Det har med rätta väckt stor upprördhet att en illgärningsman, dömd till 14 års fängelse för våldtäkt och mordförsök, efter blott 9 år, genom reglerna för villkorlig frigivning, åter får njuta frihetens sötma och detta trots att det synes finnas en avsevärd risk att nämnde illgärningsman återfaller till sitt högbrottsliga verk.
Den så kallade villkorliga frigivningen, uppenbart ett verk av värderelativistiska kriminalliberaler, regleras i Brottsbalkens 26:e kapitel och 6:e paragraf:
"När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad, har avtjänats skall den dömde friges villkorligt, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.
Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter."
I nämnda lagrum refereras icke till risk för återfall, även av beaktande till denna aspekt icke explicit uteslutes. Det som explicit framhålles är straffångens uppförande, vilket i sig icke är något att invända emot. Dock är det ofattbart att lagstiftaren icke varit mer explicit i frågan om risken för återfall och detta i synnerhet som mången slem brottsling äger en avsevärd manipulationsförmåga.
Utifrån de förhållanden, som föreligger synes en lagändring nödtvungen. Dessbättre har detta uppmärksammats av ansvarigt statsråd, statsrådet Johansson, vilken föranstaltat om tillsättandet av en utredning i syfte att inkludera en farlighetsbedömning.
Det enda raka i denna fråga vore att vända på ordningen så att villkorlig frigivning blott kan komma i fråga om det finns synnerliga skäl innefattande ett synnerligen gott uppförande under straffets avtjänande och en grundlig utredning avseende farlighet efter vilken villkorlig frigivning endast kan förordas om risken för återfall befinnes obefintlig.
Den så kallade villkorliga frigivningen, uppenbart ett verk av värderelativistiska kriminalliberaler, regleras i Brottsbalkens 26:e kapitel och 6:e paragraf:
"När två tredjedelar av ett tidsbestämt fängelsestraff, dock minst en månad, har avtjänats skall den dömde friges villkorligt, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
Om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall den skjutas upp enligt vad som framgår av 7 §. Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl mot villkorlig frigivning skall det särskilt beaktas om den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten.
Villkorlig frigivning får inte ske från fängelse som har dömts ut enligt 28 kap. 3 § eller från ett förvandlingsstraff för böter."
I nämnda lagrum refereras icke till risk för återfall, även av beaktande till denna aspekt icke explicit uteslutes. Det som explicit framhålles är straffångens uppförande, vilket i sig icke är något att invända emot. Dock är det ofattbart att lagstiftaren icke varit mer explicit i frågan om risken för återfall och detta i synnerhet som mången slem brottsling äger en avsevärd manipulationsförmåga.
Utifrån de förhållanden, som föreligger synes en lagändring nödtvungen. Dessbättre har detta uppmärksammats av ansvarigt statsråd, statsrådet Johansson, vilken föranstaltat om tillsättandet av en utredning i syfte att inkludera en farlighetsbedömning.
Det enda raka i denna fråga vore att vända på ordningen så att villkorlig frigivning blott kan komma i fråga om det finns synnerliga skäl innefattande ett synnerligen gott uppförande under straffets avtjänande och en grundlig utredning avseende farlighet efter vilken villkorlig frigivning endast kan förordas om risken för återfall befinnes obefintlig.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar