Japanske Kejsaren tar emot nye amerikanske ambassadören fru Kennedy

Hans Kejserliga Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, tog denna dag i en högtidlig audiens emot den nye amerikanske ambassadören fru Kennedy, som överlämnade sitt kreditivbrev och därigenom ackrediterades som Förenta Staterna ambassadör i Japan.

 

Ambassadör Kennedy anländer till det Kejserliga Palatset i Tokyo

Den nya ambassadören är dotter till den tragiskt mördade amerikanske presidenten herr John F. Kennedy och således medlem av den ansedda familjen Kennedy. Ambassadören är ursprungligen jurist och har ävenledes varit ledamot av senaten.

Hans Kejserliga Majestät Kejsar Akihito, Kejsare av Japan, tar emot ambassadör Kennedy vid den högtidliga audiensen

 

Hans Kejserliga Majestät, som är en djupt aktad och vördad person såväl i sitt hemland som i andra länder, uppsteg på tronen år 1989 och kan om halvannan månad, den 7:e januari, högtidlighålla 25 årsdagen av sitt regeringstillträde. Kejsaren är, i väntan på återupprättandet av Monarkierna i Ryssland, Tyskland och Österrike, världens ende Kejsare.

 

Monarkin i Japan är synnerligen betydelsefull och dess vidmakthållande, efter avslutandet av den mörka historien som ändade i katastrofen 1945, har varit en viktig del i landets moderna utveckling och dess betydelse för bibehållandet av harmoni och stabilitet under en svår och mödosam period, efter världskrigets avslut, kan icke överskattas.

Till rättstatens försvar

Svenska Dagbladet låter meddela att polisen gjort flera tillslag mot den slemma och avskyvärda kommunistiska terroristorganisationen Revolutionära fronten.  Nämnda terroristorganisation föraktar folkstyret och rikets lagar. Att brottsoffren i detta fall, åtminstone till en del, består av medlemmar i en annan avskyvärd organisation, det nationalsocialistiska Svenskarnas parti, är i sammanhanget helt och fullständigt ointressant. Den som trotsar lagen och ägnar sig åt våld och misshandel och trotsar rättsatsen principer kan aldrig vara värd någon sympati.

Terrorister, om de är kommunister eller nationalsocialister kvittar lika, måste alltid mötas med ett kraftfullt och tydligt svar från rättstaten. Ingen får tillåtas ta lagen i egna händer och bryta mot rättstatens våldsmonopol. Befinnes nämnda kommunistiska terrorister skyldiga måste straffen bli kännbara.

Fursten av Wales öppnade Samväldesmötet

Hans Kunglig Höghet Fursten av Wales öppnade förliden fredag, på sin höga Moders vägnar, det 23:e Samväldetsmötet i Sri Lankas huvudstad Colombo. Den förutvarande ordningen har varit att Hennes Majestät Drottningen, vilken innehar ämbetet Samväldets Överhuvud, öppnat nämnda möten. På grund av hög ålder har dock Hennes Majestät denna gång, med tanke på det stora avståndet mellan Sri Lanka och de orter där Hennes Majestät residerar, uppdragit ås Tronföljaren, Fursten av Wales, att förrätta öppnandet.

Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew håller Samväldesmötets öppningstal

Den församling som möts utgör Samväldets högsta organ och sammanträder vart annat år. Samväldet är, med ett undantag, en sammanslutning av stater vilka tidigare varit brittiska kolonier, protektorat eller mandat. Den medlemsstat som icke har nämnda historia är Mosambique, vilken tidigare var portugisik koloni.

Församlade Fursten aw Wales tillsammans med de stats- och regeringschefer som deltog i Samväldesmötet

Ämbetet Samväldets Överhuvud skapades genom den så kallade Londondeklarationen 1949 och stadfästes genom en lag (Royal Styles and Title Act), som trädde i kraft år 1953 och som gillats av parlamenten i de självständiga stater vilka vid denna tidpunkt ingick i samväldet. Härefter har titeln Samväldets Överhuvud ingått i Drottning Elisabeths titel vilken är:

Hennes Majestät Drottning Elisabeth II, med Guds nåde av Förenade Konungariket och Nordirland och Hennes andra Riken och Territorier, Samväldets Överhuvud, Tronsförsvarare

Det är icke stipulerat huruvida ämbetet Samväldets Överhuvud en dag kommer att ärvas av Tronföljaren. Det må dock anses troligt att ävenledes Tronföljaren, den dag denne beskriver tronen, kommer att upprätthålla ämbetet Samväldets Överhuvud.

Respekten för religionen

Redaktör Arpi belyser, i Svenska Dagbladets ledare denna dag, den "vardagsproblematik" som uppstår i mötet med bekännare av olika religioner och tar i detta hälsningsförfarandet såsom exempel. Denna fråga har i den allmänna diskursen understundom ställt till stort rabalder i det att bekännare av religionen Islam icke velat handhälsa på personer av motsatt kön.

Frågan om handhälsning synes mig uppförstorad. Har en person en religös övertygelse, som icke tillåter handhälsning, är det en självklarhet att detta måste repekteras utan att tramsiga frågor och anmälningar om diskriminering krävs. Ytterst är detta en fråga om grundläggande respekt för en människas religösa integritet, en integritet som aldrig någonsin för åsidosättas och som dessförutan har stöd i såväl rikets grundlagar som i en flerfald internationella konventioner. I detta sammanhang må ock nämnas att hållningen vad gäller handhälsning icke är unik för vissa tolkningar av Islam utan att den ock förekommer i andra religioner, exempelvis inom vissa tolkningar av Hinduismen.

Redaktör Arpi för sedan resonemanget vidare genom att peka på att problematiken blir mer komplex då uppförandekoden kan innebära begränsningar för innehav av vissa arbeten. Den del i detta som väckt den största diskursen, och som redaktör Arpi berör, är mer eller mindre döljande av ansiktet, genom slöja eller så kallad burka, något som otvivelaktigt försvårar den del av kommunikationen mellan människor som består i ögonkontakt och minspel. I detta ansluter jag mig till redaktör Arpis resonemang att kritierier för en viss arbetsuppgift måste kunna få ställas upp utan att detta för den skull klassificeras som diskriminering. Ställer ett arbete krav på nära kommunikation, där ögonkontakt och minspel är en otvivelaktig del, finnes nog ingen annan lösning än att den som döljer ansiktet får avstå från nämnda arbete. Dock får icke kriterierna ställas upp så brett att det omöjliggör varje arbete och det är i detta senare som problemet synes finnas.

Ett annat exempel, som redaktör Arpi icke berör men som har minst lika stor relevans, rör sjukvårdspersonal, som i sitt arbete kan tvingas att delta i av lagen sanktionerat barnamord, så kallad "abort". Om vi, för resonemangets skull bortser från den vederstyggliga, människofientliga och inhumana lagen som sådan, bör även i detta fall kriterier uppställas så att det icke omöjliggör för troende att utföra arbete inom den aktuella medicinska diciplinen. Det lär i sanning icke saknas arbetsuppgifter för vare sig läkare och sjuksjöterskor inom gynekologien eller barnmorskor även om deltagande i legalt barnamord utesluts från deras arbetsuppgifter. Respekt för dessa människors arbete måste obenhörligen visas.

Om yttrandefrihet och kränkning

Under senare tid har det förts en diskurs rörande yttrandefrihet ställt i relation till kränkning. I denna diskurs har en av rikets mest framträdande jurister, professor Lejonhufvud, framfört mycket värdefulla synpunkter relaterat till skandal- och sensationsblaskan Expressen och dess chefredaktör, herr Mattsson, som i sin stora nonchalans vägrat att ta till sig ett utslag från Pressens Opinionsnämnd. Denna diskurs har berörts i två tidigare anmärkningar på detta Forum.

Denna dag noterar vi att herr Lindholm, ordförande i Journalistförbundets Yttrandefrihetsgrupp, angriper professor Lejonhufvud och hennes synnerligen vederhäftiga och välavvägda syn på yttrandefrihet. Yttrandefrihet ger var och en rätt att på ett vederhäftigt sätt uttrycka sina åsikter, av vad slag det vara må, men den ger icke rätt att kränka. Det är i detta sistnämnda som såväl chefredaktören Mattsson som herr Lindholm går fullständigt fel.

Rikets lagar är synnerligen tydliga vad gäller kränkning.

Brottsbalkens femte kapitel och dess första och andra paragrafer talar sitt tydliga språk:

"1§ Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes för förtal till böter.

Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.

2§ Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt förtal dömas till böter eller fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada."

Åberopande av yttrandefriheten äger icke ringaste företräde framför ovanstående paragrafer. Den som tycker sig behöva ta till kränkning för att uttrycka sina åsikter är i sanning ute på farliga och förkastliga vägar. Det enda det vittnar om är en största fattigdom i både verbal och skriftlig framställningsförmåga. Kränkning är och förblir förkastligt och detta gäller alla som lyder under rikets lagar inkluderande journalister.

Upprinnelsen till diskursen är det avskyvärda och vederstyggliga så kallade fotomontage, som den för snuskiga och hädiska fotografier ökända fotografen Ohlsson Wallin falsifierat och mixtrat ihop, där det görs sken av att Hennes Majestät Drottningen söker sopa en svastika under mattan. Det hela, som uppenbart är ett led i illasinnade och fega republikaners smutsiga värv, har som enda syfte att kasta smuts på Hennes Majestät och pådyvla Henne ansvar för händelser som inträffat före hennes födelse och där hennes fader varit inblandat. Detta oärliga verk utgör ett synnerligen tydligt skådeexempel på kränkning.

Yttrandefriheten ger var och en som så önskar rätt att framföra åsikter mot Monarkin, därom råder icke det minsta tvivel. Vill de ropa på republik så står det dem fritt. Det märkliga är att republikanerna synes sakna förmåga till saklighet och förande av en vederhäftig diskurs. Att föra striden med blanka vapen är uppenbart icke något adelsmärke för republikanerna utan de verkar vara helt fast i sina smutsiga och kränkande förtalsmetoder.
En som fortsätter med det smutsiga värvet att skuldbelägga Hennes Majestät för sådant som skett före hennes födelse är journalisten, herr Åsard, som ägnat mycket möda att författa en 318 sidor lång pamflett betitlad "Drottningens hemlighet". Pamfletten är utgiven av förlaget Ordfront bakom vilket den högröda och socialistiska sammanslutningen Ordfront finns. Föreningen Ordfront är sprungen ur den så kallade "68-rörelsen", vilken öppet föraktade både folkstyre och rättstat. En historiker vid Lunds Universitet, dr Stenfeldt, bejublar i en högst märklig Understrecketartikel herr Åsards förtalspamflett.

Genom nyttjande av den ogiltiga och oärliga argumentationsmetoden "guilt-by-association" söker dr Stenfeldt, vars formuleringar entydigt pekar på att han är republikan, skuldbelägga Hennes Majestät för hennes faders handlingar före Hennes födelse. Dr Stenfeldt skriver:

"Mängder av hennes tyska generationskamrater har vuxit upp i ett hem där föräldrarna haft ett nazistiskt förflutet. Den existentiellt utmanande uppgiften att vårda minnet av en älskad men också nazianknuten far delar drottningen alltså med tusentals andra 70-åringar."

Det är högst beklämmande att notera hur en historiker knuten till ett av rikets främsta lärosäten resonerar på detta sätt. Hennes Majestät valde lika lite som någon annan sina föräldrar. Det må vara att Hennes Majestäts fader, likt 7.5 miljoner andra landsmän, var medlem av det vederstyggliga nazistpartiet, dock utan att det på minsta sätt kunnat visas att herr Sommerlath varit politiskt aktiv. Näst intill varje familj i det tredje riket hade någon familjemedlem eller frände som var medlem av nazistpartiet. Således är nämnda beröringspunkt med mörkret inget Drottningen delar med "tusentals andra" utan snarare hundratusentals ja kanske miljontals andra. Detta perspektiv visar den stora svagheten i  såväl herr Åsards som dr Stenfeldts resonemang samtidigt som den visar att syftet är att kasta smuts på Monarkin och Hennes Majestät. Vilken vämjelig oärlighet!

Såsom en relevant jämförelse kan förhållandena i Sovjetunionen nämnas. År 1947, under tyrannen Stalin - den ende i världshistorien som kunnat mäta sig med tyrannen Hitler i fråga om grymhet, hade kommunistpartiet 6.3 miljoner medlemmar. Skall då alla ättlingar till dessa medlemmar, vilka idag torde uppgå till mångfaldiga miljoner ryska medborgare, även de misstänkliggöras och kränkas för det att deras fäder och mödrar tillhörde den grymme och blodbesudlade tyrannens parti?

Herr Åsard, som är så intresserad av att skuldbelägga människor för deras fäders missgärningar kunde ju ävenledes ägna sin möda åt att utreda vilka personer i vårt land som drabbats av ödet att födas av föräldrar till den så kallade "68-generationen". Varför kastar icke herr Åsard smuts på dessa, vars föräldrar på varje upptänkligt sätt ägnade sig åt att förhärliga och bejubla allsköns obskyra kommunistiska folkmordsregimer?

Fursten av Wales 65 år

Denna dag framföres från detta Forum en gratulation till Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew på dennes 65:e födelsedag.

Hans Kunglig Höghet Prins Karl, Furste av Wales och Greve av Chester, Hertig av Cornwall, Hertig av Rothesay, Greve av Corrick, Baron av Renfrew

Fursten har varit brittisk tronföljare i icke mindre än 61 år eller sedan år 1952 då hans moder uppsteg på tronen. Få är de tronföljare som så länge väntat på att få stiga upp på tronen.

Hans Kunglig Höghet Fursten av Wales iförd Wales Fursterliga Regalier

I detta sammanhang må ock nämnas att Fursten icke blott är tronföljare i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland utan dessförutan i ytterligare 14 stater, Konungariket Antigua och Barbuda, Konungariket Australien, Konungariket Bahamas, Konungariket Belize, Konungariket Grenada, Konungariket Jamaica, Konungariket Kanada, Konungariket Nya Zeeland, Konungariket Papua och Nya Guinea, Konungariket Sankt Kitts och Nevis, Konungariket Sankt Lucia, Konungariket Sant Vincent och Grenadinerna, Konungariket Salomonöarna samt Konungariket Tuvalu. Vidare är Fursten arvtagare till Hertigdömet Normandie, vilket består av de så kallade Kanalöarna, samt av Herrskapet Man. Sistnämnda besittningar lyder direkt under brittsiak Kronan men är icke en del av Storbritannien. Undersåtarna i dessa stater uppgår till icke mindre än 134 miljoner innebyggare.

Något annat som tål att påpekas är att Fursten i svensk media nästan undantagslöst benämnes Prinsen av Wales vilket är högst felaktigt och vittnar om bristfälliga kunskaper i det engelska språket i det att ordet Prince betyder både Prins, i meningen manlig medlem av ett furstligt hus, och Furste, i meningen herre över ett suveränt eller titulärt Furstendöme. Titeln Prince of Wales utgår ifrån det medeltida Furstendömet Wales (Principality of Wales) vilket ägde bestånd mellan åren 1216 och 1536. 

Desperat och märkligt försvar av redaktör Mattsson

Chefredaktören för skandalblaskan Expressen, herr Mattsson, gör ett synnerligen desperat och märkligt försök att rättfärdiga sitt brott mot de pressetiska regelverket. Ett brott som på högst vederhäftiga grunder påtalats av ett av vårt lands främsta jurister, professor Lejonhufvud.

Redaktör Mattsson avslöjar sig själv i försvaret för sitt tilltag i det att nämnde redaktör påstår att det regelverk som professor Lejonhufvud hänvisar till och utifrån vilket Pressens Opinionsnämnd utfärdat sin reprimand "bara" är ett "hederskodex". Härigenom deklarerar redaktör Mattson att heder är platt intet värt. Redaktör Mattsson borde veta hut och inse att heder och ärlighet hör till de absolut främsta mänskliga egenskaperna. Dessa egenskaper bespottar redaktör Mattsson på men vad är annat att vänta från en skandalblaska, som Expressen, en skandalblaska vars kvalitet är så obefintligt att den icke ens torde duga till sekundära ändamål på hemlighuset?

Redaktör Mattsson fortsätter också att trilskas emot Allmänhetens Pressombudman vilken högst rimligt förmenar att allmänheten skall skyddas mot oförskylld publicitetsskada, det brott för vilken nämnde redaktör för skandalblaskan Expressen fällts för. Det redaktör Mattson i sin stora inskränkthet icke förstår är att Hennes Majestät Drottningen ock har ett människovärde och rätt till en enskild svär. Hade redaktör Mattsson, innan han författat sin häpnadsväckande försvarsskrift, tagit del av våra grundlagar hade han funnit att Konungahuset på något sätt förmenas de mänskliga rättigheter som andra medborgare åtnjuter. Redaktör Mattsson vattentunna argumentation att Drottningen inte skulle vara "allmänhet" faller därmed platt till marken och visar enbart på nämnde skandalblaskeredaktörs fullständiga avsaknad av vederhäftiga argument i nämnda fråga.

Skall tidningen Expressen på något sätt åter kunna ta platsen såsom en vederhäftig publikation är det uppenbart att detta icke kan ske under redaktör Mattssons ledning. Skall tidningen räddas måste dess styrelse, så snart möjlighet finnes, befria redaktör Mattsson från det uppdraget som chefredaktör, ett uppdrag han icke förmår att upprätthålla då han åsidosätter heder och ärlighet.


 

Den så kallade pressfriheten

En av rikets allra främsta jurister, professor Lejonhufvud, fäster i en debattartikel uppmärksamheten på hur den så kallade pressfriheten missbrukas för att skapa skandal och sensation i form av billig och ovederhäftig murveljournalistik.

Utgångspunkten för professor Lejonhufvuds artikel tas i det faktum att chefredaktören för skandalblaskan Expressen, en gång en vederhäftig kvällstidning idag en ren skräppublikation, herr Mattsson, näpsts av Pressens Opinionsnämnd av brott mot de pressetiska reglerna. Brottet rör kränkande publiceringar riktade mot Hennes Majestät Drottningen.

Måhända hade nu mången kunna tro att  redaktören Mattsson skulle ta till sig denna tillrättavisning och föranstalta om bättring. Den som haft denna förhoppning var dock icke mycket värd i det att redaktören Mattsson, likt en obstinat och dumdristig småpojke, förkunnar:

”Den gamla ordningen om att tysta ner är otidsenlig.”

Härpå förkunnar samme chefredaktör att dito handlande kommer att repeteras så snart tillfälle ges. Såsom att redaktören Mattsson skulle kunna sätta sig över och diktera de pressetiska reglerna utifrån den enda agenda han känner - den av lösnummerförsäljning framdrivna skandaljournalistiken. En hedervärd journalist sätter en ära i att, utifrån vederhäftiga och vitsordade källor, spegla verkligheten såsom den är. Murveljournalistiken, som redaktör Mattsson genom sitt agerande höjer till skyarna, känner varken vederhäftighet eller vitsordade källor. Nej, det enda som intresserar murveljournalisten är att skapa största möjliga sensation utan att på minsta sätt bekymra sig om sanningen. Icke ens Judas hade i detta icke kunnat vara mera framgångsrik.

Professor Leijonhuvud fäster ock uppmärksamheten på att vårt högaktade Konungahus varit särskilt drabbade av murvelartade journalisters och andra illvilliga och oseriös skriftställare förtal och smädelser. Vi minns alla förtals- och smädelseskrift mot Hans Majestät Konungen, en skrift som rönte stor uppmärksamhet i allehanda mediapublikationer. Vad som omsider framkom var att nämnda förtals- och smädelseskrift var ett falsarium byggt på uppgifter från en högkriminell person och gangster, som på detta sätt såg ett tillfälle att förtjäna Judaspenningar.

Professor Leijonhuvud menar att yttrandefriheten måste ställas i relation till andra lagrum och rättskonventioner som har sin grund i bland annat Europakonventionen. Nämnde professor skriver:

"Ska yttrandefriheten i grundlagsskyddade medier vara mer skyddad än friheten att yttra sig i de medier där unga människor i dag oftast ventilerar sina åsikter? Vi har sett att mycket unga flickor dömts betala skadestånd i halvmiljonklassen för kränkningar – av typen ”hora” – av andra unga på nätet. Samtidigt har tidningar och tv ställt upp och spritt budskapet från en man i reklambranschen att kungen är en ”horkarl” – inristat i några mynt som ju mycket få skulle ha sett om inte medierna lydigt förmedlat det till en bred allmänhet inom och utom Sverige. Detta förfarande ledde inte till någon som helst påföljd, vare sig för upphovsmannen eller för dem som stod för spridningen."

Detta, av professor Lejonhuvud framförda och högst relevanta, exempel visar med all tydlighet hur illa ute de media är, exempelvis skandalblaskan Expressen, vilka sätter lösnummerförsäljning baserad på smädelser och främst.

Hade redaktören Mattsson varit i besittning av minsta anständighet och heder hade han skyndsamt deklarerat att hans publikation självklart skulle bättra sig och icke låta det hela upprepas. Om heder och anständighet hade hört till nämnde redaktörs mera framträdande egenskaper hade han ock ofördröjligen anhållit om audiens hos Deras Majestäter Konungen och Drottningen för att framföra sin och tidningen djupa ånger och att för detta framföra en uppriktig ursäkt.

Storfurst Georgs besök i Leipzig

I samband med högtidlighållandet av fältslaget vid Leipzig besökte, såsom omnämnts i en tidigare anmärkning, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen, det Ryska Kejserliga Husets arvtagare, Tyskland. Detta officiella besök skedde på inbjudan av Fristaten Sachsens minsterpresident, herr Tillich.

Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen

Storfursten är nära befryndad med tre av de Monarker, som tillhörde den segrande alliansen vid Leipzigslaget.

Hans Kejserliga Majestät Kejsar Alexander I, Kejsare av Ryssland, Autokrat över alla Ryssar.

Storfurstens morfaders farfaders farfaders broder var den ryske tsaren vid tiden för slaget, Hans Kejserliga Majestät Kejsar Alexander I, Kejsare av Ryssland, Autokrat över alla Ryssar.

Hans Majestät Konung Fredrik Vilhelm III, Konung av Preussen.

Storfurstens farfaders farfaders farfaders fader var den preussiske konungen vid tiden för slaget, Hans Majestät Konung Fredrik Vilhelm III, Konung av Preussen.

Hans Majestät Konung Georg III, Konung av Storbritannien och Irland, Kurfurste och Hertig av Braunschweig-Lüneburg

Storfurstens farfaders farfaders mormoders farfader och tillika morfaders morfaders morfaders fader, var den brittiske konungen vid tiden för slaget, Hans Majestät Konung Georg III, Konung av Storbritannien och Irland, Kurfurste och Hertig av Braunschweig-Lüneburg, utropad till Konung av Hannover 1814. I detta sammanhang må dock nämnas att Konung Georg, till följd av ohälsa, år 1811 lämnade regentskapet till sin son, Fursten av Wales, sedermera Konung Georg IV.

Storfursten, som genom sin fader ock ingår på den tionde platsen i den preussiska tronföljden, genomförde under besöket, som pågick mellan den 17:e och 20:e oktober, ett omfattande program.

 

Storfursten anlände till Leipzigs flygplats den 17 oktober och mottogs där av företrädare för det ryska hovet samt representanter för allmänheten. På kvällen deltog Hans Kejserliga Höghet i den formella mottagningsceremonin för hedersgästerna.

 

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, prins av Preussen, samt Deras Kungliga Högheter Markgreven och Markgrevinnan av Meissen, Markgreven är det Sachsiska Konungahusets överhuvud.

Den 18 oktober besökte Storfursten och andra hedersgäster Sankt Nikolauskyrkan och därpå Sankt Tomaskyrkan, där kvarlevorna av den store kompositören Johann Sebastian Bach är begravda. Härpå följde lunch varvid måltiden välsignades av Ärkebiskop Longin av Klin, ärkebiskop för den ryska ortodoxa kyrkan i Tyskland. Efter måltiden fördes överläggningar mellan Storfursten och Ärkebiskopen.

 

På eftermiddagen deltog Storfursten tillsammans med andra höga gäster vid den minnesceremoni, som hölls vid det storslagna minnesmärket. Här hedrades minnet av de 127 000 ryska soldater, varav 22 000 stupade, 89 000 österrikiska soldater, varav 12 000 stupade, 72 000 preussiska soldater, varav 16 000 stupade, och 18 000 svenska soldater, varav 300 stupade, som genom sitt stora mod och största skicklighet frambar segern. Härvid hölls ett minnestal av republiken Tjeckiens utrikesminister, Hans Excellens Furst Schwarzenberg,

 

Hans kejserliga höghet och andra gäster gick till minnesmärke av striden av nationer, där en commemorationceremoni ägde rum hedra de ryska, österrikiska och Prussian soldater som dog i kampen mot Napoleons arméer. Totalt har bestod de allierade armén vid slaget av 127,000 ryska trupper (med 22.000 dödade), 89,000 österrikare soldater (med 12.000 dödades), 72.000 Prussian soldater (med 16 000 dödade) och 18 000 svenska soldater (med 300 dödade). Ett högtidligt tal levererades de samlades vid minnesmärket av utrikesminister i Republiken Tjeckien, prins Karl Schwarzenberg, ättling till en av slagets förgrundgestalter den österrikiske fältmarskalken Furst Schwarzenberg.

 

Vid ceremonin presenterades medlemmar av den ryska delegationen för Storfursten. Härpå följde en bankett. På kvällen följde så en mottagning för Storfursten vilken hölls av det Rysk-Tyska sällskapet  i Leipzig.

 

Följande dag, den 19 oktober, besökte storhertigen och höga gäster staden Rötha nära Leipzig, där de allierades högkvarter var beläget under slaget. i Rötha undertecknade ock Storfursten Röthadeklarationen, som omförmäles i en tidigare anmärkning.

 

 

Storfursten vid kransnedläggningen.

Vidare förrättade Ärkebiskop Longin av Klin en gudstjänst i Sankt Georgskyrkan. Efter gudtjänsten inspekterade Storfursten, tillsammans med andra höga gäster, en Hedersvakt bestående av enheter från de allierade länderna. Härpå skedde kransnedläggning vid minnesmärket för fallna soldater och officerare.

Samma dag mottogs Storfursten av staden Leipzigs borgmästare, herr Jung. Härpå begav sig Storfursten till Sankt Alexanderkyrkan där han möttes av kyrkans rektor, ärkeprästen Aleksei Tomiuk, den ryske generalkonsuln i Leipzig, herr Logutov och dennes son, företrädare för det Kejserliga Kansliet samt medlemmar av den ryska delegationen. På plats fanns ock en hedersvakt av kosacker.

På kvällen, deltog Hans Kejserliga Höghet vid en bankett. Banketten började med en militär ceremoni där militära hedersbetygelser till de församlade gästerna gavs från den tyska förbundsarmén. En musikkår i Leipzig utförde kända militära marscher från olika länder .
Under banketten , hölls flera tal, av Fristaten Sachsens ministerpresident, herr Tillich , av Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, samt av Storfursten.  Storfursten framförde följande:

Damer och herrar
 
Vi har samlats här för att hedra minnet av de soldater, officerare och generaler för de allierade arméerna, som i slaget vid Leipzig stred för sina nationers självständighet, för Europa och för traditionella Europeiska värderingar.
 
För två hundra år sedan, satte de allierade arméerna från Ryssland, Österrike, Preussen, Storbritannien, Spanien, Portugal, Sverige och ett antal tyska stater, en ändpunkt för de franska erövringskrigen. Genom segern som vanns här av de allierade, återställdes maktbalansen i Europa. Även om vi berömmer segrarna, får vi icke glömma modet hos de franska soldaterna. Napoleon Bonapartes aggressiva krig utsatte många länder för största lidande, däribland Frankrike, men den tapperhet och stora hängivenhet de franska soldaterna visade för att uppfylla sin plikt bär ändå värda vår respekt.
 
Även om vi högtidlighåller detta slag mellan Nationerna och andra ärofulla strider, även när vi prisar våra förfäders bedrifter, måste vi också göra allt sto står i vår makt för att försäkra att dagens och framtidens allianser mellan stater och nationer tjänar fredens sak. Den senaste tidens framgångar för rysk diplomati i syfte lösa det syriska problemet visar på ett övertygande sätt att tvister kan lösas genom förhandlingar och vi icke behöver tillgripa våld och krig.
 
För hundra år sedan, med anledning av 100-årsdagen av fältslaget leddes den ryska delegationen av min morfaders fader, Storfurst Kirill av Ryssland. Det gläder mig storligen att, etthundra år senare, den stora äran fallit på min lott att på det Ryska Kejserliga  Husets vägnar personligen få hedra personligen hjältarna i fältslaget. Jag uttrycka såväl min som min moders, Storfurstinnan Maria av Ryssland, tack till alla arrangörer av denna högtidlighet och till alla dess deltagare.
 
Tack så mycket!

Den 20 oktober bevistade Hans Kejserlig Höghet en rekonstruktion av slaget vid Leipzig. Rekonstruktionen genomförde i stor skala. Efter detta fortsatte Storfursten till Bryssel.

Historisk Furstedeklaration i Leipzig

Från högtidlighållandet vid monumentet över slaget vid Leipzig

För 200 år sedan, mellan den 16 och 19 oktober år 1813, stod slaget vid Leipzig, ett slag av stor historisk betydelse i det att Napoleon besegrades. Nämnda slag utgjorde således den egentliga begynnelsen på Napoleons välförtjänta svanesång. En lång orostid, som begynte med den djupt olycksaliga franska revolutionen och som fortsattes med Napoleons stora europeiska brand, kunde genom nämnda seger såsmåningom, genom Wienkongressen 1814-1815, få sitt slut.

I detta sammanhang må nämnas att den svenske tronföljaren Kronprins Karl Johan, en gång Napoleons förtrogne marskalk, förde befälet över koalitionens Nordarmé i nämnda fältslag. Kronprins Karl Johans militära skicklighet kom här väl till pass och otvivelaktigt hade Kronprinsen en del i fältslagets lyckliga utgång.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen samt Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern.

Tvåhundraårsminnet av slaget vid Leipzig högtidlighölls på mångahanda sätt. Den 18 oktober möttes representanter för tre av de Furstehus, som utgjorde kärnan av koalitionen mot Napoleon. Från det preussiska Konungahuset infann sig dess huvudman Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, från det ryska Kejsarhuset infann sig dess arvtagare Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen, och från det Österrikiska Kejsarhuset infann sig huvudmannens broder Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern.

Representanter för Furstehusen, i första raden Hans Höghet Kunglig Höghet Prins Mikael Benedikt, Prins av Sachsen-Weimar-Eisenach, Hertig av Sachsen, Hans Kejserliga Höghet Storfurst Georg, Storfurste av Ryssland, Prins av Preussen, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Ärkehertig Georg, Ärkehertig av Österrike, Kunglig Prins av Ungern, samt Hans Kunglig Höghet Markgreve Alexander, Markgreve av Meissen, Hertig av Sachsen.

På slottet Rötha församlades den 19 oktober representanter för 15 Furstehus och högadliga ätter, med anknytning till slaget vid Leipzig, och lät utfärda en historisk deklaration:

"200 år efter fältslaget har Vi församlats i Leipzig , för att hedra och minnas det ofattbart stora antal offer som utkrävdes i det hitintills största fältslaget i mänsklighetens historia. Vi vill åberopa de döda såväl som de sårade , de stupade soldaterna i alla nationer och länder , samt den för krig och lidande utsatta civilbefolkningens såsom en varnande påminnelse.

Vi måste lära känna Våra förfäder verksamhetsfält. Europas Konungahus, det Heliga Romerska Riket av den Tyska Nationen, mediatiseringen och fältslaget i Leipzig är omistliga bestånddelar i en förvisso för länge sedan svunnen epok men icke desto mindre en epok som haft stor betydelse för Europas folk intill denna dag. Utifrån denna historiska medvetenhet kommer Vårt ansvar och Vår skyldighet att bevara och till kommande generationer föra vidare Våra familjetraditioner, Våra kulturskatter och Våra kristna värderingar.

Vi kom till Leipzig av historisk nyfikenhet och vi mötte europeisk samtid och framtid  - i en stad av frihet,  där otaliga nationer under fred och värdighet och bokstavligen "förenade i mångfald" återspeglar den historiska händelsen! Vi är tacksamma över att 23 år av i demokrati Sachsen, efter mångfaldiga år av diktatur, övervunnit historielösheten denna del av vårt hembygd.

Vi har bevittnat i Leipzig , hur Våra förfäders kamp funnit fullbordande, i det att fientligheten slocknat. Vi önskar att beslutsfattare inom politik och samhälle , inom näringsliv och medier handlar på ett sådant sätt att de följer innebyggarna i Leipzig och deras gäster för att freda vårt europeiska hem och stärka dess grundvalar.

Leipzig, 19 oktober 2013

Ärkehertig Georg av Österrike
Storfurst Georg av Ryssland
Henrik, Prins av Hannover, Hertig av Braunschweig och Lüneburg
Alexander av Sachsen, Markgreve av Meissen
Rudolf, Hertig av Croy
Georg, Prins av Lippe
Prins Henrik XIV av Reuss
Alexander av Sayn-Wittgenstein-Sayn
Alexander av Schamburg-Lippe
Maximilian, Greve av Solms-Laubach
Niklas, Hertig av Leuchtenberg de Beauharnis
Niklas, Furst Blücher
Lukan, Greve Blücher von Wahlstatt 
Pierre, Greve von Benningsen
Henrik, Friherre von Friesen"

Röthadeklarationen är i sanning ett historisk dokument, som visar att Monarkin lever och att den tar sitt ansvar. Det är nu hög tid att Monarkierna i Centraleuropa och Ryssland återupprättas.

Leve Monarkin!