Ledamoten av Sveriges Riksdag herr Skånberg framför i dagens utgåva av Svenska Dagbladet ett synnerligen välavvägt och angeläget inlägg om ateism. Herr Skånberg framför här det som borde vara en självklarhet, nämligen att inte på minsta sätt är något givet för innebyggaren i det vetenskapligt upplysta samhället att vara ateist. Följande mycket tänkvärda ståndpunkt framförs:
"Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg."
Här rör herr Skånberg vid det faktum att det sekulariserade samhällets innebyggare alltmer fjärmas från en djupare förståelse för andlighet. Tillvarons materiella dimension, som i sin logik och sina resonemang är begränsad till tiden och rummet och dess av vetenskapen kvantifierade storheter, förminskar tillvarons storhet. Aldrig så väl utvecklade teorier om tillvarons materiella och fysikaliska dimensioner kan någonsin ersätta andligheten, det är i detta som ateisten stiger fel.
Med ovanstående icke sagt att tillvarons materiella dimension skulle vara utanför det gudomliga. Skapelsen tillhör tvivelsutan tillvarons materiella dimension och det är här som tiden och rummet föds. Det är således i Skapelsen som de i storheterna tid och rum verkande naturlagarna, vilka är föremålet för vetenskapsmännens intresse och möda, blir till. För mig är dessa lagar en del av Guds väsen och utifrån detta är det för mig alls inget märkligt att mången vetenskapsman, vilket herr Skånberg framhåller, omfattas av en tro på Gud.
Vår Frälsare säger oss i Johannesevangeliets 18:e kapitel och 36:e vers något som är av största betydelse i den fråga som berörs i denna anmärkning:
"Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen"
Kan det på ett tydligare sätt sägas att Gudsriket, andlighetens dimension i tillvaron, icke är en del av den materiella världen? Och ändå hämtar de som förfäktar en ateistisk livsåskådning sina främsta argument i sin kallhamrade kamp mot andligheten i resonemang som utgår från materiella ting. För mig är det uppenbart att ateistisk argumentation, i nämnda måtto, är en anomali och att dess logik, i samma måtto, är en intelektuell ohederlighet. Ateisten må ha sin fulla frihet att i sin endimenstionella och fattiga syn på tillvaron förneka Gud och andligheten men det innebär på intet sätt att materiella argument kan ställas mot andliga argument.
"Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg."
Här rör herr Skånberg vid det faktum att det sekulariserade samhällets innebyggare alltmer fjärmas från en djupare förståelse för andlighet. Tillvarons materiella dimension, som i sin logik och sina resonemang är begränsad till tiden och rummet och dess av vetenskapen kvantifierade storheter, förminskar tillvarons storhet. Aldrig så väl utvecklade teorier om tillvarons materiella och fysikaliska dimensioner kan någonsin ersätta andligheten, det är i detta som ateisten stiger fel.
Med ovanstående icke sagt att tillvarons materiella dimension skulle vara utanför det gudomliga. Skapelsen tillhör tvivelsutan tillvarons materiella dimension och det är här som tiden och rummet föds. Det är således i Skapelsen som de i storheterna tid och rum verkande naturlagarna, vilka är föremålet för vetenskapsmännens intresse och möda, blir till. För mig är dessa lagar en del av Guds väsen och utifrån detta är det för mig alls inget märkligt att mången vetenskapsman, vilket herr Skånberg framhåller, omfattas av en tro på Gud.
Vår Frälsare säger oss i Johannesevangeliets 18:e kapitel och 36:e vers något som är av största betydelse i den fråga som berörs i denna anmärkning:
"Mitt rike är icke av denna världen. Om mitt rike vore av denna världen, så hade väl mina tjänare kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike icke av denna världen"
Kan det på ett tydligare sätt sägas att Gudsriket, andlighetens dimension i tillvaron, icke är en del av den materiella världen? Och ändå hämtar de som förfäktar en ateistisk livsåskådning sina främsta argument i sin kallhamrade kamp mot andligheten i resonemang som utgår från materiella ting. För mig är det uppenbart att ateistisk argumentation, i nämnda måtto, är en anomali och att dess logik, i samma måtto, är en intelektuell ohederlighet. Ateisten må ha sin fulla frihet att i sin endimenstionella och fattiga syn på tillvaron förneka Gud och andligheten men det innebär på intet sätt att materiella argument kan ställas mot andliga argument.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar