På senare tid har ett stort intresse riktats rörande vår förre så tragiskt avdagatagne statsminister herr Palme. Intresset utgår dels från en dokumentär om nämnde statsminister, vilken sänts i televisionen, och dels utifrån en fiktiv film, "Call Girl", vilken söker, om än icke direkt men otvivelaktigt indirekt, utmåla herr Palme såsom en dekadant och oänständig person. Nämnda fiktiva film torde för övrigt ha överträtt anständighetens gräns och kunna vara skäl för ett välgrundat förtalsåtal.
En av de teser som framförs av herr Palmes tillskyndare, utifrån de utgångspunkter som kort refereras ovan, är att det skulle förekommit ett mycket specifikt "Palmehat", vilket skulle vara orsaken till det vederstyggliga och djupt sorgesamma mordet är 1986. I en krönika i Svenska Dagbladet låter herr Poirier Martinsson, på mycket goda grunder, ifrågasätta nämnda tes. Herr Porier Martinsson menar att mången annan politiker efter herr Palmes tid utsatts för samma slag av överträdelser. Sålunda menar herr Porier Martinsson:
"Och, jo, jag minns hånet. Men jag minns det också med Gösta Bohman som föremål, i en tid när terrorism var lika med vänsterns våld. Och jag ser utan vidare motsvarande hån riktat mot Reinfeldt, Bildt, Sahlin, Schyman, Åkesson. Palme utsattes för sådant som ingen anständig person ska behöva tåla, men det saknade inte motstycke då – och det är närmast banalt idag."
För förståelsen av det historiska skeendet, som är av avgörande betydelse för samhällsbygget, är det synnerligen viktigt att en relevant kritik mot herr Palmes politik måste kunna få ske. Det faktum att herr Palme mördades på det mest avskyvärda sätt som tänkas kan innebär icke per automatik någon kanonisering av den politik han stod för. Tvivelsutan var herr Palme en högst intelligent person med betydande arbetskapacitet. Hans stora retoriska skicklighet kan icke förnekas ens av hans allra bittraste motståndare.
Ingen kan heller ifrågasätta hans försvar för folkstyret och hans högst hedervärda antikommunism. Bland det mest betydelsefulla och minnesvärda herr Palme företog i försvaret för folkstyret var när han formligen läste lusen av de vederstyggliga kommunistiska krafter, som i samband med den s.k. kårhusockupationen år 1968, i sin stora naivitet och oöverträffade dumhet sökte starta revolution. Det engagerade tal herr Palme höll i kårhuset tål än i denna dag att såväl lyssna till som att högeligen applådera. Hyllas skall ock herr Palme för att han kallade den avskyvärda realsocialistiska regimen i Tjekoslovakien för "dikaturens kreatur".
Helt utan klandervärda inslag var dock icke herr Palmes antikommunism. Att han lät sig fotograferas med vapen i hand tillsammans med den avskyvärde kubanske diktatorn Castro kan icke försvaras utan förtjänar alltjämt den allra skarpaste kritik. Även herr Palmes förhållningsätt till den så kallade fredsrörelse som under 1980-talet lät sig initieras av den repressiva kommunistiska regimen i Moskva hör till sådant som starkt måste ifrågasättas. I detta senare avseende uppvisade herr Palme, med tanke på hans oomtvistligt skarpa intellekt, en förundransvärd naivitet.
När det sedan gäller herr Palmes inrikespoliska gärning såsom statsminister måste denna ur ett historiskt perspektiv betecknas såsom mindre framgångsrik, ja det förtjänar rentav att betecknas såsom ett misslyckande. Herr Palme tillträdde då socialdemokratin stod på höjden av sin makt. Genom ett uppbygge av det så kallade folkhemmet, vilket innehöll komponenter som tilltalar även den med ett konservativt förhållningssätt, hade socialdemokratin skapat sig både anseende och förtroende.
Problemet uppstod då det forsatta socialdemokratiska samhällsbygget kom att utveckla sig till ett i det närmaste total angrepp mot civilsamhället. Genom ett konfiskatoriskt och synnerligen ogenomtänkt skattesystem, format av den pompöse finansministern herr Sträng, togs en allt större del av medborgarnas inkomster i anspråk för uppbygganden av en alltmer omfattande samhällsapparat. I den yttersta perversionen av nämnda skattesystem tvingades hedervärda medborgare såsom den folkkära författarinnan fru Lindgren att betala mer än 100 procent i skatt.
Stora delar av det fria näringslivet skulle genom de så kallade löntagarfonderna tillföras korporationer, vilka till en icke oansenlig del stod under det socialdemokratiska partiets inflytande.
Till detta kom den alltmer vansinniga utbildningspolitiken med dess förakt för kunskap, motstånd mot utvärdering och betyg samt införandet av en generalistisk enhetsskola vilken icke tog någon som helst hänsyn till att elever är enskilda individer med högst skilda förmågor och därpå följande behov.
Ävenledes uppluckring av den allmäna samhällsmoralen kännetecknar perioden av sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Osedlighet och otukt tilläts att grassera fritt samtidigt som samhällets grundläggade fundament i form av äktenskap och familj föraktades.
Den gentemot civilsamhället och samhällsmoralen rikade politiken var dock inget som gillades av folkflertalet. Vid statsminster Erlanders sista val år 1968 erhöll socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Härefter gick det utför, under herr Palmes ledning förlorade socialdemokraterna väljarförtroende under såväl valet 1970, då regeringsmakten kunde säkras endast med kommunistpartiets stöd, valet 1973, då en jämviktssituation uppstod i Riksdagen där Riket styrdes av lotten, samt slutligen valet 1976 då herr Palme tvingades att inlämna sin ansökan om entledigande från statsministerämbetet.
Valet 1976 var en stor och lovvärd seger för civilsamhället. Sorgesamt nog kunde icke denna seger helt förvaltas av de borgerliga regeringar som följde. Dessa uppvisade dessvärre en oförmåga att hålla samman och ägnade mer möda åt interna stridigheter än åt omsorgen Fädernelandets bästa. Att herr Palme åter kom till makten år 1982 torde mer bero på de borgerliga regeringarnas oskicklighet än på en vilja hos folkflertalet att åter, på allehanda sätt, angripa civilsamhället. I detta sammanhang torde det ock klart kunna konstaeras att de soialdemokratiska regeringar som följde år 1982 samt 1994 på intet sätt kom att uppvisa den radikalitet och vilja till högst obetänksam och degenerernade samhällsförändring, som den urspårade socialdemokratin gav prov på under 1970-talets början.
En av de teser som framförs av herr Palmes tillskyndare, utifrån de utgångspunkter som kort refereras ovan, är att det skulle förekommit ett mycket specifikt "Palmehat", vilket skulle vara orsaken till det vederstyggliga och djupt sorgesamma mordet är 1986. I en krönika i Svenska Dagbladet låter herr Poirier Martinsson, på mycket goda grunder, ifrågasätta nämnda tes. Herr Porier Martinsson menar att mången annan politiker efter herr Palmes tid utsatts för samma slag av överträdelser. Sålunda menar herr Porier Martinsson:
"Och, jo, jag minns hånet. Men jag minns det också med Gösta Bohman som föremål, i en tid när terrorism var lika med vänsterns våld. Och jag ser utan vidare motsvarande hån riktat mot Reinfeldt, Bildt, Sahlin, Schyman, Åkesson. Palme utsattes för sådant som ingen anständig person ska behöva tåla, men det saknade inte motstycke då – och det är närmast banalt idag."
För förståelsen av det historiska skeendet, som är av avgörande betydelse för samhällsbygget, är det synnerligen viktigt att en relevant kritik mot herr Palmes politik måste kunna få ske. Det faktum att herr Palme mördades på det mest avskyvärda sätt som tänkas kan innebär icke per automatik någon kanonisering av den politik han stod för. Tvivelsutan var herr Palme en högst intelligent person med betydande arbetskapacitet. Hans stora retoriska skicklighet kan icke förnekas ens av hans allra bittraste motståndare.
Ingen kan heller ifrågasätta hans försvar för folkstyret och hans högst hedervärda antikommunism. Bland det mest betydelsefulla och minnesvärda herr Palme företog i försvaret för folkstyret var när han formligen läste lusen av de vederstyggliga kommunistiska krafter, som i samband med den s.k. kårhusockupationen år 1968, i sin stora naivitet och oöverträffade dumhet sökte starta revolution. Det engagerade tal herr Palme höll i kårhuset tål än i denna dag att såväl lyssna till som att högeligen applådera. Hyllas skall ock herr Palme för att han kallade den avskyvärda realsocialistiska regimen i Tjekoslovakien för "dikaturens kreatur".
Helt utan klandervärda inslag var dock icke herr Palmes antikommunism. Att han lät sig fotograferas med vapen i hand tillsammans med den avskyvärde kubanske diktatorn Castro kan icke försvaras utan förtjänar alltjämt den allra skarpaste kritik. Även herr Palmes förhållningsätt till den så kallade fredsrörelse som under 1980-talet lät sig initieras av den repressiva kommunistiska regimen i Moskva hör till sådant som starkt måste ifrågasättas. I detta senare avseende uppvisade herr Palme, med tanke på hans oomtvistligt skarpa intellekt, en förundransvärd naivitet.
När det sedan gäller herr Palmes inrikespoliska gärning såsom statsminister måste denna ur ett historiskt perspektiv betecknas såsom mindre framgångsrik, ja det förtjänar rentav att betecknas såsom ett misslyckande. Herr Palme tillträdde då socialdemokratin stod på höjden av sin makt. Genom ett uppbygge av det så kallade folkhemmet, vilket innehöll komponenter som tilltalar även den med ett konservativt förhållningssätt, hade socialdemokratin skapat sig både anseende och förtroende.
Problemet uppstod då det forsatta socialdemokratiska samhällsbygget kom att utveckla sig till ett i det närmaste total angrepp mot civilsamhället. Genom ett konfiskatoriskt och synnerligen ogenomtänkt skattesystem, format av den pompöse finansministern herr Sträng, togs en allt större del av medborgarnas inkomster i anspråk för uppbygganden av en alltmer omfattande samhällsapparat. I den yttersta perversionen av nämnda skattesystem tvingades hedervärda medborgare såsom den folkkära författarinnan fru Lindgren att betala mer än 100 procent i skatt.
Stora delar av det fria näringslivet skulle genom de så kallade löntagarfonderna tillföras korporationer, vilka till en icke oansenlig del stod under det socialdemokratiska partiets inflytande.
Till detta kom den alltmer vansinniga utbildningspolitiken med dess förakt för kunskap, motstånd mot utvärdering och betyg samt införandet av en generalistisk enhetsskola vilken icke tog någon som helst hänsyn till att elever är enskilda individer med högst skilda förmågor och därpå följande behov.
Ävenledes uppluckring av den allmäna samhällsmoralen kännetecknar perioden av sent 1960-tal och tidigt 1970-tal. Osedlighet och otukt tilläts att grassera fritt samtidigt som samhällets grundläggade fundament i form av äktenskap och familj föraktades.
Den gentemot civilsamhället och samhällsmoralen rikade politiken var dock inget som gillades av folkflertalet. Vid statsminster Erlanders sista val år 1968 erhöll socialdemokraterna över 50 procent av rösterna. Härefter gick det utför, under herr Palmes ledning förlorade socialdemokraterna väljarförtroende under såväl valet 1970, då regeringsmakten kunde säkras endast med kommunistpartiets stöd, valet 1973, då en jämviktssituation uppstod i Riksdagen där Riket styrdes av lotten, samt slutligen valet 1976 då herr Palme tvingades att inlämna sin ansökan om entledigande från statsministerämbetet.
Valet 1976 var en stor och lovvärd seger för civilsamhället. Sorgesamt nog kunde icke denna seger helt förvaltas av de borgerliga regeringar som följde. Dessa uppvisade dessvärre en oförmåga att hålla samman och ägnade mer möda åt interna stridigheter än åt omsorgen Fädernelandets bästa. Att herr Palme åter kom till makten år 1982 torde mer bero på de borgerliga regeringarnas oskicklighet än på en vilja hos folkflertalet att åter, på allehanda sätt, angripa civilsamhället. I detta sammanhang torde det ock klart kunna konstaeras att de soialdemokratiska regeringar som följde år 1982 samt 1994 på intet sätt kom att uppvisa den radikalitet och vilja till högst obetänksam och degenerernade samhällsförändring, som den urspårade socialdemokratin gav prov på under 1970-talets början.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar