Svenska Dagbladet låter idag meddela att statsrådet Enström, chef för Försvarsdepartementet, är missnöjd med den så kallade "jämställdheten" inom Krigsmakten. Istället för att ägna sin möda åt krigsmaktens förmåga vilken, enligt Överbefälhavaren, högst kan försvara riket en vecka, förfaller statsrådet åt feministiskt trams i det att hon uttrycker följande:
"Tittar vi på statistik när det gäller kvinnliga officerare så är det fortfarande omkring 5,2 procent. Det tycker jag inte är tillräckligt bra. Det finns väldigt få höga kvinnliga officerare och det finns ingen kvinnlig general".
Mot detta finns följande att invända:
Pro primo: Det finnes icke ringaste anledning att kvinnor skall enrolleras i Krigsmaktens stridande befattningar. Icke ens den mest halsstarrige feminist kan förneka att kvinnans och mannens fysiologi skiljer sig åt. Fysiologin har en högst betydande roll i stridande befattningar varför denna måste sättas framför de feministiska doktrinerna.
Pro secundo: Enbart skicklighet kan utgöra grund för befordran i Krigsmakten. Om vi bortser från olämpligheten i att kvinnor tjänstgör i stridande befattningar, är det fullständigt egalt om Krigsmaktens generaler är män eller kvinnor, det enda som är av betydelse är dess yrkesmässiga förmåga. Hela detta kvoteringstänkande är intet annat än största ultrafeministiska dumhet, något som stadrådet borde hålla sig för god för att beblanda sig med.
Statsminster Reinfelt bör snarast kalla statrådet Enström till ett enskilt samtal och där för att å det tydligaste framhålla de priorteringar som måste gälla för ett statsråd, som anförtrotts ansvaret för krigsmakten.
"Tittar vi på statistik när det gäller kvinnliga officerare så är det fortfarande omkring 5,2 procent. Det tycker jag inte är tillräckligt bra. Det finns väldigt få höga kvinnliga officerare och det finns ingen kvinnlig general".
Mot detta finns följande att invända:
Pro primo: Det finnes icke ringaste anledning att kvinnor skall enrolleras i Krigsmaktens stridande befattningar. Icke ens den mest halsstarrige feminist kan förneka att kvinnans och mannens fysiologi skiljer sig åt. Fysiologin har en högst betydande roll i stridande befattningar varför denna måste sättas framför de feministiska doktrinerna.
Pro secundo: Enbart skicklighet kan utgöra grund för befordran i Krigsmakten. Om vi bortser från olämpligheten i att kvinnor tjänstgör i stridande befattningar, är det fullständigt egalt om Krigsmaktens generaler är män eller kvinnor, det enda som är av betydelse är dess yrkesmässiga förmåga. Hela detta kvoteringstänkande är intet annat än största ultrafeministiska dumhet, något som stadrådet borde hålla sig för god för att beblanda sig med.
Statsminster Reinfelt bör snarast kalla statrådet Enström till ett enskilt samtal och där för att å det tydligaste framhålla de priorteringar som måste gälla för ett statsråd, som anförtrotts ansvaret för krigsmakten.
Inlägg
Vill man ha en ändring i Sverige, så ta bort Reinfeldt från makten innan Sverige går under på riktigt!
SvaraRaderaAnonym,
SvaraRaderaDessvärre torde ingen annan realistisk och rimlig regeringskonstellation vara mera gensamt inställd till försvaret än herr Reinfelts. Mitt hopp står består därför däruti att statminister Reinfelt skall komma till verklig insikt om försvarets högst bekymmersamma situation.
Reinfeldts förste försvarsminister visade hur mycket hopp man kan ha. Sverige har fortfarande ett mycket bra försvar -- i Finland.
SvaraRaderaFr
Det är bara räkna på det. Kvinnor har välkomnats i försvarsmakten sedan 1980, hur många generaler/ amiraler har vi som är yngre än kurs 1983?. en handfull, och kvinnorna utgör ca 15-20%. Hur många totalt blir flaggmän/ generaler? Det är statiskt ganska svårt att ha en person i den ställningen med det urvalet. Några Överstar finns vilket är mer sannolikt.
SvaraRaderaGod kväll fältmarskalken
SvaraRaderaJag upptäckte din blogg för 10 minuter sedan så jag har inte hunnit läsa allt än, men jag håller med om allt jag har läst! Jag får rösta första gången i nästa val, vilket parti skulle du rekommendera?
Jag håller inte med h:r Fältmarskalken om allt han skriver även om jag värderar hans blogg högt. Jag finner beröringspunkter mellan hans humanistiska konservatism och min egen vänsterkonservatism. Och frågan vilket parti man ska rösta på om man håller med h:r Fältmarskalken? Jag gissar att svaret är: inget. Ty finns alls det politiska parti som delar denna bloggs humanistiska och reflekterande konservatism? Och var finns för övrigt det riktiga humanistiska och vänsterkonservativa alternativet?
SvaraRaderaHerr Rune,
SvaraRaderaNej något sant värdekonservativt parti finns icke. De borgerliga partierna har allt mer dragits in mot politikens mittfält, där de på många sätt möter socialdemokratin, vilken gjort en motsvarande resa, från det andra hållet. Förvisso finns alltjämt skillnader, som kan vara framträdande på implementationsnivån. Den värderingsmässiga skiljelinjen är dock dessvärre i det närmaste obetydlig. Värdenihilismen grasserar på båda sidor om den, ibland synnerligen svårupptäckta, rågången i värderingsfrågor, som skiljer de borgerliga d.v.s. moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet å ena sidan och socialdemokraterna å andra sidan. Kristdemokraterna har en något mer sansad hålling i värderingsfrågor, men detta parti har andra brister.
Utifrån ett konservativt förhållningssätt kan jag, från ett perspektiv, se den stabilitet som ovannämnda utveckling skapar vara av godo, då det borgar för en lugn samhällsutveckling. Problemet är att denna samhällsutveckling, i värderingsfrågor, går åt alldeles fel håll.
Nu är jag dock icke den som avstår från att rösta då jag ser detta som min samhällerliga plikt. I detta mitt val söker jag identifiera kandidater, som i någon mån, dock alls icke så mycket jag skulle önska, står för ett konservativt förhållningssätt. Då val av kandidat är för mig synnerligen viktigt har jag alltid pennan med mig in i valbåset varvid jag understundom flitigt använt mitt bläck.
Såsom konservativ sätter jag civilsamhället högt vilket självfallet passerar mig bland de borgerliga partierna. Såsom monarkist är det ock självklart att söka mina kandideter från partier som värnar om monarkin som statsskick.
Hitintills har jag, när det gäller riksdagsval, funnit mina kandidater hos moderata samlingspartiet, även om jag på många punkter riktar kritik även mot detta parti. Dock håller jag det icke för otroligt att jag någon gång ock skulle kunna finna en kandidat hos kristdemokraterna.
I detta sammanhang må ock nämnas att jag anser statsminister Reinfelt vara skicklig, och i en historisk jämföresle räknar jag honom som en av våra mera kompetenta statsministrar, även om jag alls icke delar alla hans åsikter.