De som icke satt sig in i egentliga historiska förhållanden hyser ofta uppfattningen att Rysslands siste Tsar var Hans Majestät Nikolaus II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Det man här icke beaktar är att nyssnämnde Tsar abdikerade, den 2 mars 1917, till förmån för sin broder Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, vilken då blev legalt blev Hans Majestät Mikael II, med Guds Nåde Kejsare och Autokrat över alla Ryssar. Förvisso utfärdade Tsar Mikael II samma dag en proklamation där han erkände den provisoriska regeringen som landets verkställande organ men han abdikerade icke och han vägrade icke att acceptera tronen.
En av de forskare som ägnat mycken möda åt Ryssland siste Tsar är doktor Krasnow. Denne lät nyligen i Moskow Times publicerade följande synnerligen intressanta och upplysande artikel:
"Mikael var den siste Tsaren, icke Nikolaus
För nittiofem år sedan, den 12 juni 1918, bortrövades storhertig Michael och hans sekreterare Nicholas Johnson från ett hotell i staden Perm av en grupp av bolsjevikiska ligister och dräptes i skogen utanför staden.
Detta mord, fem veckor före massakern i Jekaterinburg, av den tidigare Tsaren Nikolaus II och hans familj, var en del av bolsjevikernas plan för att bli av med Huset Romanov.De hade goda skäl att börja med Michael II. Yngre bror till tsaren och hans efterträdare, avstod han att uppstiga på tronen i ett försök att desarmera februarirevolutionen som störtade enväldet. För återupprätta den inre ordningen och för att kunna fortsätta hålla kriget, bemyndigade han den provisoriska regeringen att genomföra allmänna val till den konstituerande församlingen. Efter att ha förlorat valet lät bolsjevikerna med våld upplösa den konstituerande församlingens första session, vilket resulterade i det femåriga inbördeskrig som följde. Michael II, icke Nikolaus II, förkroppsligade det demokratiskta alternativet till bolsjevikernas diktatoriska styre.
Således bör Michael II, icke Nicholas II, bli ihågkommen som den sista tsaren. För detta ändamål har en organisation bildats för att verka för Michael II: s erkännande som en nationell hjälte.
Staden Lokot i Brjansk-regionen, där Michael II hade sin egendom Brasovo, har firat hans minne under många år.Michael II var icke endast en modig soldat och begåvad militär ledare, han var ock en mästare på interkulturell kommunikation. Denna färdighet möjliggjorde för honom att skapa en kämpande kraft bestående av mångfaldiga etniska grupper vilka kännetecknades av tapperhet och lojalitet. Michael II var en patriot, krigshjälte, fredsmäklare och en statsman som satte Rysslands intressen framför dynastins och hans egna.
Pro-Michael II rörelsen är varken politiskt eller monarkistiska. Framför allt syftar den till att visa på historisk sanning under de rasmassor genom vilka de kommunistiska diktatorerna sökte förminska Rysslands förflutna. Precis som de byggde järnridån för att hindra sovjetiska medborgare från att se världen utanför, förhindrade kommunistiska tjänstemän generationer av ryssar från att förstå Rysslands sanna historia. De föredrog att tala om tsar Nikolaj II: s envälde i stället för Michael II: s enda dag av styre då fröet till demokrati planterades.
Exemplen i Storbritannien, Skandinavien, Spanien och Japan visar att monarki och demokrati kan utgöra en bra kombination i syfte att skapa ett jämlikt, rättvist och dynamiskt samhälle. Genom att dräpa Michael II den 12 juni 1918 förhindrade bolsjevikerna Rysslands möjlighet att utvecklas på ett liknande sätt och tog landet på en historisk omväg som slutade 1991."
Doktor Krasnows artikel pekar med all tydlig önskvärdhet på den ryska revolutionens illegitimitet. Bolsjevikerna godtog icke folkets vilja manifesterad i den valda församling utan genomförde det som i praktiken var en statskupp. Likt tyrannen Hitler tillförskansade sig den lögnaktige och notoriskt opålitlige folk- och barnamördaren Lenin makten utan att ha ett folkflertal bakom sig.
Hade Monarkin bevarats i såväl Ryssland som Tyskland är det mycket sannolikt att historien hade tagit en annan väg. Det hade i dessa fall icke varit frågan om att upprätta några envälden utan att istället beträda den stig mot konstitutionell Monarki, som så framgångsrikt skett i de stater där Monarkin bevarats.
Hans Kejserliga Höghet Storhertig Mikael, Storfurste av Ryssland, Rysslands siste legitime Tsar.
En av de forskare som ägnat mycken möda åt Ryssland siste Tsar är doktor Krasnow. Denne lät nyligen i Moskow Times publicerade följande synnerligen intressanta och upplysande artikel:
"Mikael var den siste Tsaren, icke Nikolaus
För nittiofem år sedan, den 12 juni 1918, bortrövades storhertig Michael och hans sekreterare Nicholas Johnson från ett hotell i staden Perm av en grupp av bolsjevikiska ligister och dräptes i skogen utanför staden.
Detta mord, fem veckor före massakern i Jekaterinburg, av den tidigare Tsaren Nikolaus II och hans familj, var en del av bolsjevikernas plan för att bli av med Huset Romanov.De hade goda skäl att börja med Michael II. Yngre bror till tsaren och hans efterträdare, avstod han att uppstiga på tronen i ett försök att desarmera februarirevolutionen som störtade enväldet. För återupprätta den inre ordningen och för att kunna fortsätta hålla kriget, bemyndigade han den provisoriska regeringen att genomföra allmänna val till den konstituerande församlingen. Efter att ha förlorat valet lät bolsjevikerna med våld upplösa den konstituerande församlingens första session, vilket resulterade i det femåriga inbördeskrig som följde. Michael II, icke Nikolaus II, förkroppsligade det demokratiskta alternativet till bolsjevikernas diktatoriska styre.
Således bör Michael II, icke Nicholas II, bli ihågkommen som den sista tsaren. För detta ändamål har en organisation bildats för att verka för Michael II: s erkännande som en nationell hjälte.
Staden Lokot i Brjansk-regionen, där Michael II hade sin egendom Brasovo, har firat hans minne under många år.Michael II var icke endast en modig soldat och begåvad militär ledare, han var ock en mästare på interkulturell kommunikation. Denna färdighet möjliggjorde för honom att skapa en kämpande kraft bestående av mångfaldiga etniska grupper vilka kännetecknades av tapperhet och lojalitet. Michael II var en patriot, krigshjälte, fredsmäklare och en statsman som satte Rysslands intressen framför dynastins och hans egna.
Pro-Michael II rörelsen är varken politiskt eller monarkistiska. Framför allt syftar den till att visa på historisk sanning under de rasmassor genom vilka de kommunistiska diktatorerna sökte förminska Rysslands förflutna. Precis som de byggde järnridån för att hindra sovjetiska medborgare från att se världen utanför, förhindrade kommunistiska tjänstemän generationer av ryssar från att förstå Rysslands sanna historia. De föredrog att tala om tsar Nikolaj II: s envälde i stället för Michael II: s enda dag av styre då fröet till demokrati planterades.
Exemplen i Storbritannien, Skandinavien, Spanien och Japan visar att monarki och demokrati kan utgöra en bra kombination i syfte att skapa ett jämlikt, rättvist och dynamiskt samhälle. Genom att dräpa Michael II den 12 juni 1918 förhindrade bolsjevikerna Rysslands möjlighet att utvecklas på ett liknande sätt och tog landet på en historisk omväg som slutade 1991."
Doktor Krasnows artikel pekar med all tydlig önskvärdhet på den ryska revolutionens illegitimitet. Bolsjevikerna godtog icke folkets vilja manifesterad i den valda församling utan genomförde det som i praktiken var en statskupp. Likt tyrannen Hitler tillförskansade sig den lögnaktige och notoriskt opålitlige folk- och barnamördaren Lenin makten utan att ha ett folkflertal bakom sig.
Hade Monarkin bevarats i såväl Ryssland som Tyskland är det mycket sannolikt att historien hade tagit en annan väg. Det hade i dessa fall icke varit frågan om att upprätta några envälden utan att istället beträda den stig mot konstitutionell Monarki, som så framgångsrikt skett i de stater där Monarkin bevarats.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar