Sorgesamma nyheter når oss nu dagligen från Egypten, där oro och våldsamheter åter hör till det dagliga och där krigsmakten tillförskansat sig makten på ett konstitutionellt synnerligen tveksamt sätt. Det hela har sitt ursprung i det alltmer despotiska styre som fördes under den förre presidenten, numera den livtidsdömde straffången, Mubarak. Ibland kräver nöden att despoter, som likt straffången Mubarak gjort sig omöjliga, måste avlägsnas på ett sätt som icke har stöd i konstitutionen. Detta skedde ock i Egypten efter långvariga och omfattande protestaktioner.
Det som sedan följde var att krigsmakten trädde in och besatte makten intills dess att val av parlament och president skulle hållas. Resultatet av det parlamentsval som sedermera följde var att Frihets- och rättvisepartiet, den politiska grenen av det så kallade muselmanska brödraskapet, erhöll 46 procent av sätena i parlamentets underhus medan det islamistiskt radikala partiet Salafistpartiet erhöll 20 procent av rösterna i nämnda kammare. I det presidentval som skedde erhåll herr Mursi, muselmanska brödraskapets representant, störst röstandel i den första valomgången med 25 procent. I den andra omgången blev herr Mursis andel 52 procent. Utifrån gällande konstitution är härigenom otvivelaktigt herr Mursi legitimt vald.
Den stora dumhet, som herr Mursi och de partier som stödde honom, var att synnerligen snabbt och utan upprätthållande av grundläggande konstitionella principer genomdriva en ny konstitution. Förvisso ställdes förslaget till ny konstitution under folkets referendum, dock deltog blott och bart cirka en tredjedel av av valmanskåren i nämnda omröstning. Nämnda förhållande lade grunden till de oroligheter som nu, ett drygt halvår senare, fått till följd att krigsnakten nu åter, ehlt författningsvidrig, trätt in såsom landets egentliga makthavare.
Det händelserna i Egypten visar är att en konstitution vilken icke har stöd av en stor del av folkflertalet över tiden är omöjlig. Konstitutionen, vilket är varje stats värdegrund, måste delas av en huvuddel av innebyggarna. Att på det sätt som skett i Egypten söka inrätta en konstitution, som måhända ha stöd av befolkningens ena halva men icke den andra leder rakt in i fördärvet. Detta är något som historien visat flerfaldiga gånger.
Även om den legitime presidenten, herr Mursi, och de partier som har hans stöd handlat på ett mycket dumdristigt och beklagansvärt sätt har de dock gjort detta inom gällande konstitution, vilken tillkommit i laga ordning. Utifrån detta måste det därför att betraktas som förkastligt att krigsmakten åsidosatt gällande konstitution och tagit sig rätten att avsätta den legitimt utsedde statschefen.
I denna situtaion hade det enda rimliga varit att man givit sig till tåls tills dess det varit tid för nya val och i dessa gjort sin stämma hörd och förpassat herr Mursi och parti i opposition. Att agera på det sätt som krigsmakten gjort leder enbart till att oron fortsätter och eskallerar. Otvivelaktigt är det så att herr Mursi njuter fortsatt stöd av kanske uppemot hälften av valmanskåren. Det är i detta som det stora dilemmat ligger.
Egypten är ett bland många exempel som visar oss att ett lands hela styre icke får samlas på en hand. Verklig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt är den ordning som över tiden är mest funktionell. Denna maktdelning må och uttryckas i en konstitution som delas av det stora flertalet av en stats innebyggare.
En beståndsdel i en konstitution som skänker kontiniutet är Monarkin. Långsiktighet och kontiniutiet är något av de egenskaper för samhällsutveckling som Egypten, utifrån rådande situation, synes mest betjänta av. Av denna anledning borde ett nyvalt parlament överväga att åter införa Monarkin och åter kalla Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten.
Koung Faud, född 1951, uppsteg såsom minderårig på den egyptiska tronen år 1952 men kastades påföljande år av densamma av de svekfulla socialisterna Nasser och Naguib.
Det som sedan följde var att krigsmakten trädde in och besatte makten intills dess att val av parlament och president skulle hållas. Resultatet av det parlamentsval som sedermera följde var att Frihets- och rättvisepartiet, den politiska grenen av det så kallade muselmanska brödraskapet, erhöll 46 procent av sätena i parlamentets underhus medan det islamistiskt radikala partiet Salafistpartiet erhöll 20 procent av rösterna i nämnda kammare. I det presidentval som skedde erhåll herr Mursi, muselmanska brödraskapets representant, störst röstandel i den första valomgången med 25 procent. I den andra omgången blev herr Mursis andel 52 procent. Utifrån gällande konstitution är härigenom otvivelaktigt herr Mursi legitimt vald.
Den stora dumhet, som herr Mursi och de partier som stödde honom, var att synnerligen snabbt och utan upprätthållande av grundläggande konstitionella principer genomdriva en ny konstitution. Förvisso ställdes förslaget till ny konstitution under folkets referendum, dock deltog blott och bart cirka en tredjedel av av valmanskåren i nämnda omröstning. Nämnda förhållande lade grunden till de oroligheter som nu, ett drygt halvår senare, fått till följd att krigsnakten nu åter, ehlt författningsvidrig, trätt in såsom landets egentliga makthavare.
Det händelserna i Egypten visar är att en konstitution vilken icke har stöd av en stor del av folkflertalet över tiden är omöjlig. Konstitutionen, vilket är varje stats värdegrund, måste delas av en huvuddel av innebyggarna. Att på det sätt som skett i Egypten söka inrätta en konstitution, som måhända ha stöd av befolkningens ena halva men icke den andra leder rakt in i fördärvet. Detta är något som historien visat flerfaldiga gånger.
Även om den legitime presidenten, herr Mursi, och de partier som har hans stöd handlat på ett mycket dumdristigt och beklagansvärt sätt har de dock gjort detta inom gällande konstitution, vilken tillkommit i laga ordning. Utifrån detta måste det därför att betraktas som förkastligt att krigsmakten åsidosatt gällande konstitution och tagit sig rätten att avsätta den legitimt utsedde statschefen.
I denna situtaion hade det enda rimliga varit att man givit sig till tåls tills dess det varit tid för nya val och i dessa gjort sin stämma hörd och förpassat herr Mursi och parti i opposition. Att agera på det sätt som krigsmakten gjort leder enbart till att oron fortsätter och eskallerar. Otvivelaktigt är det så att herr Mursi njuter fortsatt stöd av kanske uppemot hälften av valmanskåren. Det är i detta som det stora dilemmat ligger.
Egypten är ett bland många exempel som visar oss att ett lands hela styre icke får samlas på en hand. Verklig maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt är den ordning som över tiden är mest funktionell. Denna maktdelning må och uttryckas i en konstitution som delas av det stora flertalet av en stats innebyggare.
En beståndsdel i en konstitution som skänker kontiniutet är Monarkin. Långsiktighet och kontiniutiet är något av de egenskaper för samhällsutveckling som Egypten, utifrån rådande situation, synes mest betjänta av. Av denna anledning borde ett nyvalt parlament överväga att åter införa Monarkin och åter kalla Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten.
Hans Majestät Konung Faud II, Konung av Egypten
Koung Faud, född 1951, uppsteg såsom minderårig på den egyptiska tronen år 1952 men kastades påföljande år av densamma av de svekfulla socialisterna Nasser och Naguib.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar