Ärkehertig Otto - rapporter från tyska media

Ur tyska media citeras följan de rapporter:

Information om Ärkehertig Ottos statsbegravning

Begravningen av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, kommer att ske i fom av en statsbegraving i närvaro av republiken Österikets president Hans Excellens Heinz Fischer och Österrikes kansler Hans Excellens Werner Fayman. Bland de 1000 gästerna kommer även Hans Höghet Furst Hans Adam, Furste av Lichtenstein att vara.

Måndagen den 11 juli hålles ett reqviem i Theatinerkyrkan i München följd av en avskedscermoni på Odeontorget. Efter detta kommer Bayerns ministerpresident att ge mottagning i det Kungliga Residenset.

Tisdag 12 juli och onsdag 13 juli kommer stoften efter Ärkehertigen och hans gemål, Hennes Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertigen Regina, Ärkehertiginna av Österrike, Prinsessa av Ungern, Prinsessa av Sachsen-Meiningen, vilken hittils haft en interimistisk viloplats i Veste Heldburg, Sachsen, att stå "lit de parade" i vallfärdskyrkan i Mariazell, Österrike. Denna kyrka är Österrikes främsta vallfärdskyrka och här kommer reqviem att firas under onsdagen.

Vid pass klockan 8 om aftonen onsdagen den 13 juli väntas stoften efter Ärkehertigen och Ärkehertiginnan att anlända till Kapuzinerkyrkan i Wien där de kommer att stå "lit de parade" och där allmänheten under dygnets alla timmar beredes möjlighet att visa sin respekt för och ta avsked av Ärkehertigen och Ärkehertiginnan.

Natten mellan fredagen den 15 juli och lördagen den 16 juli kommer stoftet av Ärkehertigen att föras till Stefansdomen i Wien där en morgonmässa firas klockan 7:30. Härefter vidtar de sista förberdelserna inför statsbegravningen. Ärkehertiginnans stoft kommer att kvarvara i Kapuzinerkyrkan då begravning för henne hölls i samband med hennes bortgång föregående år.

Statsbegravningen äger sedan rum klockan 15:00 och förrättas av Hans Eminens Kardinal Schönborn assisterad av 60 klerker. Vid akten komer bland annat Haydn's Requiem att framföras.

Efter statsbegravningen förs Ärkehertigens stoft i öppen bil i kortege till Kapuzinerkyrkan. Kortegevägen är enligt följande:
Stefansdomen - Graben - Kohlmarkt - Hofburg - Ring - Neure Markt - Kapuzinerkyrkan.

Vid pass klockan 19:00 om aftonen väntas kortegen nå Kapuzinerkyrkan och den kejserliga begravningskryptan där den uråldriga dörrknackningscermonin kommer att äga rum.

Härvid kommer cermonimästaren att knacka på kryptans dörr varvid en munk som befinner sig inne i kryptan kommer att fråga "vem där?". Cermonimästaren kommer då att uppge Ärekehertigens och Ärkehertiginnans fulla titlar. På detta kommer munken att svara "dem känner vi icke". Cermonimästeren kommer då åter att knacka på dörren och på munkens fråga "vem där?" svara "Ärkehertig Otto och Ärkehertiginnan Regina". Åter kommer munken att svara "dem känner vi icke". Cermonimästaren kommer nu att knacka en tredje gång och på munkens fråga "vem där?" svara "Otto och Regina, två fattiga syndare" varefter munken kommer att öppna dörren till kryptan.

Bisättningscermonin i kryptan kommer sedan att hållas enbart i närvaro av den kejserliga familjen med Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Karl, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, Huset Habsburgs överhuvud, i spetsen.

Under cermonier, statsbegravning och kortege kommer trupper ur Österrikes väpnade styrkor att paradera.

Det är glädjande att nu staten Österrike ger Ärkehertigen det erkännande som man allt för länge vägrade honom att ge. Det går här icke att förglömma den olaglighet som Ärkehertigen utsattes för under 1960-talet då Österrikes regering vägrade låta Ärkehertigen sätta sin fot på fädernejorden. Detta trots att Ärkehertigen under den mörka tiden på 30-talet gjorde allt som stod i hans makt och riskerade sitt liv för att förhindra att Österrike inlämmades i det ondskans imperium som då satte sina glupska käftar i närliggande stater.

Nu hedras Ärkehertigen med en statsbegravning värdig den Kejsare han borde ha varit.

Ärkehertig Otto av Österrike och Ungern

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern (1912-2011)

Här visas en kort minnesexposé över Ärkehertigen:

Vidare gives några dödsrunor från internationell press över Hans Kejserliga och Kungliga Höghet:

• Deutche Presse Agentur


• Herald Scotland


• Miami Herald


• Nya Värmlands Tidningen


• Svenska Dagbladet


• The Guardian


• The Telegraph


• Wall Street Journal

Vidare följer en kort rapport från Pöcking, den ort i Bayern där hans Kejserliga och Kungliga Höghet hade sitt residens Villa Österrike.

Slutligen gives den dödsannons som Kristligt Sociala Unionen (CSU) i Bayern, det parti Hans Kejserlig och Kunglig Höghet verkade för, låtit publicera:

Huset Habsburg har sorg

Huset Habsburg låter kungöra att Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern har avlidit den 4 juli år 2011 i en ålder av 98 år 7 månader och 14 dagar. Hans Kejserliga och Kungliga Höghet avsomnade stilla och lungt i sitt residens i Pöcking, Bayern.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärekehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern (1912-2011)

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet var son till Hans Majestät Kejsar Karl, Kejsare av Österrike och Konung av Ungern, och därmed rättmätig arvtagare till Österikes och Ungerns troner.

Här framföres ett hjärtinnerligt, varmt och uppriktigt deltagande i Husets Habsburgs stora sorg. Låt oss alla böja våra huvuden i åminnelse och största respekt för Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österike, Kunglig Prins av Ungern och hans storartade livsverk.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet gjorde stora insatser och betecknas som en av den europeiska integrationens största arkitekter. Redan som ung var han en svuren motståndare till de mörka krafter som härjade i Europa under 1930-talet vilket tvingade honom i exil till Förenta Staterna år 1938. Efter kriget ägnade Hans Kejserliga och Kungliga Höghet åt att förena Europa och att bekämpa kommunismen och dess gissel. Detta gjorde Hans Kejserliga och Kungliga Höghet dels genom sin roll som ordförande i den Paneeuropeiska Unionen och som mångårig ledamot av Europaparlamentet vars ålderspresident han ock blev.

Särskilt att märka är att Hans Kejserliga och Kungliga Höghet hade en central roll då de barbariska och ondskefulla diktaturena i östra Europa slutligen bringades över ända. Hans Kejserliga och Kungliga Höghet var en av initiativtagarna till den historiska händelse som populärt benämnes den paneuropeiska pickniken i ungerska Sopron den 19 augusti 1989 då gränsbommen till den västliga friheten öppnades och 100 tals förtrycka östtyskar kunde passera gränsen. Symbolvärdet av denna händelse kan icke överskattas.

I ett uttalande låter den bayerske ministerpresidenten herr Seehofer uttala sin stora aktning för Hans Kejserliga och Kungliga Höghet.

På detta forum kommer senare en längre artikel om Hans Kejserliga och Kungliga Höghet att publiceras.

Högtidlighållandet Hans Kejserliga och Kungliga Höghets minne och begravningscermonierna sker enligt följande:

• Stoftet efter Hans Kejserliga och Kungliga Höghet kommer att ligga "lit de parade" i den Helige Ulriks Kyrka i Pöcking intill den 12 juli.


• Den 12 juli förs stoft av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet och stoftet efter hans gemål Hennes Kungliga och Kejserliga Höghet Ärkehertiginnan Regina, Ärkehertiginna av Österrike, Prinsessa av Ungern, Prinsessa av Sachsen-Meiningen till fädernejorden och basilikan i Mariazell, Österrike, där de kommer att ligga "lit de parade" och där en mässa kommer att hållas den 13 juni


• Den 14 juli överförs stoften till Kapuzinerkyrkan i Wien där de kommer att ligga "lit de parad"


• Den 16 juli, klockan 3 om eftermiddagen, kommer begravningsmässa att hållas i Stefansdomen i Wien där Hans Eminens Kardinal Schönborn kommer att officiera. Begravningsmässan följs av en procession genom Wiens gator till den kejserliga kryptan i Kapuzinerkyrkan, de österrikiska kejsarnas begravningsplats, där Deras Kejserliga och Kungliga Högheter kommer att bisättas.


• Den 17 juli bisätts Hans Kejserliga och Kungliga Höghets hjärta i Pannonhalmaklostret i Ungern

För den som vill ära Hans Kejserliga och Kungliga Höghets minne har Huset Habsburg låtit kungöra att donationer kan göras till stiftelsen Otto von Habsburg Fondation (OVH Stiftung: IBAN: DE76200303000120243102; Swift/IBC REUCDEMMDXXX)

Låt frid lysa över Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern!

Leve Huset Habsburg!

Må Huset Habsburg snart åter bestiga sina rättmätiga troner!

Statsrådet räds draga konsekvensen av de oförsvarliga barnamorden

I en så kallad "chatt" som refereras i Svenska Dagbladet får statsrådet Larsson frågan vad hennes parti anser i frågan om de ständigt pågående barnamord (vilka dess tillskyndare benämner "abort") som genomföres genom statens försorg inom den av det allmänna finansierade sjukvården. Statsrådets svar är icke särdeles upplyftande för den som värnar livets okränkbarhet:

"Kristdemokraterna står bakom svensk abortlagstiftning som ger kvinnan rätt att fatta beslut. Men vi är bekymrade över att Sverige har ett av de högsta aborttalen i världen och söker fler möjligheter att förebygga oönskade graviditeter."

Det må vara gott och väl att statsrådet är bekymrat över oönsklade graviditeter men detta har inget som helst med grundfrågan om barnamord att göra. Det okränkbara livet uppkommer i det välsignade befruktningsögonblicket och måste därefter åtnjuta allt skydd. Det är fegt och skamligt av våra politiker, statrådet inbegripet, icke vågar stå upp mot de vederstyggliga extremfeminister som på fullständigt oetiska och människofientliga grunder har fått för sig att kvinnan har rätt att bestämma över en annan individs fortsatta liv eller dess dödande. Varför denna feghet?

En av statens och rättsamhällets viktigaste uppgifter är att värna om dess innebyggares, såväl födda som ofödda, liv och välgång. Att, på sätt som sker, släcka en annan individs liv är mord och inget annat och fullständigt oacceptabelt. Det enda tillfälle när detta kan övervägas är när det föreligger allvarlig risk för moderns liv.

Statsrådet borde således ofördröjligen initiera en förändring av lagstiftningen i syfte att förbjuda barnamord.

Upplysande om medeltida mörkermän

I en ledare i Svenska Dagbladet skriver redaktör Silberstein bl.a. följande om situationen i Gaza dit vissa av våra aningslösa landsmän avser att resa med den spektakulära aktionen "Ship to Gaza":

"I landremsan vid Medelhavet går utvecklingen i motsatt riktning jämfört med den i länder som Tunisien och Egypten - diktaturen stärker sin makt. Hamasregimen styr styr med järnhand och gör vad den kan för att förverkliga sin vision om ett medeltidsliknande samhälle där religiösa regimer sätter alla gränser".

Även om alltid respekt mot det heliga och religösa ovillkorligen skall upprätthållas måste en gräns sättas mellan samvetsfrågor och det som statsmakten och rättsamhället har att styra över. Denna gräns är dessvärre överskriden i de länder och statsbildningar som upprätthåller extrema tolkningar av den muselmanska läran.

Det är således i sanning märkligt att kommunister, stalinister och annat vederstyggligt vänsterpack lånar sig att ge stöd åt terroristorganisationen Hamas - ett stöd där den nu aktuella spektakulära aktionen endast är ett av många exempel. Dessa kommunister predikar ju annars att "religionen är ett opium för folket" och är icke sena med att skända och bespotta det som måste hållas heligt.

Förklaringen till vänsterpackets beteende torde finnas i devisen att "ändamålet helgar medlen". Kommunismen och dess anhang är i grunden lögnaktiga och ohederliga. I denna fråga är det helt enkelt så att hatet mot det judiska folket och staten Israel är större än kritiken mot de medeltida mörkermännen i Hamas, mördarregimen i Syrien och de rättsvidriga mullornas regemente i Iran. Man utnyttjar nu dessa medeltida mörkermän i sin smusiga kamp för kommunismens herravälde. För kommunismen är, vilket historien tydligt visat, människoliv och männoskovärde intet värt i förhållande till upprätthållandet av kommunismens principer. Detta visas tydligt av det som nu pågår.

Leve det judiska folket!

Leve staten Israel!

Godtrogenheten tycks sakna all gräns

Åter visas i en debattartikel i Svenska Dagbladet exempel på en godtrogenhet som allt mer synes tappa alla proportioner och passera all saklighets gräns. Denna dag är det skriftställaren herr Rettig som inför alla tidningens läsare låter exponera sin naivitet och okunskap.

Skriftställarens anklagelser mot staten Israel, från han av svavel osande penna, låter bland annat enligt följande:

"Får man ostraffat ockupera en befolkning, fördriva den, nyckfullt avrätta den, svika de blygsammaste försök till överenskommelser, startad upprepade krig mot lidande civila, envetet öka den ockuperade arealen, ..."

Den lögnaktighet och den fullständiga brist på bakomliggande orsakssamband, som herr Rettig visar, är fullständigt häpnadsväckande och vittnar om att herr Rettig icke har den ringaste kunskap om det historiska skeendet.

Låt oss därför klargöra följande grundläggande fakta:

1. Staten Israel grundades år 1948 enligt beslut av världssamfundet. Tanken på ett nationellt hem för det genom årtusenden förföljda judiska folket hade väckts redan under 1800-talet och kommit att mer fast manifesteras i den så kallade Baulfortdeklarationen av år 1917. Märk väl att denna deklaration även uttryckligen tar upp icke judars rättigheter i området.


2. Vid grundandet delades Palestina in i en judisk del, som blev staten Israel, och en palestinsk del.


3. Palestinier och omliggande arabiska stater accepterade icke världsamfundets beslut utan gick direkt till anfall mot den nybildade staten Israel i ett enda syfte - att utplåna den. I denna konflikt flydde 700 000 palestinier från det judiska området och 800 000 judar från det palestinska området. Att antalet flyende judar var större än antalet flyende palestiner är något som nogsamt förtiges av alla de som vill staten Israel illa.


4. Nästa öppna krigshandling var Suezkrisen 1956 då Egypten stängt Suexkanalen för israeliska fartyg, emottagit stora vapenleveranser från det då existerande vederstyggliga kommunistiska östblocket, blockerat Tiransundet och påbörjat stora truppförflyttningar till Sinai. Resultatet av denna konflikt, där det åter visades prov på Israels stora och hjältemodiga militära förmåga, blev en demilitarisering av Sinai och FN övervakning av Gaza.


5. År 1967 piskades en allt mer hetsk stämning upp i arabvärlden där det högljutt ropades om staten Israels utplåning. Egypten bröt mot överenskommelsen från 1956 om Sinais demiltarisering och sände trupper till detta område samtidigt som Tiransundet åter blockerades. Då Israel nu insåg att ett illasinnat anfall nu var nära förestående gick man under den skicklige generalen Dayan till förebyggande angrepp varigenom fienden tillfogades förödande nederlag. I skyddande syfte ockuperades nu Sinai, Gaza, Västbanken och Golanhöjderna.


6. År 1973 gick Egypten och Syrien till illasinnat blixtanfall mot Israel. Även denna gång kunde, efter en kritisk inledningsfas, fienden bringas på flykten och näpsas.


7. År 1978, genom det så kallade Camp David-avtalet, slöts fred mellan Israel och Egypten. Kloka och framsynta ledare, Israels premiärminister, herr Begin och Egyptens president, herr Sadat, gjorde detta möjligt. Genom detta avtal erhöll Egypten åter full suveränitet över Sinaihalvön.


8. År 1993 slöts det så kallade Osloavtalet mellan Israel och PLO överenskomms i princip om en tvåstatslöning baserat på 1967 år gränser.


9. År 1994 ingicks så ock ett fredsavtal med Jordanien.


10. År 2005 avvecklades de israeliska bosättningarna i Gaza och områdets förvaltning anförtroddes fullt ut den paletsinska myndigheten. Efter detta kom såsmåningom terroristorganisation Hamas till makten i Gaza, varvid PLO med våld kördes ut. Härefter påbörjade terroristorganisationen, i stor skala, fega raketangrepp mot civila mål i Isreael.

Av ovan framgår med all tydlig önskvärdhet att Israel hela tiden agerat i självförsvar och att Israel varit måna om att sluta fred med sina grannar Egypten och Jordanien. Härvid har stora ockuperade landområden och återlämnats. Skriftställaren Rettigs illasinnade och lögnaktiga påståenden om att "svika de blygsammaste försök till överenskommelser" och "envetet öka den ockuperade arealen" faller härigenom platt till marken.

Problemet i denna konflikt är icke Israel eller dess fredliga grannar Egypten och Jordanien. Ej är problemet den del av den palestinska samfälligheten som tillhör PLO vilken förklarat sin vilja till en tvåstatslösning.

Problemet utgöres alltjämt av de illasinade och vederstyggliga krafter som alltjämt kräver staten Israels utplåning. Här finns i främsta ledet terroristorganisationen Hamas, som härskar på Gaza, och den syriska mördarregimen i Damaskus. Båda dessa understödjes flitigt av de medeltida mörkermännen i Iran, en stat som flerfaldiga gånger uttalat sig för staten Israels utplåning.

Såsom exempel kan nämnas terroristorgansiationen Hamas, från Gaza, urskiljningslöst beskjutet Israel med cirka 10000 Kassamraketer, som många gånger träffat civila mål. Vidare har Hamas genom självmordbombare och dödat och lemlästat kvinnor och barn på bussar i t.ex. Jerusalem. Att stödja Hamas är således detsamma som att stödja och bejaka mord på oskyldiga civila.

Det enda syftet med den nu aktuella aktionen "Ship to Gaza" är att öppna sjövägen till detta område i syfte att kunna införa vapen. Den 15 mars innevarande år kunde israeliska sjöstridskrafter uppbringa ett fartyg med vapenleveranser från Iran ämnade för Hamas i Gaza. Detta är något som alla fredsälskande borde besinna och utifrån detta kraftigt motsätta sig nämnda aktion.

Slutligen försöker tillskyndarna av den spektakulära sjöaktionen föra allmänheten bakom ljuset med påstående om att syftet skulle vara humanitärt. Hade syftet varit humanitärt, och om man haft verklig omsorg om Gazas prövade befolkning, skulle de humanitära förnödenheterna ha förts till en israelisk eller egyptisk hamn för att därifrån landvägen fraktas till Gaza. I detta sammanhang må ock nämnas att Israel redan idag genomför stora leveranser av förnödenheter till Gaza. Exemplevis fördes under senaste vecka 1111 lastbilslaster med 27 933 ton förnödenheter till Gaza. Dessa transporter fortgår vecka efter vecka. Av denna jämföresle framstår den spektakulära aktionen som rent futtig.

Avlutningsvis må deklareras att den enda vägen framåt är att staten Israels existens erkännes av alla parter och att en tvåstatslösning, utgående från 1967 år gränser, upprättas.

Leve det judiska folket!

Leve staten Israel!

Dags att nedlägga biskopsstaven

Svenska Dagbladet tar idag på sin ledarsida, om än i mycket hovsamma ordalag, upp biskopen Brunne och dennes politiska göranden och låtanden. Detta är välgörande men man hade önskat att ledarsidan uttalat ett fast och konkret krav på att denna biskop skyndsamt bör nedlägga sin biskopstav självmant eller genom försorg av vår Kyrkas styrande organ.

Biskopen Brunne har helt missförstått sitt uppdrag vars kärna är att sprida och undervisa Evangelium och övervaka att underlydande präster också nogsamt följer denna uppgift. Att, såsom Biskopen Brunne gör, i strid mot en majoritet av vårt kära Kyrkas medlemmar, ägna sig åt politik och inom detta oförbehållsamt låna sitt namn att stå sida vid sida med mörkrets krafter är exempellöst och icke värdigt en biskop.

Biskopen Brunne synes i detta, på ett fullständigt ofattbart och synnerligen oacceptabelt sätt, ha lierat med kommunister, som är den röde satans handgågna lakejer och vilka företräder en lära där "religionen är ett opium för folket". Dessa kommunister, med anhängigt övrigt vänsterpack, vill dessutom inget hellre än att utplåna staten Israel, den stat som är ägnad Guds utvalda folk.

Med sitt agerande har biskopen Brunne förlorat allt förtroende och agerat på ett sätt som skadar vår kära Kyrka. Såsom berörs inledningsvis bör biskopen Brunne ofördröjligen fråntagas sin biskopstav, en stav som denne biskop på inget sätt är värdig att bära.

Ovederhäftigt om monegaskiska tronföljden

Att Svenska Dagbladet uppmärksammar det furstliga bröllopet i furstendömet Monaco är både lovvärt och glädjande. Icke förty förfäras man dock över en artikel i dagens nummer av Svenska Dagbladet där man förfaller till en nivå som hör den vederstyggliga "skvallerpressen" till.

I artikelns rubrik utropas "Furstebröllop ska säkra tronföljden" vilket insinuerar att furstensdömet Monacos tronföljd står och faller med om Fursteparet välsignas med livsfrukt. Ur artikeln kan vidare följande högst märkliga motsägelsefulla stycke citeras:

"Enligt författningen ska Monaco återföras till Frankrike om fursten inte efterlämnar någon avkomling av manligt kön.

Pressade av prinsens äktenskapliga beslutsvånda har konstitutionen justerats så att storasyster Caroline kan ta över."

Det är helt uppenbart att artikelförfattaren är helt okunnig om såväl den monegastiska konstitiutionen som den monegaskiska historien. Artikelförfattaren borde därför ha avhållit sig från att bruka i sin penna i denna fråga.

Först är det ingalunda så att den monegaskiska konstitutionen tillämpat agnatisk tronföljd, d.v.s. en tronföljd däre enbart manliga avkommor är arvsberättigade.

Här är det uppenbart att artikelnförfattaren icke ens vet att tidigare furste, Hans Höghet Furst Rainer, ärvde tronen genom kognatisk tronföljd. Förhållandet var det att Furst Rainiers moder, Prinsessan Charlotte, vilken var frukten av en utomäktenskaplig förbindelse mellan Furst Louis II och en fröken Louvet, år 1918 adopterades av sin biologiske fader och därigenom blev arvsberättigad till den monegaskiska tronen. År 1944 avstod Prinseesan Charlotte från sin arvsrätt till förmån för sin son, den blivande Furst Rainer.

Vad den monegaskiska konstitutionen intill år 2002 stipulerat är att tronen endast kan ärvas av barn till regerande furste och med företräde för manlig avkomma framför kvinnlig avkomma. År 2002 ändrades detta så att även syskon till regerande furste, och deras avkomma, är arvsberättigade. Ändringen trädde i kraft år 2005 efter det att den godkänts av Frankrike. Detta innebär att det denna dag torde finnas nio arvsberättigade till den monegaskiska tronen av vilka Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Karolin, Prinsessa av Hannover, Prinsessa av Storbrittanien och Irland och Arvprinsessa av Monaco är den främste.

Vidare må ock nämnas att det inte heller under den tidigare konstitutionen torde ha funnits en verklig "press" i det att det stod en regerande furste fritt att adoptera en arvtagare (vilket såsom nämnts ovan tillämpades av Furst Louis II). Hade konstititionsändringen icke genomförts och om icke Hans Höghet Furst Albert gift sig är det icke en allt för vågad gissning att han skulle ha adopeterat något av sina syskonbarn såsom arvtagare.

Nästa "tramsighet" i denna av sakfel och okunnighet befläckade artikel är:

"Men alla väntar på en riktig tronarvinge."

Är det verkligen så illa att artikelförfattaren icke förstår att det är en Monarkis konstitution, eller i fallet med Monarkier som väntar på återupprättande huslagarna, som avgör vem som är "riktig tronarvinge"? Således är samtliga nio personer i den monegaskiska tronföljden "riktiga tronarvingar" enligt konstitutionen.

Det är häpnadsväckande att Svenska Dagbladet låter publicera denna artikel som är så fylld av sakfel. Chefredaktör eller redaktionschef bör därför skyndsamt se över de granskningsrutiner som tillämpas för att undvika grava sakfel av denna typ. I detta torde det också vara lämpligt att ge den aktuella artikelförfattaren en reprimand utifrån den bristande yrkesskicklighet som artikeln vittnar om.

Furstebröllopet i Monaco

Här framföres de allra hjärtinnerligaste lyckönskningar till Hans Höghet Furst Albert, Furste av Monaco, Markis av Baux och Hennes Höghet Furstinnan Charlene, Furstinna av Monaco, Markisinna av Baux, vilka idag vigts vid en borgerlig cermoni i det Fursterliga Palatset i Monaco. Instundande morgondag kommer kyrklig vigsel att ske.