Denna dag, som sedan mer än 100 år tillbaka, tjänar såsom en argumentationsdag för marxistiska och socialistiska krafter, lär ett av de ämnen som diskuteras vara mångkultur. Av flera orsaker är begreppet mångkultur ett illa valt begrepp att bygga den politiska argumentationen på. Det vittnar icke endast om oförståståelse kring vad ordet kultur står för utan ock om största aningslöshet genom att begreppet tas som intäkt för diverse mörka ideer, framförda av såväl dess belackare som dess förspråkare.
Problemet med begreppet är att det förbiser att det i vår värld finns universella värden samt genom historien utforskade ordningar om hur ett samhällsbygge fungerar. Dessa värden och dessa ordningar står över kulturerna. Kulturer är mer att se som levnadsmönster, vilka utvecklats genom årtusenden och som ytterst beror av de omgivande omständigheter som respektive kultur utvecklats under. Att det ur detta perspektiv finns många kulturer är en ren självklarhet. Dock, i förhållande till det universella värdena har kulturerna en underordnad ställning.
Centralt bland mänsklighetens universella värden är respekten för livet, såväl det födda som det ofödda. Till dessa värden hör ock att familjen är samhällets främsta grundsten, vilket är något som befästs i de flesta kulturer. Dessa centrala värden är något som ofta adresseras i religionen och därför något att nogsamt betänka. Varje god kultur har att underordna sig dessa värden.
I detta sammanhang må ock nämnas, även om det icke kan inräknas i de universella värdena, den mänskliga natur som var och en av oss har i sig. Denna mänskliga natur är något som både innebär möjligheter och begränsningar. Att söka skapa något utanför dessa begänsningar är lönlöst både för den enskilde och för de kulturer denne lever i.
Bland de ordningar om hur samhället, utifrån den historiska erfarenheten, skall byggas hör rättstaten och folkstyret till de viktigaste. De kulturer som icke respekterar dessa ordningar är inga goda kulturer och därför på intet sätt efterstävansvärda.
Ovanstående värden och ordningar är samhällets grund varför de borde stå i centrum för den politiska diskursen. Genom den olyckliga fokuseringen på begreppet mångkultur skyms problemets kärna. Istället tar illasinnade krafter, såväl bland begreppets belackare som dess förespråkare, tillfället i akt att sprida sina mörka läror. I sina extermer nyttjas begreppet bland dess mest vederstyggliga antagonister såsom ett argument för skapelsefrämmande rasism medan det hos begreppets allra aningslösaste förespråkare tas som intäkt för förödande och ohämmad värderelativism.
Istället för att inrikta diskursen på mångkulturen bör vi ställa oss frågan vad som hotar de universella värden som vårt samhälle bygger på. Här är det min fasta övertygelse att det största hotet kommer ifrån värderelativister, såväl liberala som socialistiska sådana, från liberalteologer som fördrävat vår Kyrka samt från ultrafeminister, vilka är oförmögna att förstå Skapelsens allra mest uppenbara delar.
Hotet kommer icke från invandrare och bekännare av andra trosinriktningar. Tvärtom är det här så att en alldeles övervägande del av dessa kommer från kulturer och traditioner där exempelvis familjen skattas högt. I detta måtto utgör de därför en värdefull kontrast mot värderealtivismens vederstyggliga banérförare, vilka gång på gång söker förklara familjen död.
Problemet med begreppet är att det förbiser att det i vår värld finns universella värden samt genom historien utforskade ordningar om hur ett samhällsbygge fungerar. Dessa värden och dessa ordningar står över kulturerna. Kulturer är mer att se som levnadsmönster, vilka utvecklats genom årtusenden och som ytterst beror av de omgivande omständigheter som respektive kultur utvecklats under. Att det ur detta perspektiv finns många kulturer är en ren självklarhet. Dock, i förhållande till det universella värdena har kulturerna en underordnad ställning.
Centralt bland mänsklighetens universella värden är respekten för livet, såväl det födda som det ofödda. Till dessa värden hör ock att familjen är samhällets främsta grundsten, vilket är något som befästs i de flesta kulturer. Dessa centrala värden är något som ofta adresseras i religionen och därför något att nogsamt betänka. Varje god kultur har att underordna sig dessa värden.
I detta sammanhang må ock nämnas, även om det icke kan inräknas i de universella värdena, den mänskliga natur som var och en av oss har i sig. Denna mänskliga natur är något som både innebär möjligheter och begränsningar. Att söka skapa något utanför dessa begänsningar är lönlöst både för den enskilde och för de kulturer denne lever i.
Bland de ordningar om hur samhället, utifrån den historiska erfarenheten, skall byggas hör rättstaten och folkstyret till de viktigaste. De kulturer som icke respekterar dessa ordningar är inga goda kulturer och därför på intet sätt efterstävansvärda.
Ovanstående värden och ordningar är samhällets grund varför de borde stå i centrum för den politiska diskursen. Genom den olyckliga fokuseringen på begreppet mångkultur skyms problemets kärna. Istället tar illasinnade krafter, såväl bland begreppets belackare som dess förespråkare, tillfället i akt att sprida sina mörka läror. I sina extermer nyttjas begreppet bland dess mest vederstyggliga antagonister såsom ett argument för skapelsefrämmande rasism medan det hos begreppets allra aningslösaste förespråkare tas som intäkt för förödande och ohämmad värderelativism.
Istället för att inrikta diskursen på mångkulturen bör vi ställa oss frågan vad som hotar de universella värden som vårt samhälle bygger på. Här är det min fasta övertygelse att det största hotet kommer ifrån värderelativister, såväl liberala som socialistiska sådana, från liberalteologer som fördrävat vår Kyrka samt från ultrafeminister, vilka är oförmögna att förstå Skapelsens allra mest uppenbara delar.
Hotet kommer icke från invandrare och bekännare av andra trosinriktningar. Tvärtom är det här så att en alldeles övervägande del av dessa kommer från kulturer och traditioner där exempelvis familjen skattas högt. I detta måtto utgör de därför en värdefull kontrast mot värderealtivismens vederstyggliga banérförare, vilka gång på gång söker förklara familjen död.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar