Svenska Dagbladet tar idag på sin ledarsida, om än i mycket hovsamma ordalag, upp biskopen Brunne och dennes politiska göranden och låtanden. Detta är välgörande men man hade önskat att ledarsidan uttalat ett fast och konkret krav på att denna biskop skyndsamt bör nedlägga sin biskopstav självmant eller genom försorg av vår Kyrkas styrande organ.
Biskopen Brunne har helt missförstått sitt uppdrag vars kärna är att sprida och undervisa Evangelium och övervaka att underlydande präster också nogsamt följer denna uppgift. Att, såsom Biskopen Brunne gör, i strid mot en majoritet av vårt kära Kyrkas medlemmar, ägna sig åt politik och inom detta oförbehållsamt låna sitt namn att stå sida vid sida med mörkrets krafter är exempellöst och icke värdigt en biskop.
Biskopen Brunne synes i detta, på ett fullständigt ofattbart och synnerligen oacceptabelt sätt, ha lierat med kommunister, som är den röde satans handgågna lakejer och vilka företräder en lära där "religionen är ett opium för folket". Dessa kommunister, med anhängigt övrigt vänsterpack, vill dessutom inget hellre än att utplåna staten Israel, den stat som är ägnad Guds utvalda folk.
Med sitt agerande har biskopen Brunne förlorat allt förtroende och agerat på ett sätt som skadar vår kära Kyrka. Såsom berörs inledningsvis bör biskopen Brunne ofördröjligen fråntagas sin biskopstav, en stav som denne biskop på inget sätt är värdig att bära.
Inlägg
PATRIK ENGELLAU Äktenskapsfrågan
-
Rubriken är namnet på en dikt av Gustaf Fröding som handlar om kärleken och
drömmarna men också om […]
16 timmar sedan
Maria Ludvigssons betraktelse i SvD om Svenska Kyrkan och politiken är minst sagt underlig.
SvaraRaderaDet hon skriver visar tydligt att:
- hon inte förstår den kristna kyrkans grundläggande uppgift
- hon inte har historisk kunskap
- hon inte är objektiv
Hon vill att SvK ska vara förkunnande, inte agiterande. Men vad är då "förkunnelse"? Är inte det att sprida det kristna budskapet (bl a som det återges i Bibeln) och agera i enlighet med det?
Jesus är själv i högsta grad politisk i det han säger och gör, och han uppmanar oss att vara "jordens salt". Att inte ta ställning skulle vara att vända det ryggen.
Hon vill att SvK ska styras av vad medlemmarna vill att kyrkan ska syssla med. Men SvK är en apostolisk kyrka, inte en intresseorganisation. Kyrkans uppdrag vilar inte på medlemmars beslut utan på den kristna trons grunder. Det vore mycket olyckligt med en ytterligare "politisering" av SvK där medlemmarnas olika partipolitiska hänsyn får väga tyngre än den kristna tron.
Hon glömmer också bort att SvK genom alla år varit i högsta grad politisk i sitt stöd till det etablerade samhället. Kyrkan har av tradition officiellt alltid gått de styrandes ärenden, och allra mest högerns ärenden. Kruxet är att det klarar inte Maria Ludvigsson av att se eftersom hon (omedvetet?) identifierar sig med de styrande. Men numera har SvK officiellt i viss grad klarat av att frigöra sig från staten och de styrande. Först då tycker Maria Ludvigsson att det blir jobbigt, när SvK vågar stå för saker som skaver mot hennes egna åsikter.
Jag tycker att Maria Ludvigsson visar upp okunnighet och brist på perspektiv. Hennes partsinlaga med försök att svärta ner biskop Eva Brunne borde tillmätas noll värde.
Maria Ludvigsson såge nog helst att kyrkan inte var kyrka, utan ett lydigt redskap för de styrande.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaÄr inte detta en konsekvens av att Svenska Kyrkan öppnat prästämbetet för kvinnor? Nämn en kvinnlig klerk som någonsin offentligt sagt eller gjort något som är uppbyggande i sann kristen anda.
SvaraRaderaFingolfin,
SvaraRaderaDet var nog bland det dummare jag har hört...
Varje söndag hör vi sant evangelium förkunnas i våra svenska kyrkor av kvinnliga präster.
Låt mig här i ödmjukhet påpeka att denna diskussion icke primärt berör ämbetsfrågan.
SvaraRaderaRelaterat till denna diskussion är det upprop, till stöd för den spektakulära aktionen "Ship-to-Gaza", som underskrivits av såväl höga prelater som vederstyggliga kommunister och stalinister. Med bedrövelse och sorg i hjärtat kan här noteras att detta upprop även underskrivits av ärkebiskop emerius Hammar.
Frågan torde således icke främst ha med ämbetsfrågan att göra utan snarare med liberalteologiska villfarelser som även höga prelater förfalltit till.