehes sanna avskyvärda åsikter som alstret citeras. Att mången kan tycka det anstötligt att på detta sätt publicera svordomar är något som jag har stor respekt för. Till läsare av detta anspråkslösa forum framföres därför en ursäkt med försäkran om att denna publicering är ett undantag.

En stor högtidsdag

Den store donatorn Alfred Nobel

Denna dag är en stor högtidsdag då det är Nobeldagen, den dag då världens förnämsta och mest ansedda pris inom vetenskap och litteratur utdelas. I år är det 110 år sedan sedan dessa högansedda pris utdelades för första gången. Detta år kan vi särskilt glädja oss åt att en landsman, den hedervärde poeten herr Tranströmmer, tilldelas priset.

Vår högaktade Konungafamilj vid föregående års högtidligheter

Priset utdelas, som hävd och tradition bjuder, av Hans Majestät Konungen och i närvaro av Hennes Majestät Drottningen, Deras Kungliga Högheter Hertiginnan och Hertigen av Västergötland samt Hans Kunglig Höghet Hertigen av Värmland. Hennes Kunglig Höghet Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland befinner sig icke i riket och kan således ej heller närvara. Hertiginnan närvarar dock denna dag vid en högtidlighet i staden New York där stadens vetenskapsakademi högtidlighåller 100 års jubilet av den kände forskaren fru Curies andra Nobelpris.

Genom sina plikter i samband med utdelandet av Noblepriset ges Konungen möjlighet att stifta bekantskap med världens mest framstående forskare vilket är av stort värde.
I detta sammanhang må ock nämnas det forum för möten mellan Nobelpristagare och unga forskare som Greve Lennart Bernadotte, Greve av Wisborg, skapade redan 1951 och som allt sedan dess varje sommar verkat till vetenskapens fromma. Denna verksamhet leds idag av Grevens dotter, Grevinnan Bettina Bernadotte, Grevinna av Wisborg.

Deras Kungliga Högheter Storhertigen och Storheriginnan av Luxemburg

Detta år bevistas även högtidligheterna av Deras Kungliga Högheter Storhertigparet av Luxemburg enär en av pristagarna, medicinpristagaren professor Hoffman, tillhör Storhertigens undersåtar.

Konungens ställning

Vår högaktade Konung, Hans Majestät Konung CarlXVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland.

Åter söker fega republikaner, vilka icke vågar strida med blanka vapen, svärta Konungen genom försåtliga anspelningar på förmenta bilder, bilder som ingen sett och som icke torde existera. Dessa fega skamliga republikaner synes sätta större tilltro till de tvivelaktiga kriminella element, vars enda intresse är att förtjäna Judaspenningar, än till sin Konung. Detta säger i sanning mycket om dessa uslingars heder och sanna väsen.

Den diskussion som nu uppkommit har fått professor Nergelius vid Örebro universitet att i Svenska Dagbladet lyfta frågan om grundlagens reglering om Konungens ställning. Professor Nergelus har här rätt i så måtto att Konungens ställning är mycket bristfälligt definerad i Regeringsformen. Kapitel 5, som reglerar Konungens ställning består blott av 8 paragrafer. Professor Nergelius resonemang har i princip en relevans men det hela förtas till stor del av att det hela relateras till det förtal av Konungen, som feghetens republikaner ägnar sig åt. Inlägget hade haft ett mycket större värde och en större trovärdighet om professor Nergelius avstått från att relatera till fullständigt obelagda hummel och oanständiga förtal, som med all sannolikhet utgår från den vederstyggliga sekten republikanska föreningen.

Det professor Nergelius i huvudsak vänder sig emot är att Konungen icke kan avsättas. Detta påstående är dock icke fullt med sanningen överensstämmande då den sjätte paragrafen ger Riksdagen möjlighet att anse Konungen såsom avgången, om han icke fullgjort sina uppgifter under en sammanhängande period av 6 månader.

Dock torde professor Nergelius huvudinvänding vara att regeringsformen icke innehåller någon precis ordning för det fall att Konungen skulle finna det för gott att nedstiga från tronen och upplåta den åt Tronföljaren. Andra Monarkiers konstitutioner innehåller förordningar om detta och såsom varande monarkist har jag i sak inget att invända mot detta.

Skälet till att Konungens ställning är bristfälligt definierad i vår konstitution torde vara att de republikanska socialistiska krafter som låg bakom konstitutionen, men på grund av Monarkins starka ställning tvingades till den så kallade Torekovkompromissen, ändå försåtligt räkande med att Monarkin inom en snar framtid skulle komma att avskaffas. Bland annat uttalade dåvarande statministern, herr Palme, att Monarkin skulle kunna avskaffas med "ett pennstreck".

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Politikens förfall

Ett bärande element för den argumentation som i all anspråkslöshet bedrives på detta forum är att samhället bör utformas utifrån maktdelningens princip. I denna ha folkstyret stor betydelse i det att lagar stiftas under folkets medverkan och gillande. Däremot utövas den verkställande makten under en av politiken obereonde instituation under medverkan av ovälda och för sina respektive uppgifter skickliga ämbetsmän. Något annat medel att implementera denna oberoende institution än Monarkin känner vi icke. Monarkin skall dock i detta avseende icke främst ses såsom uttrycket för en personlig Koungamakt utan såsom ett beskydd av den ovälda myndighetsutövningen, som står över politikers lismande och egennytta.

Genom den så kallade parlamentarismen har maktdelningsprincipen övergivits. Den verkställande makten är i detta system i grunden samma institution som den lagstiftande. Detta innebär att de som stiftar lagarna, vilket kan ske med en knapp majoritet, ock har ansvaret för att verkställa dem, även för den ofta betydelsefulla minoritet som måhända motsatt sig lagstiftningen. Detta är icke rättsäkert.

Under senaste året har vi såväl när som fjärran kunnat konstatera politikens förfall. I Grekland har kortsynta och av egennytta anfrätta lismande politiker, om de stått till höger ellr vänster på den politiska skalan har i detta sammanhang varit oväsentligt, drivit landet till ruinens brant med svåra umbäranden för det grekiska folket. Ett annat exempel utgörs av den italienske förre försteministern herr Berlosconi, som med tanke på sina ekonomiska intressen, kanppalunda kunnat betraktas som oväld. Icke heller herr Berlosconis leverne synes varit helt klanderfritt.

I vårt land har vi dessbättre en skicklig regering med utomordentliga både stats- och finansministrar som gjort att rikets ekonomiska ställning hör till de bästa, för att icke säga den allra bästa, i hela Europa. Dock kan vi även vårt land nära studera politikens förfall i form av det sorglustiga spektakel som varje dag utspelas kring ordföranden i det socialdemokratiska arbetarepartiet herr Juholt. Ett spektakel fyllt av inkonsekventa, yviga och osammanhängande uttalanden från herr Juholt akompanjerat av allt mer förtörnade partivänners försåtliga krypskytte

På detta forum har tidigare konstaterats att herr Juholt, vars yrkesmässiga erfarenhet inskränker sig till några år som lokalredaktör och vars utbildning icke består av mer än en genomgången tvåårig gymansieutbildning av mediokert slag, icke är i besittning av de egenskaper som krävs för att utföra den uppgift ha anförtrots.

Nu publiceras flera undersökningar vilka visar att herr Juholts förtroende minskar alltmer, detta trots de botgöringsresor han företagit. Av en undersökning som publicerades under gårdagen framgår att blott 10 procent av de tillfrågade anser att herr Jholt är en tillgång för sitt parti. Här har till och med herr Juholt lägre förtroende än kommunisten herr Ohly för vilken motsvarande siffra är 15 procent. I särklass störst förtroende åtnjuter statminister Reinfelt med hela 82 procent.

En annan undersökning, som Svenska Dagbladet låter kungöra idag, ger vid handen att herr Juholts förtroende inom det egna partiet, botgöringen till trots, fortsätter att sjunka. Under senaste månaden synes ytterligare 10 procent av partimedlemmarna övergått till ståndpunkten att herr Juholt bör ställa sin plats till förfogande. Det beska beskedet för herr Juholt, enligt undersökningen, är att nära 40 procent av partiets medlemmar önskar se en annan ordförande.

Problemet är när den sort av politiker, som exemplifieras ovan, anförtros en stats högsta verkställande ämbeten. De bekläder då dessa ämbeten, icke utifrån skicklighet och oväld, utan genom politisk position, en politisk position som näst in till alltid vilar på en bräcklig majoritet. Bara tanken på att den oskicklige herr Juholt, som dessutom på ett alltmer osmakligt sätt framhåller sin egen persons förträfflighet, skulle bekläda statsminsisterposten ger upphov till största oro och betänklighet.