Gratulationer på Högtidsdagen

Denna dag framföres från detta Forum de allra hjärtinnerligaste Gratulationer till vår högaktade Tronföljare, Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, på Hennes 36:e födelsedag.

Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland (copyright kungahuset.se).

Leve Kronprinsessan!

Leve Monarkin!

Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!

Ordningen vid det belgiska tronskiftet fastställd

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant, Belgiens tillträdande Konung och Drottning.

Det belgiska hovet har nu låtit publicera ordningen för det förestående tronskiftet som kommer att äga rum söndagen den 21 juli. Följande kommer att ske:

09:00: Ett Te Deum hålles i St Michael och St Gudula katedralen i Bryssel

10:30: Konung Albert avlägger kronan och nedstiger från tronen genom undertecknadet av abdikationsinstrumentet. Detta sker i det Kungliga Palatset.

12:00: Konung Filip avlägger konungaförsäkran inför det belgiska parlamentets församlade två kamrar.

13:00: Konung Filip och Drottning Matilda, åtföljda av den Kungliga Familjen, hälsar folket och tar emot dess hyllningar från det Kungliga Palatsets balkong.

14:10: Konung Filip nedlägger krans vid den okände soldatens grav.

16:05: Konung Filip visiterar civila och militära trupper

17:00: Militärparad på Palatstorget

19:00: Konung Filip och Drottning Matilda låter sig hyllas vid högtidligheter i Brysselparken

23:00: Den Kungliga Familjen övervarar hyllningsfyrverkeriet som avfyras från Akademipalatset vid Palatstorget.

Om totalitarism

Docent Rojas låter oss idag, i en artikel i Svenska Dagbladet, få ta del av några viktiga konklusioner utifrån den sorgesamma situation som råder i Egypten. Det docent Rojas diskuterar är begreppen diktatur och totalitarism. Ur den högintressanta artikeln må följande citeras:

"Alla totalitära regimer är diktaturer, men inte alla diktaturer är totalitära. Skillnaden är stor. Totalitarismens avsikt är att kväva all frihet och försöker till och med härska över individens sinne. Det handlar om ett allomfattande förtryck, medan en diktatur nöjer sig med olika former av partiellt förtryck och kan tillåta ett visst mått av frihet inom vissa områden."

Att "härska över individens sinne" är det värsta brott som kan begås mot människan. Detta förringar på intet sätt vidrigheten i fysiska uttryck av förtryck, såsom tortyr och mördande, men helt visst måste det ändå anses att ett förkvävande av den enskilda människans fria sinne utgör den högsta graden av förakt för människovärdet.

Under de senaste 100 åren har främst två vederstyggliga rörelser grasserat vars tydliga avsikt varit att "härska över individens sinne". Dessa rörelser är kommunismen och nationalsocialismen. I de hemska och människofientliga samhällsexperiment, där syftet var att förverkliga nämnda läror, var totalitarismen det bärande fundamentet. Endast den "rätta läran" har accepterats medan de som på olika sätt valde att förneka riktigheten i densamma på olika sätt eliminerades. Nu finns dessbättre få stater kvar som framhärdar i tron på totalitarismen men detta får icke innebära att vaksamheten minskare.

Det vi nu i vår tid ser är andra uttryck för totalitarism, vilket docent Rojas artikel ock ger uttryck för. Vi ser hur olika gestalter av så kallad islamism breder ut sig. Islamism är att betrakta som ett teokratiskt synsätt och dess inneboende grundtanke beskrivs väl av i den av docent Rojas citerade och av en muselmanska brödraskapets förgrundsgestalter, den egyptiske skriftställaren Sayyid Qutb, formulerade bekännelsen:

”Gud är vårt mål, Profeten vår ledare, Koranen vår författning, jihad vår väg och döden för Guds sak vår högsta strävan.”

Att Gud är målet är alls inget att invända emot. Där islamisterna däremot går gravt fel är att de menar att religiös övertygelse kan implementeras av statsmakten genom tvång, lock och pock. Det de icke inser är att sann religiös övertygelse enbart kan uppnås genom inre uppbyggelse och tro.

Går vi till vår egen tro, Kristendomen, finns det helt visst de som genom historien missbrukat denna på sätt liknande det islamistiska. Även om varje kristen måste ta missionsbefallningen på högsta allvar står det fullt klart att denna på intet sätt uppmanar till tvång. Den som läser den Heliga Skrift inser istället trons helt fundamentala betydelse. Mångfaldiga gånger säger vår Frälsare "Din tro har hjälpt dig". Det går icke att komma till tro utan inre övertygelse och inre övertygelse kan aldrig någonsin frambringas genom totalitarism.

Rysslands siste Tsar

De som icke satt sig in i egentliga historiska förhållanden hyser ofta uppfattningen att Rysslands siste Tsar var Hans Majestät Nikolaus II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Det man här icke beaktar är att nyssnämnde Tsar abdikerade, den 2 mars 1917, till förmån för sin broder Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, vilken då blev legalt blev Hans Majestät Mikael II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Förvisso utfärdade Tsar Mikael II samma dag en proklamation där han erkände den provisoriska regeringen som landets verkställande organ men han abdikerade icke och han vägrade icke att acceptera tronen.

Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, Storfurste av Ryssland, Rysslands siste legitime Tsar.

En av de forskare som ägnat mycken möda åt Ryssland siste Tsar är doktor Krasnow. Denne lät nyligen i Moskow Times publicerade följande synnerligen intressanta och upplysande artikel:

"Mikael var den siste Tsaren, icke Nikolaus

För nittiofem år sedan, den 12 juni 1918, bortrövades storhertig Michael och hans sekreterare Nicholas Johnson från ett hotell i staden Perm av en grupp av bolsjevikiska ligister och dräptes i skogen utanför staden.
Detta mord, fem veckor före massakern i Jekaterinburg, av den tidigare Tsaren Nikolaus II och hans familj, var en del av bolsjevikernas plan för att bli av med Huset Romanov.De hade goda skäl att börja med Michael II. Yngre bror till tsaren och hans efterträdare, avstod han att uppstiga på tronen i ett försök att desarmera februarirevolutionen som störtade enväldet. För återupprätta den inre ordningen och för att kunna fortsätta hålla kriget, bemyndigade han den provisoriska regeringen att genomföra allmänna val till den konstituerande församlingen. Efter att ha förlorat valet lät bolsjevikerna med våld upplösa den konstituerande församlingens första session, vilket resulterade i det femåriga inbördeskrig som följde. Michael II, icke Nikolaus II, förkroppsligade det demokratiskta alternativet till bolsjevikernas diktatoriska styre.

Således bör Michael II, icke Nicholas II, bli ihågkommen som den sista tsaren. För detta ändamål har en organisation bildats för att verka för Michael II: s erkännande som en nationell hjälte.
Staden Lokot i Brjansk-regionen, där Michael II hade sin egendom Brasovo, har firat hans minne under många år.Michael II var icke endast en modig soldat och begåvad militär ledare, han var ock en mästare på interkulturell kommunikation. Denna färdighet möjliggjorde för honom att skapa en kämpande kraft bestående av mångfaldiga etniska grupper vilka kännetecknades av tapperhet och lojalitet. Michael II var en patriot, krigshjälte, fredsmäklare och en statsman som satte Rysslands intressen framför dynastins och hans egna.

Pro-Michael II rörelsen är varken politiskt eller monarkistiska. Framför allt syftar den till att visa på historisk sanning under de rasmassor genom vilka de kommunistiska diktatorerna sökte förminska Rysslands förflutna. Precis som de byggde järnridån för att hindra sovjetiska medborgare från att se världen utanför, förhindrade kommunistiska tjänstemän generationer av ryssar från att förstå Rysslands sanna historia. De föredrog att tala om tsar Nikolaj II: s envälde i stället för Michael II: s enda dag av styre då fröet till demokrati planterades.

Exemplen i Storbritannien, Skandinavien, Spanien och Japan visar att monarki och demokrati kan utgöra en bra kombination i syfte att skapa ett jämlikt, rättvist och dynamiskt samhälle. Genom att dräpa Michael II den 12 juni 1918 förhindrade bolsjevikerna Rysslands möjlighet att utvecklas på ett liknande sätt och tog landet på en historisk omväg som slutade 1991."

Doktor Krasnows artikel pekar med all tydlig önskvärdhet på den ryska revolutionens illegitimitet. Bolsjevikerna godtog icke folkets vilja manifesterad i den valda församling utan genomförde det som i praktiken var en statskupp. Likt tyrannen Hitler tillförskansade sig den lögnaktige och notoriskt opålitlige folk- och barnamördaren Lenin makten utan att ha ett folkflertal bakom sig.

Hade Monarkin bevarats i såväl Ryssland som Tyskland är det mycket sannolikt att historien hade tagit en annan väg. Det hade i dessa fall icke varit frågan om att upprätta några envälden utan att istället beträda den stig mot konstitutionell Monarki, som så framgångsrikt skett i de stater där Monarkin bevarats.

 

Fråga om titulatur klarlagd

Inför den lyckliga och glädjerika händelse, som förväntas inträffa någon av de instundande dagarna, genom nedkomsten av Hertigen och Hertiginnan av Cambridges förstfödda barn har frågan om nämnda barns titel diskuterats i brittisk press. Det synes något förvånande att osäkerhet funnits rörande denna fråga i det att Drottningen redan den 31 december 2012, genom ett kungligt brev, fastställde att Hertigparets barn skulle förunnas titeln Prins eller Prinsessa och värdigheten Kunglig Höghet.

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Camebridge

Nämnda kungliga brev innebär ett tillägg till den ordning som fastställdes av Konung Georg V där blott äldste sonsonen till Fursten av Wales erhöll kunglig värdighet. Drottningens förändring av ordningen rörande kunglig värdighet synes vara förorsakad av den förväntade förändringen av tronföljdsordningen, vars följd med största sannolikhet kommer att vara full kognatisk tronföljd.

Det det brittiska hovet nu bekräftar är att det förväntade barnet kommer att bli Prins eller Prinsessa av Cambridge. Detta är alls inget märkligt utan följer den ordning som gäller där barn till Prins, vilken är direkt avkomma av Monark, vanligen erhåller Prins respektive Prinsess titel efter faderns Furstendöme eller Hertigdöme. Således var benämndes Hertigen av Cambridge, innan han erhöll egen titel, Prins Vilhelm av Wales medan han broder, vilken ännu icke förlänats egen titel, benämnes Prins Harry av Wales. Enligt samma ordning nämnes döttrarna till Hertigen av York såsom Prinsessor av York. I tidigare generation finner vi Prins Mikael av Kent, vilken var son till Hertigen av Kent, fjärde son till Konung Georg V.

I Storbrittanien tillämpas således en annan ordning än i vårt eget land där Hertigtitel, och sedan införandet av nuvarande Successionsordning, Hertiginnetitel förlänas vid födseln. Den ordning, som över tiden utvecklats i Storbrittanien är att Hertigtitel förlänas vid giftermål. Vanligen sker ock enbart förläning till söner av Monark och Tronföljare, dock är den brittiska titeln, till skillnad från den svenska, i detta avseende ärftlig. I vårt land har förläning skett till samtliga Prinsar av det Kungliga Huset. Om Konungen avser att stå fast vid det sistnämnda återstår att se när detta, förhoppningsvis icke inom en allt för avlägsen framtid, blir aktuellt.

Markgreven av Baden 80 år

Deras Kungliga Högheter Markgreve Maximilian, Margreve av Baden och Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern

Överhuvudet för ett av Tysklands äldsta om mest ansedda Furstehus, Huset Zähringen, Hans Kunglig Höghet Markgreve Maximilian, Markgreve av Baden fyllde förliden vecka 80 år. Markgreven, som är en mycket aktad person, lät högtidlighålla sin bemärkelsedag på flerfaldiga sätt.

Markgreve är den primärtitel som Huset Zähringens eller det Badensiska Storhertighuset Överhuvud nyttjar sedan Hans Kunglig Höghet Storhertig Fredrik II sorgesamma abdikation den 22 november 1918 vilken var en följd av den djupt olyckliga så kallade "Novemberrevolutionen". Dock visar det stora anseende som Markgreven njuter, vilken så påtagligt manifesterades icke minst i samband med den just högtidlighållna födelsedage, att den monarkistika tanken alltjämt är stark i såväl Baden som i Tyskland.

Deras Kungliga Högheter Prins Bernhard, Arvprins av Baden och Prinsessan Stephanie, Prinsessa av Baden samt Deras Kungliga Högheter Markgreve Maximilian, Margreve av Baden och Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern, i sambande med firandet av Markgrevens 80-års dag på slottet Salem.

Markgreve föddes den 3 juli 1933 på slottet Salem såsom son till Hans Kunglig Höghet Markgreve Berthold, Markgreve av Baden samt Hennes Kunglig Höghet Margrevinnan Theodora, Markgrevinna av Baden, Prinsessa av Grekland och Danmark. Här må nämnas att Markgrevens moder var syster med Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Edinburgh vilket gör Markgreven till kusin med nuvarande med Hans Kunglig Höghet Prins Carl, Furste av Wales. 

Markgreven och Markgrevinnan, Hertiginnan av Hälsingland och Gästrikland samt Hertigen av Värmland.

Markgreven har ock svenskt påbrå i det att hans farfaders farmoder var Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sofia, Storhertiginna av Baden, Prinsessa av Sverige, dotter till Hans Majestät Konung Gustaf IV Adolf, Konung av Sverige, Storfurste av Finland. Markgrevens farfader, Hans Kunglig Höghet Prins Maximilian, Prins av Baden, tysk rikskansler, var vidare kusin med Hennes Majestät Drottning Viktoria, Sveriges Drottning.  

Markgreven växte upp på slottet Salem, genomförde skolgång och kom därpå att tjäna i den tyska Förbundsarmén där han avancerade till överste i reserven. Ärkehertigen ingick år 1966 åktenskap med Markgrevinnan Valerie, Margrevinna av Banden, Ärkehertiginna av Österrike, Kunglig Pronsessa av Ungern. Markgreveparet har välsignats med fyra barn, tre söner samt en dotter. Äldste sonen är Hans Kunglig Höghet Prins Bernhard, Arvprins av Baden.

Margreven har i övrigt ägnat sin gärning åt förvalningen av de Markgrevliga Badensiska Egendomarna. Det dagliga ansvaret för denna förvaltning vilar nu på Arvprins Bernhard.

Värdenihismens konsekvens

I dagens utgåva av Svenska Dagbladet fäster redaktör Ludvigsson uppmärksamheten på en artikel som publicerades i Dagens Nyheter förliden lördag. I nämnda artikel konstaterar nationalekonomerna professor Henrekson och doktor Sanandaji att den så kallade "sociala kompenetsen" är så låg bland grupper hos dagens ungdom i det de icke förmår att föra sig på ett sådant sätt att de kan erhålla arbetsgivares förtroende och därigenom icke heller få arbete.

Redaktör Ludvigsson skriver:

"Det handlar inte om något mer komplicerat än att komma i tid, vara pålitlig och ha en positiv attityd till arbetsuppgifterna."

Det vi nu skådar är en naturliga konsekvensen av den värderelativism och värdenihilsm som alltsedan 1960-talet har fått breda ut sig. Ingenting är rätt eller fel och något gott och ont existerar icke. Den som tillämpar detta värdenihilistika tänkesätt visar i grunden icke respekt för sina medmänniskor och att de då heller icke kan föra sig är alls ingen överraskning.

Artigher, respekt för äldre och att uppfylla de åtaganden, gentemot fränder, grannar, vänner och arbetsgivare, man påtar sig är utmärkande för det som populärt benämnes "vanligt folkvett". Detta "folkvett" måste nu helt uppenbart återerövras av de generationer som utsatts för socialisters och liberalers vidriga värdenihilism.
 

Välavvägt om ateism

Ledamoten av Sveriges Riksdag herr Skånberg framför i dagens utgåva av Svenska Dagbladet ett synnerligen välavvägt och angeläget inlägg om ateism. Herr Skånberg framför här det som borde vara en självklarhet, nämligen att inte på minsta sätt är något givet för innebyggaren i det vetenskapligt upplysta samhället att vara ateist. Följande mycket tänkvärda ståndpunkt framförs:

"Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg."

Här rör herr Skånberg vid  det faktum att det sekulariserade samhällets innebyggare alltmer fjärmas från en djupare förståelse för andlighet. Tillvarons materiella dimension, som i sin logik och sina resonemang är begränsad till tiden och rummet och dess av vetenskapen kvantifierade storheter, förminskar tillvarons storhet. Aldrig så väl utvecklade teorier om tillvarons materiella och fysikaliska dimensioner kan någonsin ersätta andligheten, det är i detta som ateisten stiger fel.

Med ovanstående icke sagt att tillvarons materiella dimension skulle vara utanför det gudomliga. Skapelsen tillhör tvivelsutan tillvarons materiella dimension och det är här som tiden och rummet föds. Det är således i Skapelsen som de i storheterna tid och rum verkande naturlagarna, vilka är föremålet för vetenskapsmännens intresse och möda, blir till. För mig är dessa lagar en del av Guds väsen och utifrån detta är det för mig alls inget märkligt att mången vetenskapsman, vilket herr Skånberg framhåller, omfattas av en tro på Gud.

Vår Frälsare säger oss i Johannesevangeliets 18:e kapitel och 36:e vers något som är av största betydelse i den fråga som berörs i denna anmärkning:

"Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen"

Kan det på ett tydligare sätt sägas att Gudsriket, andlighetens dimension i tillvaron, icke är en del av den materiella världen? Och ändå hämtar de som förfäktar en ateistisk livsåskådning sina främsta argument i sin kallhamrade kamp mot andligheten i resonemang som utgår från materiella ting. För mig är det uppenbart att ateistisk argumentation, i nämnda måtto, är en anomali och att dess logik, i samma måtto, är en intelektuell ohederlighet. Ateisten må ha sin fulla frihet att i sin endimenstionella och fattiga syn på tillvaron förneka Gud och andligheten men det innebär på intet sätt att materiella argument kan ställas mot andliga argument.

Sorgesamma nyheter från Egypten

Sorgesamma nyheter når oss nu dagligen från Egypten, där oro och våldsamheter åter hör till det dagliga och där krigsmakten tillförskansat sig makten på ett konstitutionellt synnerligen tveksamt sätt. Det hela har sitt ursprung i det alltmer despotiska styre som fördes under den förre presidenten, numera den livtidsdömde straffången, Mubarak. Ibland kräver nöden att despoter, som likt straffången Mubarak gjort sig omöjliga, måste avlägsnas på ett sätt som icke har stöd i konstitutionen. Detta skedde ock i Egypten efter långvariga och omfattande protestaktioner.

Det som sedan följde var att krigsmakten trädde in och besatte makten intills dess att val av parlament och president skulle hållas. Resultatet av det parlamentsval som sedermera följde var att Frihets- och rättvisepartiet, den politiska grenen av det så kallade muselmanska brödraskapet, erhöll 46 procent av sätena i parlamentets underhus medan det islamistiskt radikala partiet Salafistpartiet erhöll 20 procent av rösterna i nämnda kammare. I det presidentval som skedde erhåll herr Mursi, muselmanska brödraskapets representant, störst röstandel i den första valomgången med 25 procent. I den andra omgången blev herr Mursis andel 52 procent. Utifrån gällande konstitution är härigenom otvivelaktigt herr Mursi legitimt vald.

Den stora dumhet, som herr Mursi och de partier som stödde honom, var att synnerligen snabbt och utan upprätthållande av grundläggande konstitionella principer genomdriva en ny konstitution. Förvisso ställdes förslaget till ny konstitution under folkets referendum, dock deltog blott och bart cirka en tredjedel av av valmanskåren i nämnda omröstning. Nämnda förhållande lade grunden till de oroligheter som nu, ett drygt halvår senare, fått till följd att krigsnakten nu åter, ehlt författningsvidrig, trätt in såsom landets egentliga makthavare.

Det händelserna i Egypten visar är att en konstitution vilken icke har stöd av en stor del av folkflertalet över tiden är omöjlig. Konstitutionen, vilket är varje stats värdegrund, måste delas av en huvuddel av innebyggarna. Att på det sätt som skett i Egypten söka inrätta en konstitution, som måhända ha stöd av befolkningens ena halva men icke den andra leder rakt in i fördärvet. Detta är något som historien visat flerfaldiga gånger.

Även om den legitime presidenten, herr Mursi, och de partier som har hans stöd handlat på ett mycket dumdristigt och beklagansvärt sätt har de dock gjort detta inom gällande konstitution, vilken tillkommit i laga ordning. Utifrån detta måste det därför att betraktas som förkastligt att krigsmakten åsidosatt gällande konstitution och tagit sig rätten att avsätta den legitimt utsedde statschefen.

I denna situtaion hade det enda rimliga varit att man givit sig till tåls tills dess det varit tid för nya val och i dessa gjort sin stämma hörd och förpassat herr Mursi och parti i opposition. Att agera på det sätt som krigsmakten gjort leder enbart till att oron fortsätter och eskallerar. Otvivelaktigt är det så att herr Mursi njuter fortsatt stöd av kanske uppemot hälften av valmanskåren. Det är i detta som det stora dilemmat ligger.

Egypten är ett bland många exempel som visar oss att ett lands hela styre icke får samlas på en hand. Verklig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt är den ordning som över tiden är mest funktionell. Denna maktdelning må och uttryckas i en konstitution som delas av det stora flertalet av en stats innebyggare.

En beståndsdel i en konstitution som skänker kontiniutet är Monarkin. Långsiktighet och kontiniutiet är något av de egenskaper för samhällsutveckling som Egypten, utifrån rådande situation, synes mest betjänta av. Av denna anledning borde ett nyvalt parlament överväga att åter införa Monarkin och åter kalla Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten.

Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten

Koung Faud, född 1951, uppsteg såsom minderårig på den egyptiska tronen år 1952 men kastades påföljande år av densamma av de svekfulla socialisterna Nasser och Naguib.
 

Konung Albert nedstiger från tronen

Hans Majestät Konung Albert II, Belgernas Konung

Hans Majestät Konung Albert II, Belgernas Konung lät igår afton tillkännage att han har för avsikt att på Belgiens Nationaldag den 21 juli avser att nedstiga från tronen. Hans Majestät lät vid ett tal till nationen utsänt i såväl radio som televison kungöra:

"Mina Damer och Herrar,
Det är med största rörelse som Vi denna dag adresserar Eder.

Vi är medvetna om att ingen av Våra föregångare uppnått 80 års ålder i utövandet av sina uppgifter.

Vi känner nu att Vår ålder och hälsa icke längre tillåter Oss att utöva vårt ämbete på det sätt Vi skulle önska.

Vi skulle vara försumlig mot Vår plikt och mot Vår uppfattning om hur Konungaämbetet skall utövas om Vi till varje pris kvarstannar i Vårt ämbete, utan att ha den fulla förmågan att utöva detsamma.

Detta är i grunden en fråga om respekt för Eder, kära landsmän.
Efter 20 år på tronen är det nu tid att överlämna ämbetet till nästa generation.

Vi noterar att Prins Filip är väl förberedd att efterträda oss. Han har tillsammans med Prinsessan Matilda Vårt fulla förtroende.

Under åren, och särdeles under handelsmissioner till utlandet har Prins Filip visat sitt stora engagemang för detta land kära som han tagit till sitt hjärta.

Och framför allt, med tiden lärde Vi oss att vårt land kan räkna med en extra tillgång, Dig min kära kollega!

Med en rik tillgång på talanger, är dess mångfald, med sin energi, med sin generositet, synes framtiden för vårt land i mycket goda händer!

Således är det med lugn och tillförsikt, som Vi såsom vår avsikt låter tillkännage att Vi nedstiger från tronen den 21 juli 2013, samma dag som vår nationaldag, till förmån för Tronföljaren, Vår son Filip.

Under hela Vår regeringstid, har en djup övertygelse väglett vårt utövande av Konungaämbetet.

Rollen som Belgarnas Konung legitimeras enbart genom att tjänandet folkstyret och medborgarna.

I detta avseende måste Konungaämbetet fortsätta att utvecklas med tiden.

Den 20 juli avser Vi, att såsom seden bjuder, återigen tala till Eder, och Vi kommer att närvara vid ceremonin den 21 juli med Drottningen och den nye Monarken.Vi vill här tillkännage för Eder vilken stor ära och välsignelse det varit, att under en stor del av Vårt liv, kunnat ägna Oss åt att tjäna vårt land och dess innebyggare.
 Drottning Paola och Vi kommer aldrig att glömma den hjärtinnerliga relation som vuxit fram mellan Oss och vår befolkning.

Vi tackar för det förtroende Ni har skänkt, för Edra uttryck av sympati och stöd, ibland också med viss kritik oss. Men alltid har Vi förklarat att Ni besitter ett varmt hjärta.Vi besitter mångfaldiga minnen av många möten under glädjerika dagar så väl som under dagar av stor prövning. Naturligtvis betyder icke avlutandet av Vår Regering att våra vägar skiljs och att vi tar avsked. Tvärtom!Leve Belgien! "

Konung Albert, som är Belgiens är den sjätte Monarken på Belgiens tron, har betytt mycket för sitt lands enhet. Med stor skicklighet har Konung Albert, i den roll som den belgiska konstitutionen ger honom, bidraget till bildandet av regeringar i en situation där provinsiella särintressen hotat hela nationens existens.

Deras Kungliga Högheter Hertigen och Hertiginnan av Brabant

På Belgiens tron uppstiger nu såsom ny Konung Tronföljaren Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien. Ny tronföljare blir, enär Belgien numera tillämpar ordningen med full kognatisk tronföljd, Hertigen av Brabant äldsta dotter Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Elisabet, Prinsessa av Belgien. Hennes Kunglig Höghet kommer vid sin faders uppstigande på tronen att förlänas titeln Hertiginna av Brabant, den belgiske tronföljarens hävdvunna titel.

Konung Oscar II, Konung Alberts morfaders fader.

Konung Karl XV, Konung Alberts mormoders morfader-

Nämnas bör att det belgiska Konungahuset har mångfaldiga förbindelser med vårt eget högaktade Konungahus. På mödernet är Konung Albert sprungen från Huset Bernadotte i det att hans moder Hennes Majestät Drottning Astrid, Belgernas Drottning, Prinsessa av Sverige, var dotter till Hans Kunglig Höghet Prins Carl, Prins av Sverige, Hertig av Västergötland. Konung Albert räknar till sina anfäder icke mindre än fyra Konungar av Huset Bernadotte, Konung Karl XVI Johan, Konung Oscar I, Konung Oscar II och Konung Karl XV. Linjen till den sistnämnde kommer sig därav att Konung Albets mormoders moder var Hennes Majestät Drottning Lovisa, Drottning av Danmark, Prinsessa av Sverige, vilken av Konung Karl XV dotter.

Det belgiska Konungahuset som sådant är sprunget ur det ärevördiga Huset Sachsen-Coburg och Gotha vilket i sin tur är en gren av Huset Wettin. Huset Sachsen-Coburg och Gotha är vår egen högaktade Konungs möderneätt.

Vår högaktade Konung Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, Hans Höghet Prins Andreas, Prins av Sachsen-Coburg och Gotha, Huset Sachsen-Coburg och Gothas Överhuvud, Hennes Majestät Drottning Silvia, Sveriges Drottning, samt den blivande nye belgiske Konungen Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien.