Föregående vecka gjordes på detta forum en anmärkning rörande kommunistpartiets våldsförhärligande vid en tillställning i samband med första maj. Från partiets ledning gjordes då en del försök att lägga ut dimridåer för att icke allt för uppenbart avslöja partiets sanna väsen. Det talades om att det hela skulle diskuteras internt.
Att det hela icke kan bortförklaras utan är en del av partiets sanna jag blir dock allt mer tydligt. Idag låter den hedervärde krönikören Poirier Martinsson, i Svenska Dagbladet, berätta häpnadsväckande fakta om den tillställning på första maj där den till lamm förklädde ulven till partiledare, herr Sjöstedt, lät hålla sitt tal under en fana med hammaren och skäran, en symbol som helt kan likställas med svastikan. Herr Sjöstedt, vilken sökt göra stort nummer av att han icke skulle vara kommunist, håller således utan minsta tvekan sitt tal vid sidan av en symbol som för miljontals människor står för massmord, tortyr, lemlästning och förtryck. Att icke herr Sjöstedt känner någon skam för detta är helt exempellöst.
Att på detta sätt håna alla de som utsatts för kommunismens fasansfulla förtryck är så till den grad avskyvärt att ord saknas att beskriva det. I vårt land finns många innebyggare som på olika sätt har sitt ursprung i de baltiska staterna. Innebyggare som sett sina nära och kära föras bort av den avskyvärde kommunistiske tyrannen Stalins lakejer för att aldrig mer höras av. För dessa våra innebyggare, med rötter i Baltikum, är hammaren och stjäran inget annat än dödens och förtryckets symbol på samma sätt som svastikan är massmordets och den aningslösa tortyrens symbol för alla de som miste sina nära och kära i den fasansfulle nationalsocialistiske illgärningsmannen Hitlers koncentrationsläger. Det herr Sjöstedt nu har gjort, genom att utan ringaste betänklighet, låta framföra sitt tal intill kommunismens främsta massmordssymbol, hammaren och skäran, är att öppet håna alla de som drabbats av kommunismens outsägliga människoförakt.
Det hela är att likställa med att något annat av Riksdagens andra partier skulle ha använt svastikan under något av sina möten, något som dock är fullständigt otänkbart och dessbättre helt omöjligt. Det inträffade visar öppet ohederligheten och lögnen i partiets argumentation. Det vore därför på sin plats att de partier, som sucktar efter att med hjälp av kommunistpartiet vinna regeringsmakten efter nästa val, öppet deklarerar att all form av samarbete och diskussion med kommunistpartiet, som i sin stora och avskyvärda feghet kallar sig vänsterpartiet, avbryts med omedelbar verkan.
Låt oss alla andra människoälskande medborgare böja våra huvuden i största respekt för alla de miljontals människoliv som spillts under den kommunistiska symbolen hammaren och skäran och låt oss samtidigt uttala vårt största förakt för den kommunistiska läran och bespotta densamma.
Att det hela icke kan bortförklaras utan är en del av partiets sanna jag blir dock allt mer tydligt. Idag låter den hedervärde krönikören Poirier Martinsson, i Svenska Dagbladet, berätta häpnadsväckande fakta om den tillställning på första maj där den till lamm förklädde ulven till partiledare, herr Sjöstedt, lät hålla sitt tal under en fana med hammaren och skäran, en symbol som helt kan likställas med svastikan. Herr Sjöstedt, vilken sökt göra stort nummer av att han icke skulle vara kommunist, håller således utan minsta tvekan sitt tal vid sidan av en symbol som för miljontals människor står för massmord, tortyr, lemlästning och förtryck. Att icke herr Sjöstedt känner någon skam för detta är helt exempellöst.
Att på detta sätt håna alla de som utsatts för kommunismens fasansfulla förtryck är så till den grad avskyvärt att ord saknas att beskriva det. I vårt land finns många innebyggare som på olika sätt har sitt ursprung i de baltiska staterna. Innebyggare som sett sina nära och kära föras bort av den avskyvärde kommunistiske tyrannen Stalins lakejer för att aldrig mer höras av. För dessa våra innebyggare, med rötter i Baltikum, är hammaren och stjäran inget annat än dödens och förtryckets symbol på samma sätt som svastikan är massmordets och den aningslösa tortyrens symbol för alla de som miste sina nära och kära i den fasansfulle nationalsocialistiske illgärningsmannen Hitlers koncentrationsläger. Det herr Sjöstedt nu har gjort, genom att utan ringaste betänklighet, låta framföra sitt tal intill kommunismens främsta massmordssymbol, hammaren och skäran, är att öppet håna alla de som drabbats av kommunismens outsägliga människoförakt.
Det hela är att likställa med att något annat av Riksdagens andra partier skulle ha använt svastikan under något av sina möten, något som dock är fullständigt otänkbart och dessbättre helt omöjligt. Det inträffade visar öppet ohederligheten och lögnen i partiets argumentation. Det vore därför på sin plats att de partier, som sucktar efter att med hjälp av kommunistpartiet vinna regeringsmakten efter nästa val, öppet deklarerar att all form av samarbete och diskussion med kommunistpartiet, som i sin stora och avskyvärda feghet kallar sig vänsterpartiet, avbryts med omedelbar verkan.
Låt oss alla andra människoälskande medborgare böja våra huvuden i största respekt för alla de miljontals människoliv som spillts under den kommunistiska symbolen hammaren och skäran och låt oss samtidigt uttala vårt största förakt för den kommunistiska läran och bespotta densamma.
Inlägg
Vilka skäl tror h:r Fältmarskalken att den hyser som träder in i vänsterpartiet såsom ny medlem? Och på vilket sätt liknar det skälet som den kan tänkas ha som ansluter sig till ett nazistparti?
SvaraRaderaVad gäller det så kallade vänsterpartiet är det min absoluta övertygelse att dess anhängare kan indelas i två kategorier.
SvaraRaderaDen ena kategorinh, partiets kärna, torde bestå av hårdhudade kommunister för vilka världsrevolutionen och de vansinniga deterministiska marxistiska teorierna är största sanning. För dessa är det kommunistiska samhället överordnat allt och något som man ser såsom både irreversibelt och oundvikligt. Ser man på partiets historia över tiden synes denna kärna vara tämligen konstant och utgöra 4-5 procent av väljarkåren. För dessa är hammaren och skäran en omistlig symbol.
Den andra kategorin utgöres idealistiska vänsterradikaler, vilka säkert i grunden har ett gott hjärta, men som enligt mitt förmenade icke förmår att förstå verklighetens komplexitet och statens över tiden högst begränsade förmåga att styra samhällsutvecklingen. Denna del av partiets anhängare torde vara realtivt lättflyktiga och tyr sig ibland till det socialdemokratiska arbetarepartiet, i de perioder detta parti varit mer vänsterradikalt. I nyare tid torde även ett utbyte av anhängare med miljöpartiet förekomma. Starkast var denna del av partiet under fru Schymans ledning. Med den uttalade kommunisten herr Ohly vid rodret flydde många av dessa partiet.
För den som inträder i ett nationalsocialistiskt torde tvivelsutan skälet vara att man förfäktar hädiska rasteorier. Allt i denna förkastliga lära utgår från rasen. Dessbättre saknar vi i vårt land renodlade nationalsocialistiska partier även om det finns små sekter vilka hämtar betydlig inspiration från dessa bruna galenskaper. Det närmaste vi har härvidlag torde vara de så kallade "nationaldemokraterna".
Likheten mellan vänsterpartiets hårdhudade kommunister och anhängare till nationalsocialistiska sekter är att de sätter en utopisk modell av samhället före allt annat. I ena fallet är modellen det kommunistiska så kallade klasslösa samhället och i det andra fallet är det rasen. För att nå modellernas höga mål, hur verklighetsfrämmande de än synes vara, är inget pris för högt. Våldet är ett självklart verktyg i förverkligandet av målet, vilket de senaste hundra årens historia bär förfärande bevis på.
Utan att vilja förneka allt som h:r Fältmarskalken skriver om dem som ansluter sig till vänsterpartiet vill jag likväl anmäla mitt intresse för att få veta vad som kan anses som skälen för "hårdhudade kommunister" att teckna medlemskap. Vad driver de hårdhudade? Frågan borde rimligen vara viktig för en konservativ som h:r Fältmarskalken, som säkerligen önskar förstå sin motståndare för att bättre kunna bekämpa honom.
SvaraRaderaHerr Rune,
SvaraRaderaÄven om det nog, också med fog, kan anses något förmätet av mig att förklara de bevekelsgrunde enligt vilka hårdhudade kommunister, vars åsikter i hart när varje fråga torde vara diamentralt motsatt min egen, ansluter sig till det så kallade vänsterpartiet vill jag ändå ge min syn på detta.
(1) Partiprogrammet är öppet marxistiskt och socialistisikt och förespråkar en total och tvär förändring av vårt samhälle.
(2) För oss människor, även revolutionära sådana, är traditionen viktigt. Det så kallade vänsterpartiet är traditionellt vårt lands kommunistparti med en obruten historia sedan 1917.
Under tiden fram till och med herr Hagbergs ordförandeskap gick partiet helt öppet i det sovjetiska kommunistpartiets ledband. Minsta vink från de blodsbesudlade kommunistiska illgärningsmännen i Moskva följdes nogsamt. Exempel på detta är de ytterst anstötliga och helt exempellösa hyllingssånger som framfördes, bland annat av den senare partiordföranden herr Hermansson, i samband med historiens värste massmördares, tyrannen Stalin, frånfälle. Under denna period mottogs även Judaspenningar i from av penningsubsidier från rövarkulan i Kreml.
Senare under herr Hermansson sökte man något, åtminstone i den yttre argumentationen, distansera sig till det sovjetiska kommunistpartiet. Dock var detta mer ett skådespel än verklighet. Partiet bekände sig alltfort till den irreversibla kommunismen och kontakterna med diktaurens kreatur, för att använda herr Palmes ordval, i Sovjet och Östeuropa fortsatte med mer eller mindre oförminskad styrka intill Berlinmurens fall 1989.
Beundran för andra förtryckarstater, såsom bland annat dikaturen Kuba, fortsatte i oförminskad styrka ända intill för något år sedan då partiets kongress, under mycken vånda, något förmådde att något distansera sig till folkförtryckaren Castros regim.
Den utveckling under mer vänsterradikal inrikting, som kunde beskådas under fru Schyman, bröts då herr Ohly, då ock uttalad kommunist, tillträdde ledarskapet. Den marxistiska klasskampsretoriken, vilken enligt mitt förmenande är människofientlig och en grogrund för våld, tog i detta ny fart.
Utifrån ovanstånde korta beskrivning är det min fasta övertygelse att hårdhudade kommunister känner sig väl hemmastadda i den i det närmaste obrutna kommunistiska tradition som partiet uppvisat sedan år 1917.
(3) Hårdhudade kommunister är ofta goda taktiker vilket de senaste 100 årens historia visat. För den hårdhudade kommunisten finns inget egentligt val om man önskar åstadkomma något. Förvisso finns det sekter vid avgrundens rand men dessa saknar i princip allt inflytande och förmår heller på intet sätt ta sig en plats i den offentliga diskussionens rum. En taktisk hårdhudad kommunist inser att nämnda sekter befinner sig på en ökenvandring utan slut.
Med all respekt, jag tror inte att h:r Fältmarskalken har förstått varför kommunister blir kommunister. Förklaringen enligt h:r Fältmarskalken tycks vara att de tycker om förtryck och traditioner plus är taktiska. Inget om människans frigörelse har h:r Fältmarskalken uppfattat som kommunisters bevekelsegrund. Dylikt ointresse för motståndaren torde försvåra h:r Fältmarskalkens uppgift att bekämpa kommunismen.
SvaraRaderaHerr Rune,
SvaraRaderaTanken att kommunismen skulle leda till någon sorts "mänsklig frigörelse" är, med allra största respekt för herr Runes tappra försök att påvisa någon liten förtjänst i det kommunistiska teorin, enligt mitt förmenande icke något annat en fullständigt orealistiska utopier. Jag ber istället herr Rune att studera den kommunistiska praktiken, såsom den implementerats i Sovjet, Östteuropa, Kina, Vietnam, Kambodja, Nordkorea eller Kuba, för att nämna de allra mest avskräckande exemplen. Icke kan väl herr Rune se något som har med "människans frigörelse" att göra i dessa exempel?
Vad är månne förklaringen till den kommunistiska praktikens misslyckande i nämnda exempel? Här vore det högintressant att få ta del av herr Runes analys.
I sin senaste kommentar synes, av någon outgrundlig anledning, icke herr Rune noterat min första förklaringspunkt, tron på marxismens och socialismens välsignelse och att det är detta som får kommunister att söka sig till det så kallade vänsterpartiet. Att man sedan väljer nämnda parti har med traditionen och taktiken att göra. Herr Rune kommenterar således här enbart min syn på konsekvensen och icke min syn på orsaken.
Det orimliga och utopiska i den kommunistiska teorin är samhällets totala likformning. Detta, herr Rune, strider enligt man allra bestämdaste åsikt emot den mänskliga naturen och de ordningar som vi, medvetet eller omedvetet, styrs av. Enda sättet att åstadkomma denna likformning är med tvång och det är utifrån denna egenskap som den kommunistiska praktiken, överallt där den prövats, lett till våld och outsägligt förtryck. Häri ligger kommunismens hela Akilleshäl.
H:r Fältmarskalk, jag vill tacka för det utförliga svaret. Det jag avsåg att fästa uppmärksamheten på var dock inte olika utfall av den kommunistiska visionen utan vad som får människor att bli kommunister (en rimligen viktig fråga att ställa sig). Jag tror att en del antikommunistisk kritik missar målet därvidlag. Ktitiken riktar in sig på misslyckade resultat av visionen och tänker sig sedan att någon ansluter sig till kommunismen på grund av kärlek till dåliga saker i kommunistisk praktik när det i själva verket är så att folk blir kommunister av humanistiska skäl. Därmed befinner de sig inom i princip samma sfär som h:r Fältmarskalken vars humanistiska grundinställning jag hyser stor respekt för. I det ögonblick antikommunismens ivrigaste banérförare inser detta faktum kommer de att argumentera med större finess, och debatten kommer att bli sakligare.
SvaraRaderaHerr Rune,
SvaraRaderaI den konservativa grundsyn, som utgör mitt rättesnöre, utgör den historiska erfarenheten, praktiken om vi så vill, den egentliga grunden för min samhällsyn. Verkligheten är härvidlag skoningslös och fäster föga avseende på utopiska modeller. Praktiken visar vad som är ändamålsenligt och vad som fungerar samtidigt som den tydligt berättar för oss vad som icke är gott och vad som leder till fördärvet.
För mig är därför varje samhällsbygge, som icke kan visas fungera i praktiken, oavsett vilka idealiska utopiska modeller det bygger på förkastligt. Vår mänskliga samvaro som utgör själva grunden för ett samhälle bygger ytterst, och det är min absoluta övertygelse, på den mänskliga naturens komplexa egenskaper, innfattande även de brister som var och en av oss är behäftade med.
Mina skäl att förkasta kommuinsmen är flerfaldiga.
För det första skall herr Rune veta att jag flerfaldiga gånger nogsamt studerat pamflettisterna Marx och Engels så kallade kommunistiska manifest. En viktig grund i detta manifest utgörs av motsättningar mellan de så kallade klasserna. Här tilldelas människan egenskaper efter klass och icke efter sin person. Utifrån mitt perspektiv är detta synnerligen icke-humanistiskt.
Just detta icke-humanistiska klasshat har ock motiverat en fasansfullt stor mängd våldhandlingar. Ett av de första exemplen på detta är massmördaren Lenins ord rörande kulakerna, hedervärda bönder som förvisso ägde sin egen jord men som näpperligen var några storgodsägare. I augusti 1919 uttryckte sig illgärningsmannen Lenin på följande sätt:
"Häng inte mindre än 100 välkända kulaker, de rika blodsugarna, och se till att de hängs där de är fullt synliga för folket".
Nära 100 år av historisk erfarenhet har visat kommunismens omöjlighet. Här går icke helt att skilja på teori och praktik och den som utifrån ett humanistisk ideal väljer kommunismen gör, enligt mitt förmenande icke sitt intellekt full rättvisa, då han bortser från praktiken. För varje människoälskare borde det vara en självklarhet att sätta sig in i våra fäders erfarenhet.
Innevarande vecka hade jag tillfälle att på en av televisionskanalerna ta del av ett program innehållande långa intervjuer med en av den kommunistiske tyrannen Pol Pots främsta hantlangare, Noun Chea, vilken sedermera gripits och lagförts. En genomgående motivation för de fasansfulla massmord som skedde i Kambodja var enligt denne hantlangare att kollektivet var viktigare än en enskilda människan. Ett enligt mitt förmenande ett synsätt som är så långt bort ifrån humanism som det någonsin går att komma.
Således herr Rune finner jag det ytterst svårt att finna några humanistiska bevekelsegrunder för att anamma kommunismen.
H:r Fältmarskalken skrev: "... den som utifrån ett humanistisk ideal väljer kommunismen gör, enligt mitt förmenande icke sitt intellekt full rättvisa, då han bortser från praktiken."
SvaraRaderaJag vill tacka h:r Fältmarskalken för detta besked som antyder att han äger den insikt som jag hela tiden har tilltrott honom om. Den som utifrån humanism blir kommunist måste klandras eftersom hans syn på eller bortseende från praktiken inte gör hans intellekt rättvisa. Bra. Oenigheten mellan en konservativ humanist och en kommunistisk dito består därmed (bland annat) i olika syn på alternativt olika respekt för verkligheten, dvs en normal olikhet mellan skilda politiska riktningar, en internhumanistisk motsättning som andra, om än mycket stor givetvis.
Herr Rune,
SvaraRaderaFör att denna diskussion skall bli helt stringent torde det finnas ett behov av att även resonera utifrån begreppet metoden. Var herr Rune lägger rågången mellan den "humanistiske kommunisten" och den "hårdhudade kommunisten" synes mig icke helt glasklart.
En mer fullständig analys av begreppet kommunism torde kunna göras utifrån begreppen mål, metod och pratik.
Om vi börjar med begreppet mål är detta ett lyckosamhälle på jorden där varje människa anses kunna leva som såta vänner med sina medvandrare utan någon som helst konflikt och hela tiden under det att livets nödtorft finns tillgängligt för alla utan begränsningar. Människorna i detta samhälle anses vara så goda och så perfekta att vare sig statsmakt eller myndighetsutövning krävs.
Att önska detta lyckosamhälle kan givetvis betecknas såsom en humanistisk tanke. Problemet är dock att varje utopiskt lyckosamhälle är lika ouppnåligt som perpetuum mobile (evighetsmaskinen). Såsom perpetuum mobile strider mot termodynamikens första huvudsats så strider det utopiska lyckosamhället mot den mänskliga naturen. En del av den mänskliga naturen är att vi är behäftade med arvssynden, vilken oavsett alla andra komplexa mänskliga egenskaper omöjliggör lyckosamhället eller paradiset på jorden, som det torde kunna liknas vid.
När det gäller målet, paradiset på jorden, synes det dock något om detta är ett begrepp som kommunismen kan göra anspråk på.
Nästa begrepp som är intressant att förhålla sig till är, såsom sägs ovan, metoden. Det är när det gäller metoden, ofta benämnd såsom marxism-leninismen, som den kommunistiska särarten visar sig. Hart när alla kommunistiska samhällsbyggen utgår ock från denna metod. Metoden har och varit bärande för det svenska kommunistpartiet. Exempelvis lät herr Ohly i en artikel 1983 uttala: "Marxism-leninismen är ett bra, riktigt och viktigt begrepp".
Vad står då denna marxist-leninistiska metod för? Bärande element i denna är bland annat samhällsomstörtande och våldsam revolution, proletariatets diktatur och kommunistparitets allsmäktighet. Metoden innebär människans likformning genom den mänskliga naturens utplåning (sic! en omöjlighet i sig), civilsamhällets totala utplåning och legitimering av våldet som medel för att uppnå "de höga målen". För denna kommunistiska metod, som enligt mitt förmenande saknar varje spår respekt för människovärdet - humanismens kärna, är min avsky total.
Om praktiken som följer av metoden har mycket redan sagts i denna diskurs varför det icke finns behov av att ytterligare belysa detta. Måhända kan dock även omnämnas att praktiken icke enbart lett till människoförakt och människoförtryck utan och att följden av de marxistiska teorierna på det ekonomiska området i praktiken visat sig vara katastrofala.
För att sammanfatta utgår mitt resonemang om kommunismen från dess helhet målet-metoden-praktiken medan herr Runes intresse, om jag förstår det hela rätt, främst är inriktat mot målet.
Målet. Metoden. Praktiken.
SvaraRaderaH:r Fältmarskalk, vi synes vara överens om att kommunisternas mål är humanistiskt: "Att önska detta lyckosamhälle kan givetvis betecknas såsom en humanistisk tanke."
Därmed bör rimligen h:r Fältmarskalkens tidigare kålsuparteori om nazismen ha fallit, nazismen vars mål näppeligen kan betecknas som humanistiskt.
Kommunisternas metod är givetvis inte begränsad till icke-våld. Men det har kommunisterna gemensamt med alla andra riktningar utom pacifismen. Våld utesluter inte att man är humanist. För i så fall skulle varken liberalismen eller konservatismen vara humanistiska ideologier. Metoden revolution då? Är revolution antihumanism? De konservativa bör tycka det. Men i så fall får de kritisera även den äldre liberalismen som försvarade 1789 års franska revolutionen.
Praktiken. Ingen blir kommunist av kärlek till Gulag. Snarare tvärtom.
Lars Gustafsson (tidigare Austin, Texas) har skrivit, kanske i broschyren "För liberalismen" från 1980: kommunister utan makt ska man bjuda på te och samtal.
Värre än så är det inte.
Herr Rune,
SvaraRaderaSåsom nämnts ovan är helheten det enda som för mig har någon egentlig betydelse vid bedömingen av en politisk lära. Om målet är alldeles så vackert kan det aldrig motivera att praktiken blir fasansfull. En lära, och nu talar jag om helheten mål-metod-praktik, som leder till avgrunden är i sanning ingen god lära.
För de miljoner och åter miljoner männsiskor som fallit offer för kommunismens och nationalsocialismens pratik torde respektive läras mål vara egalt. Praktikens förakt för människovärdet är alldeles detsamma.
Hela kärnan i min inledande anmärkning är att symbolen svastiskan och symbolen hammaren och skäran, för dess offer, står för samma sak, nämligen förtryck, förnedring och död. Läser herr Rune min inledande anmärkning finner han att denna icke handlar om utopiska mål utan om vad symbolerna i praktiken relateras till.
Svastikan är en uråldrig mångtusenårigsymbol, som egentligen symboliserar solen. Dock har den för all framtid fördärvats av nationalsocialismen. På samma sätt är symbolen hammaren och skäran för alltid relaterad till förtryck, tortyr, lemlästning och mord av miljontals människor. Av respekt för offren bör därför nämnda två symboler icke användas.
Vad sedan gäller våldet är jag icke någon pacifist. Dock är det min fasta övertygelse att våld endast får utnyttjas av rättstaten för rättstatens skydd från inre och yttre fiender. Till detta kommer så den enskildes nödvärnsrätt, som dock endast får tillämpas med stor restriktivitet och under förutsättningen att icke mer våld tillämpas än vad som är nödtvunget.
Vad gäller franska revolutionen är jag starkt kritisk mot densamma utifrån de perspektiv som den store tänkaren herr Burke så förtjänstfullt redogjort för i skriften "Reflektioner om den franska revolutionen". Denna skrift ber jag för övrigt att få rekommendera till herr Rune och hans ytterligare förkovran i de politiska sammanhangen.
Utifrån min konservativa grundsyn och den historiska erfarenheten bör samhällsutvecklingen vara organiskt och harmonisk. Ser vi på följderna av de revolutioner som ägt rum i vår värdsdel talar historien sitt otvetydiga språk.
Den franska revolutionen 1789 igångsatte en utveckling, som via terrorvälde och massavrättningar och genom Napoleons maktövertagande bringade krig och elände på hela den europeiska kontinenten. Napoleonkrigen var tvivelsutan denna tids "världkrig".
Den ryska revolutionen 1917 lade grunden för det värsta terrorvälde världen någonsin skådat, som nådde sin kulmen under tyrannen Stalin, men som kom att bestå ända in på 1990-talet.
Den tyska revolutionen 1918 innebar början på en utveckling som nådde sin yttersta fasansfulla konsekvens när tyrannen Hitler tog makten 1933.
Historien säger oss således att revolution som redskap för samhällsomvandlig är såväl förkastlig som oduglig. Åter, slutsatserna måste dras från erfarenhet och praktik och icke från utopiska ideér som är omöjliga att förverkliga.
Att sedan ha filosofiska samtal kring utopiska läror med humanistiska förkämpar som herr Rune är en annan sak. Dock borde man, om man fortsatt tror på utopier vilket var och en självklart har rätt att göra, finna andra vägar, än den kommunistiska metoden, att förverkliga dessa drömmar. Den kommunistiska metoden som visat sig var helt och fullständigt oduglig och för mig är det en gåta att man icke tvärt kan bryta med den.
H:r Fältmarskalk, vad jag önskat uttrycka är att kommunisters åsikt om mål, metod och praktik inte gör kommunisterna till antihumanister. Kommunisterna står därmed på samma humanistiska sida som de konservativa och liberalerna. Dessa tre ideologier bildar därmed tillsammans en front mot den antihumanistiska ideologin nazismen. Sedan må en konservativ som h:r Fältmarskalken vara en ivrig och talför antikommunist inom den gemensamma humanistiska ramen.
SvaraRaderaHerr Rune,
SvaraRaderaFör mig utgår humanismen från att varje människa, skapad såsom Guds avbild, är en unik varelse med en fri vilja. Självklart har ock varje människa ett ansvar såväl gentemot sin Skapare som gentemot sina medvandrare att söka sin väg på ett så godhjärtat sätt som möjligt. Denna vägs främsta vägvisare är Tio Guds Bud.
Att ovanstående torde kunna var uppfyllt i ett paradisiskt samhälle däre alla är såta vänner kan utifrån ett filosofiskt perspektiv icke ifrågasättas. Dock är, såsom sagts ovan, ett paradis på Jorden en omöjlighet på grund av den mänskliga naturens begräningar och alla de svagheter som vi är behäftade med och den arvsynd vi har att leva med.
Utifrån ovanstående måste jag därför förkasta de utopiska ideologier som tror sig om att kunna skapa idealsamhällen eller paradisiska samhällen på Jorden. Det enda vi kan göra är att utforma samhället genom ett ständigt utforskande av den mänskliga naturens begränsningar och genom att dra erfarenheter av historien för att skapa ett så humant samhälle som möjligt. Detta är hela grunden till mitt konservativa synsätt.
Utifrån detta har jag fortsatt mycket stora svårigheter att se humanism i den kommunistiska praktiken. Även herr Rune måste väl ändå hålla med om att denna praktik utformat sig till en förfärlig historia. Här vore intressant att få ta del av herr Runes tankar om orsaken till att den kommunistiska pratiken så fullständigt spårat ur varhelst den prövats.
Vad gäller den kommunistiska eller marxistiska metoden har jag i lika måtto svårt att se hur humanism, i enlighet med den betydelse jag lägger i detta begrepp, kan förenas med tankarna på klass och klasskamp. Grundproblemet är att nämnda attribut hos kommunismen, klass och klasskamp, sätter tilldelande av kollektiva egenskaper på människan före varje människas unika värde och personliga egenskaper. För mig är detta förhållande av fundamental filosofisk betydelse.