Monarkierna i Europa bör återupprättas

Bortgången av Hans Kejserliga och Kungliga Höghets Ärkehertig Otto, Ärkehertig av Österike, Kunglig Prins av Ungern, har av någon outgrundlig anledning icke uppmärksammats i svensk massmedia oaktat att Ärkehertigen varit en av de största europeérna under det gågna seklet och där oförtrutet och kompromisslöst verkade mot de onda krafter, nationalsocialismen och kommunismen, som förpestade detta århundrade.

Ur detta pespektiv är det glädjande att Svenska Dagbladet idag uppmärksammar Ärkehertigen, dels genom redaktör Almkvist läsvärda ledare och dels genom den nyhetsartikel som publiceras. I den andra av våra större morgontidningar, Dagens Nyheter, uppmärksammas denna historiska händelse endast av en kort notis vilket är synnerligen märkligt och säger en del om kunskap och medvetenhet om historia hos nämnda organ.

En dag som denna finns således all anledning att reflektera över det förra seklets historia och över de vändningar historien tagit. Klart är att de revolutioner som skakade vår värld år 1917 och 1918 och som störtade månghundraåriga, för att icke säga tusenåriga monarkier, över ända var djupt olyckliga. Monarkins styrka är dess kontiniutet och förmåga att hålla samman ett samhälle över tiden. Rycks samhällets rötter upp, på det sätt som skedde 1917 och 1918, blir följden elände vilket historien med all tydlig önskvärdhet visat.

Det ondskans imperium, det sovjetiska tyrraniet och senare dess lydstater, som mellan år 1917 och år 1991 förtrycket, torterade och mördade miljoner och åter miljoner människor är en direkt följd av de revolutionerna 1917. På samma sätt är det mörkret tyrrani, som behärskade Tyskland från 1933 och Österike från 1938 till 1945, en direkt följd av de djupt olycksaliga revolutionerna som drabbade Tyskland och Österike år 1918. I detta sammanhang förtjänar att understryka att Ärkehertig Otto gjorde sitt yttersta för att förhindra Österrikes anslutning till nationalsocialisternas tyrrani, något som gjorde att han fick fly för sitt liv.

Den oreda och den vilsenhet som de onödiga och olyckliga revolutionerna skapade banade alltså väg för de värsta katastrofer som mänskligheten någonsin skådat. Kontrasten är stor till de länder som bevarat och utvecklat Monarkin. Dessa länder är de länder som under det förra seklet haft den mest lyckosamma och harmoniska utvecklingen.

Tiden synes därför nu vara kommen att på allvar överväga och starta arbetet för att återupprätta de europeiska monarkier som så olyckligt störtades över ända. Det är här icke frågan om att skapa några despotiska stater eller att bringa demokratin över ända utan enbart att stärka kontiniutet och harmoni, allt under folkens konstitionella medverkan i lagstiftande församlingar.

Leve Monarkin!