Det finnes en skillnad

I en artikel i Svenska Dagbladet ger en redaktör Hammargren i ett så kallat "Perspektiv" en del synpunkter kring de norska illdåden som icke tål någon djupare analys.

För undvikande av missförstånd vill jag först klart deklarera att jag icke är ute efter att försöka "mäta grader i helvetet" eller på något sätt förringa det grymmaste dåd som skett i norra Europa efter Andra Världskriget. Jag är icke heller på något sätt ute efter att svärta ned den muselmanska trosinriktningen, vilka faktiskt erkänner samme Gud som oss Kristna, även om jag icke delar dess trossatser.

Den konklusion redaktör Hammargren synes förfäkta är att den norske illgärningsmannen behandlas annorlunda än de illgärningsmän vilka utför sina missdåd utifrån förfäktande av vissa vantolkningar av den muselmanska trosinriktningen. Det redaktör Hammargren hävdar är att den misstänkte norske illgärningsmannen, arrestanten Breivik, behandlas som en "galning" medan de illgärningsmän som bygger sina dåd på vantolkningar av Mohammedanismen behandlas som "terrorister".

Det redaktör Hammargren märkligt nog icke reflekterar över är att de norska illdåden, enligt alla de uppgifter som finnes tillhands, är ett enmansverk. Här bakom finnes ingen organisation då den påstådda Tempelriddarorden, som den misstänkte arrestanten Breivik orerar om, knappast är något annat än ett fantasifoster.

När det gäller illdåd som begåtts av de som förfäktar vanföreställningar om den muselmanska trosinriktiningen går det dock med fog hävda att det finns organisationer bakom. Al-Quida är näppeligen något fantasifoster och 11:e Septemberhändelserna var ingalunda något enmansverk. Detta utesluter dock på intet sätt att det även när det gäller de som förfäktar vanföreställningar om den muselmanska trosinriktningen utför enmansdåd på samma sätt som den nu misstänkte arrestanten Breivik. Det uppmärksammade dådet i Stockholm i december förlidet år, där endast Försynen räddade vår huvudstad från en katastrof, är möjligen ett exempel på det sistnämnda.

Givet detta finner jag redaktör Hammargerns analys osaklig och ensidig och icke av den kvalitetsnivå som måste kunna förväntas i ett ansett organ som Svenska Dagbladet.