Deklaration från det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud rörande de tragiska händelserna i Ukraina.

Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, Det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud.

I en deklaration, given i exilresidenset i Madrid den 21 februari innevarande år, låter Överhuvudet för det Kejserliga Huset, Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, tillkännage följande:

"Från Överhuvudet för det Kejserliga Ryska Huset
H.K.H. Storfurstinnan Maria av Ryssland
Angående de senaste händelser i Ukraina

De tragiska händelser som timat i Ukraina fyller Oss med en outsäglig smärta och sorg. Då Vi för icke så längesedan, besökte den antika staden Kiev - vaggan för en slavisk stat - och det ärorika och heroiska Krim, fylldes vi av största glädje över att se hur ukrainare av olika etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, samt olika social och politisk tillhörighet, levde under fred och harmoni.

Nu upplever Ukraina en situation av omvälvningar som endast kan jämföras med de ödesdigra händelserna under revolutionen. Och historien har visat att ingen revolution har fört lycka till någondera av de som deltar i densamma.

Vi ber om vila för själarna hos alla dem som förlorat sitt liv i dessa händelser, för ett skyndsamt tillfrisknande av de skadade och för ett slut av våldet.

Vi manar alla medborgare i Ukraina, oberoende av deras politiska tillhörighet, att icke förglömma att de alla är söner och döttrar av ett gemensamt Fädernesland och att icke tillåta att deras gemensamma Fädernesland förs in i ett inbördeskrig där bröder mördar bröder. 

Av omsorg för den ukrainska statens integritet och enheten för dess folk, bör ingen på något sätt eller under några omständigheter ge efter för frestelsen att ge sig in i hämnd eller vedergällning. Må vi alla minnas orden från den helige kunglige bäraren av lidandet, Kejsar Nikolaus II :

"Ondska kan inte besegra onda , blott kärlek kan"

H.K.H. Storhertiginnan Maria av Ryssland
givet i Madrid den 8:e februari 2014"

Alla de som är delaktiga i den sorgesamma situationen i Ukraina bör med största allvar begrunda Storfurstinnans deklaration. Om situationen i Ukraina hanterats utifrån de viktiga principer som framförs i deklarationen hade vi idag icke behövt att beskåda de synnerligen allvarsamma bekymmer som såväl Ukraina som Ryssland befinner sig i.

Monarkin har i detta en roll, det krävs en institution som kan verka över den splittring som sås av  politiker vilka saknar förmågan att se verkligheten och som blott och bart beskådar samma verklighet från de snävaste av perspektiv. Monarkins roll är icke att ersätta politiken utan att utgöra en institution, som är gemensam för alla innebyggare i en statsbildning oavsett politisk tillhörighet. Det bär detta ansvar som Storfurstinnan tar genom den nyligen utfärdade deklarationen.

Må den dag icke vara avlägsen då Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, kan bestiga tronen som Rysslands Kejsarinna och därigenom bidraga till fred och harmoni såväl mellan Rysslands många innebyggare, av olika bakgrund, som med grannländer.

Leve Monarkin!

Nationalismens gissel

Icke så att identitet, sedvanor och traditioner som vilar på en regional eller nationell grund i sig är något ont eller klandervärt. Problemet uppstår då det ur nämnda egenskaper uppstår en utopisk nationalism som ser de nationella egenskaperna som enda grunden för staters utformning och konstituerande.

Den rörelse för nationalstaten som kännetecknade 1800-talets europeiska historia kan icke enbart sägas vara av ondo då det förvisso uppstod fungerande statsbildningar ur densamma. Dock få heller icke stickas under stol med att nämnda rörelse ock utgör en icke oväsentligt del de orsakssamband som kan skönjas bakom såväl de båda fasansfulla världskrigen som de djupt tragiska och sorgesamma krigshandlingar, som kunde beskådas på Balkan under 1990-talet. Åter får vi nu erfara hur detta nationalismen gissel åter bringar Europa in i en synnerligen allvarsam situation, som vi icke trodde var möjlig i vår upplysta tid, genom den kritiska situationen i Ukraina.

Ukrainas historia såsom nation är mycket komplex. Historiskt var de västra delarna av landet, näst intill sedan hedenhös, en del av den polsk-litauiska maktsfären. I söder härskade olika stammar medan den ryska maktsfärens expansion gjorde sig påmind såväl från norr som från öster. Genom Polens delningar under 1700-talets senare delar kom det som idag utgör västra Ukraina att tillfalla Ryssland och det Habsburgska väldet. Vid Polens återupprättande efter första världskriget tillföll det västra området åter Polen. Efter andra världskriget drev Sovjetunionen, under ledning av den avskyvärde kommunistiske tyrannen och folkmördaren Stalin, igenom att de gränser för Polen som rådde före kriget skulle förskjutas åt väster i syfte att tillskansa Sovjetunionen den landsända som idag utgör Ukrainas västra delat. Nämnde kommunistiske människoplågare lät ock, inom sin kommunistiska terrorstat, genomföra omfattande förflyttingar av hela folkgrupper, icke sällan med följden att avsevärda delar av dessa grupper gick under. Bland dessa grupper må nämnas Krimtatarerna.

Det är uppenbart att historiens gång på mångfaldiga sätt format en geopolitisk situation där olika folkgrupper och nationaliteter förekommer i en komplex mosaik. Att från denna mosaik dra upp nationsgränser är hart när omöjligt. Det enda hållbara synes vara att bygga statsbildningar utifrån de gränser som historien på allehanda sätt givit oss. Dessa statsbildningar måste sedan få verka under full suveränitet och inom sig hantera den problematik som uppkommer genom den mångfald, som uppstår inom respektive statsbildnings gränser. Det är detta förhållande som de utopiska nationalisterna icke förstår och som är själva orsaken till många av de beklagansvärda konflikter som i dag råder i vår värld.

I den ukrainska frågan har Ryssland under den alltmer auktoritäre presidenten, herr Putin, ställt den i folkrätten stipulerade principen om varje statsbildnings obestridliga suveränitet åt sidan och agerat på ett sätt som Europa icke skådat sedan 1930-talet. President Putins argumentation, till stöd för sitt folkrättsvidriga agerande, är i det närmaste en blåkopia av de bevekelsegrunder som den nationalsocialistiske tyrannen Hitler hänvisade till vid annekteringen av såväl Sudetlandet som Österrike. För tyrannen Hitler var syftet att skydda förmenta "tyskar", trots att de hade en annan statstillhörighet. På motsvarande sätt framför president Putin som sitt höga mål att skydda förmenta "ryssar" som lika fast de har en annan statstillhörighet. Det såväl tyrannen Hitler som den auktoritäre presidenten Putin gör är att sätta nationalismen högre än i den folkrätten fastslagana okränkbara suveränitet som varje erkänd statsbildning besitter. Presidenten Putin får icke komma undan med detta varför det internationella samfundet icke får spara någon möda, så länge icke freden äventyras, på att näpsa den ryske presidenten för hans mot folkrätten brottsliga tilltag. 

Om Maktdelningsprincipens upprätthållande

Även om vårt lands Konstitution innehåller mycket övrigt att önska i frågan om maktdelning, såsom denna är definierad och analyserat i baron Montesquieus stora verk "Om lagarnas anda", innehåller den dock viktiga principer där lagarnas stiftande utgår från folkstyret medan lagarnas yttersta verkställande är satt under oberoende och ojäviga myndigheter. Att sedan det finns en anomali i Konstitution bestående av Regeringens politisering på folkstyrets, det vill säga Riksdagens, bekostnad är en annan sak som får anstå till ett annat tillfälle.

Myndigheternas, av Konstitutionen stipulerade, oberoende och oväld är av synnerligen stor betydelse för rikets styrande. Det får icke komma i fråga att myndigheten agerar utifrån annat än de lagar och förordningar de är satta att verkställa. Detta ställer höga krav på de ämbetsmän som fått det stora och viktiga förtroendet att fatta olika beslut, som berör den enskilde medborgaren.

Det har under åren utvecklats ett oskick där myndigheter och dess företrädare mer och mer sett det som sin uppgift att verk opinionsbildande. Dessförutan har det funnits en implicit ordning, som även om förbättrande åtgärder vidtagits i någon mån fortfarande gäller, att avdankade politiker, ibland högst kompetenta personer men dessvärre ock sådana som genom största oskicklighet gjort sig omöjliga i sitt politiska värv, utsetts till höga ämbeten i rikets myndigheter. Politikerns uppgift är att vara opinionsbildande för den ska man stödjer medan ämbetsmannens uppgift är att ojävigt och med största oväld fatta myndighetsbeslut. De flesta torde inse att det för en politiker, som under långerliga tider ägnat sig åt opinionsbildning, icke med lätthet, från en dag till en annan, skifta till en diametralt annan roll.

En ämbetsman som icke förstått sin roll är generaldirektören för Försäkringskassan, herr Eliasson, som fram till 2006 verkade som socialdemokratisk statssekreterare. Denne ämbetsman har givit sig in i den politiska debatten med herr Åkesson, ordförande för det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna.

Problemet är icke att en spottloska uttryckts mot herr Åkesson, det får den som befinner sig i den politiska debattens nav tåla, utan att nämnda spottloska utkastats av en ämbetsman som har att vara ojävig och oväld. Hade spottloskan, även om det specifika språkbruket möjligen kan diskuteras, avfyrats av en politisk meningsmotståndare och opinionsbildare hade saken varit en annan.

Det är uppenbart att herr Eliasson skolats i den socialdemokratiska makttraditionen där strävan varit att utsudda gränserna mellan maktdelningens grundpelare. Under det långa socialdemokratiska maktinnehavet var detta en tydlig strategi där man icke drog sig för att ävenledes nyttja korporativistiska verktyg. I denna makttradition sattes icke ämbetsmannens ojävighet och oväld högt utan ämbetsmannen hade att vara den politiska maktens instrument även i det fall då stöd saknades i lagar och förordningar. Herr Eliasson agerende är ett tydlig exempel på detta.

Uppenbart är att herr Eliasson saknar kunskap om viktiga konstitutionella principer och därigenom agerar högst oskickligt. Grunden för den oberoende myndighetsutövningen är att ämbetsmannens förmåga, att i varje enskild fråga verka ojävigt och enligt de lagar och förordningar som gäller, bygger på ett stort förtroende. Naggas detta förtroende i kanten raseras viktiga konstitutionella principer.

Låt oss säga att generaldirektören eller någon i hans myndighet har att fatta ett ämbetsbeslut som rör en medborgare vilken råkar tillhöra det populistiska och av det rasistiska undertoner smutsade utopiska nationalistpartiet Sverigedemokraterna. Denne medborgare har, enligt rikets Konstitution, rätt att få sin fråga prövad på ojävig och oväld grund. Även om frågan icke på ringaste sätt är politiskt relaterad kan det icke sällas utom rimligt tvivel att ett politiskt uttalande från myndighetens oväldige chef helt saknar betydelse. Hela grunden för myndighetsutövningen kan härigenom raseras vilket skulle få mycket långtgående konsekvenser.

Slutsatsen kan icke bli annan än att nämnde generaldirektör, herr Eliasson, handlat på ett mycket oskickligt och beklagligt sätt i det att han icke förstått de principer på vilka myndighetsutövning grundas. En om konstitutionella principer så oskicklig och okunnig person kan omöjligt ges förtroendet att leda en av rikets mest betydelsefulla myndigheter. Regeringen bör därför snarast föranstalta om att herr Eliasson avlägsnas från den post, som han saknar förmåga att inneha.
 

Tjugoåtta år sedan avdagatagandet av herr Palme

Denna dag, den 28 februari, kommer för alltid att vara inskriven i våra historieböcker. Det var denna dag för 28 år sedan som dåvarande statministern, herr Palme, togs av daga på öppen gata i huvudstaden. Ännu har ingen slutgiltigt fällts för nämnda, mot hela riket riktade, dåd och hoppet att någon kommer att dömas synes vara i det närmast obefintlig.

Nämnda, synnerligen otillfredsställande, situation att den illgärningsman som begick mordet icke kunnat straffas har till en del grund i den stora oskicklighet och tafflighet, som kännetecknade den inledande brottsutredning. I stället för att sätta en erfaren våldsbrottsutredare i ledningen sattes där en politruk. Detta missgrepp kan mycket väl vara skälet till att brottet icke kunnat lösas.

Denna vecka har Svenska Dagbladet åter låtit uppmärksamma ett antal teorier, mer eller minder välgrundade, som under åren nagelfarits från allehanda perspektiv. Stor uppmärksamhet gavs är åt ett PM utfärdat av den numera hädangångne skriftställaren herr Larsson, för övrigt mest känd för det våldsförhärligande och delvis rent pornografiska alster som benämnes "Milleniumtrilogin". Här uppmärksammas åter det så kallade "Sydafrikaspåret". En annan teori, som ymnigt diskuteras i tidningens artiklar, rör en välkänd rättshaverist, som nu icke längre påstås ha ett alibi.

Skall ett försök göras att sammanfatta de teorier, om nämnda illdåd, som under årens lopp framförts torde dessa gå att indela i tre huvudkategorier.

Teorierna enligt den första kategorin utgår från att statsminister Palmes baneman var ensam om dådet och att gärningen icke var planerad med någon större framförhållning utan näst intill en stundens ingivelse. Någon, som hyst största agg till statsminister Palme har under den ifrågavarande kvällen på ena eller andra sättet stött på statsministern, kanske när denne var på väg till biografen, och bidat sin tid tills biografföreställningens slut. Ett händelseförlopp enligt denna teori är icke alls olikt vad som skedde då förre utrikesministern, fru Lind, brutalt knivhöggs på ett varuhus i huvudstaden.

De teorier som omfattas av den andra kategorin tar sin utgångspunkt i att en grupp medborgare, populärt kallade "Palmehatare", vilka var i besittning av stora hatkänslor gentemot statsminister Palme kallblodigt planerade och begick mordet. Inom ramen för denna teori finns ett antal varianter varav ovannämnda rättshaverist är ett exempel och det så kallade "Polisspåret" ett annat exempel.

Slutligen finns den teorier i vilka kan läggas i den tredje kategorin där det är frågan om en utländsk makt eller organisation som sett sig nödsakad att släcka statsminister Palmes liv då denne, enligt nämnda teorier, skulle varit i besittning av informationer och kunskaper, som om de offentliggjordes skulle ha lett till största skada för bakomliggande makt eller organisation.

Den kategori, som enligt tecknaren av dessa rader, torde ligga närmast tillhands är den första kategorin även om den andra kategorin icke helt kan bortsorteras. Den tredje kategorin förefaller däremot osannolik.

Det finns flera skäl som gör den tredje kategorin ytterst tveksam. En huvudinvändning är dådets utförande som sådant. Vittensmålen talar om en flyende gärningsman som haltar och icke synes ha varit i bästa kondition. Till detta faktum kommer, det ur missdådarens synvinkel misslyckade, skottet mot fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, som icke fick avsedd verkan. Hade en utländsk makt eller mäktig organisation stått bakom är det högst sannolikt att en mer professionell baneman anlitats och mera troligt är ock att en prickskytt på något avstånd nyttjats istället för en närgången mördare, som hade att förlita sig till en riskfylld flyktväg.

Det som gör den andra kategorin mindre trolig är att rättshaverister och konspirationsteoretiker förvisso ofta är synnerligen stora i mun men att deras stora munnar icke sällan saknar kraft i aktiv handling. Att en krets av nämnda slag skulle lyckas att upprätthålla hemligheten om dådet över tiden förefaller icke särdeles sannolikt. Nämnda kategori av personer talar icke sällan, på ena eller andra sättet, bredvid mun. Helt torde dock icke denna kategori kunna uteslutas.

Återstår så den första kategorin vilken måhända i en första anblick kan synas otrolig. Faktum är dock, som nämns ovan, att mordet på utrikesminister Lind tillhör denna kategori. Vidare är förhållandet att den enda lagföring, som förekommit utgår från nämnda teori. En herr Pettersson fälldes för mordet i tingsrätten. För domens fällande var det utpekande av banemannen, som fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, gjorde av avgörande betydelse. I den följande förhandlingen i hovrätten friades förvisso den dömde. En viktig grund i hovrättens ställningstagande var att vittenskonfrontationen, som polisen genomfört med största tafflighet, icke höll de mått som krävs. Ur detta perspektiv var säkert hovrättens friande, från ett juridiskt perspektiv, riktig då kriteriet "utom rimligt tvivel" icke förelåg. Måhända hade en professionellt genomförd vittneskonfrontation slutat i en helt annan utkomst av saken men därom kan vi enbart spekulera.

Successionsordningen bekräftad

Denna dag lät Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, i Konselj kungöra att dottern till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, kommer att bära namnet Leonore Lillian Maria samt vara Prinsessa av Sverige med värdigheten Kunglig Höghet. Konungen lät ock kungöra att Han funnit för gott att förläna Prinsessan Hertigdömet Gotland.

I samband med Konseljen skedde och vittnesbekräftelse av Talmannen, herr Westerberg, statminister, herr Reinfeldt, Hans Excellens Riksmarskalken, herr Lindkvist, samt Överhovmästarinnan, Grevinnan Trolle-Wachtmeister.

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Leonore, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Gotland
(copyright kungahuset.se)

Konungens kungörelse gjorde härigenom slut på de synnerligen ogrundade spekulationer, som spritts av personer vars kunskap om såväl kunglig tradition som Successionsordningen lämnar mycket övrigt att önska, vilka gjort gällande att Hertiginnan av Gotland icke skulle ingå i tronföljden. Riksmarskalken lät vid en efterföljande presskonferens meddela Dop kommer att ske i Svenska Kyrkan samt avsikten att Hertiginnan av Gotland skall genomgå hela sin utbildning i Riket. Härigenom är Successionsordningen bestämmelser uppfyllda.

Hela den diskussion som förts rörande Hertiginnan av Gotlands arvsrätt hade helt kunnat undvikas i det att Hennes status fastlagts av det faktum att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, ingått äktenskap med Herr O'Neill helt i enlighet med Successionsordningens statuter. Av det faktum att äktenskapet skett med Konungens och Regeringens gillande följer att Hertiginnan av Gotland är arvsberättigad.

Deras Majestäter Konungen och Drottningen med Hertiginnan av Gotland

(copyright.se)

 

Om socialismens oduglighet

En ny påminnelse om socialismens oduglighet lämnas oss nu i de sorgesamma rapporter som når oss från det sydamerikanska landet Venezuela. Förvisso har den socialistiska regimen icke, som i flertalet andra socialistiska implementationer, valt enpartistatens diktatoriska ordning utan söker att verka i en ordning där det görs sken av att folkstyre och fria val råder.

Något folkstyre, dess riktiga bemärkelse, är det dock på intet sätt frågan om. Folkstyret kräver fria och oberoende medier vilket dessvärre icke är fallet Venezuela. Förre presidenten, den demagogiske och icke sällan plumpe herr Chavez, drog sig icke för att nyttja all statskontrollerad media i propagandistiskt syfte samtidigt som oberoende medias möjligheter att verka beskars på allehanda sätt. Detta verk att kväsa och tysta det fria ordet fortsättes uppenbart av herr Chavez efterträdare, den inkompetente och högst oduglige presidenten, herr Maduro, en politruk, som ny synes bringa hela landet i fördärvet.

En annan mot folkstyret fullständigt stridande ordning är att den socialistiska regimen låtit beväpna okontrollerade medborgargarden. Dessa synes vara de huvudskyldiga till de dödsoffer som krävts och där förlupna kulor även rapporters ha träffat den reguljära ordningsmakten.

Orsaken till den synnerligen oroliga situationen i Venezuela är att den socialistiska regimen, trots att landet besitter ofantliga oljerikedomar, genom sin socialistiska politik skapat en ekonomi i fritt fall. Inflationen galopperar vilket gör införskaffandet av livets nödtorft högst bekymmersam, icke minst för de sämre lottade, den befolkningsgrupp vilken regimen säger sig ägna sin största möda åt.

Likt alla de socialister, som sitter fast i den utopiska socialistiska läran, förmår icke Venezuelas inkompetente och oduglige president att se den uppenbara verkligheten. Istället ägnar sig denne oduglighetens och inkompetensens mästare åt att spotta på folkstyret och kalla var och en som icke applåderar den socialistiska utopin för ”fascistvandaler”. Detta slag av agerende är på intet sätt nytt bland härskare i vederstyggliga kommunistiska och socialistiska implementationer. När verkligheten berövar en regim alla saklighetens argument återstår inget annat än smutskastande och lögn.

Situationen för den socialistiska regimen i Venezuela blir nu allt mer ohållbar. Det rapporteras att 100 000-tals medborgare protesterar. Då regimen icke förmår att tillhandahålla förutsättningarna för en ekonomisk ordning där livets nödtorft kan säkerställas torde även den socialistiska implementation, som skapats i Venezuela, att inom en icke alldeles lång framtid få sjunga sin svanesång.

Historien har entydigt visat att socialismen är oduglig att bygga ett samhälle där välstånd och välmåga kan upprätthållas över tiden. Världshistorien kan icke uppvisa ett enda exempel där en samhällsordning baserad på socialism eller kommunism lyckats. Varje försök slutar ofelbart i ett misslyckande.

Även i fallet Venezuela har vi kunnat skåda hur västvärldens socialister och kommunister applåderat utvecklingen i landet. Äntligen tror man sig ha funnit ett exempel där den utopiska socialistiska ordningen kan frambringas. Den som är förtrogen med politisk historia vet att motsvarande entusiasm utropats vid varje socialistisk experiment från Ryssland 1917, Kina 1949, Kuba 1959 och Kambodja 1976. Varje gång har entusiasterna, vilka också ymnigt förekommit inom svensk vänster, tvingats se sanningen i vitögat för att motvilligt konstatera att utopins implementation icke varit möjlig.

Idag synes vårt före detta kommunistparti, Vänsterpartiet, som vanligen i internationella frågor berömmer sig av att ha en hög svansföring, vara märkbart tysta om utvecklingen i Venezuela. Vad säger herr Sjöstedt och vad säger herr Ohly? Dessa herrar, som tidigare icke sparat på berömmet av den socialistiska implementationen i Venezuela, tiger nu som muren. Än en gång tvingas man handfast konstatera odugligheten hos den socialism man förfäktar.



 

Gratulationer på Tvåårsdagen

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland

(copyright kungahuset.se)

Från detta Forum framföres de allra hjärtinnerligaste gratulationer till vår Arvprinsessa, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland, på Hennes tvåårsdag.

Ny Tronarvinge

Med kunglig salut om 21 skott, från rikets samtliga salutstationer, förkunnades kl 12:00 denna dag den glädjerika nyheten att vi välsignats med en ny Tronarvinge i det att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, nedkommit med ett flickebarn.

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, Kommendör av Nordstjärneorden

(copyright kungahuset.se)

Från detta Forum framföres de allra hjärtinnerligaste och ödmjuka gratulationer till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, Kommendör av Nordstjärneorden.

Det finnes nu icke mindre än fem till tronen arvsberättigade personer. Detta antal berättigade arvingar har icke funnits sedan Hertigen av Närkes frånfälle år 1947. Dagens glädjerika och lyckliga tilldragelse stärker således den redan starka Monarkin ytterligare.

 

 

Om journalistik och opinionsbildning

Under senaste vecka har en tämligen onyanserad diskurs rasat i media rörande en programledare, herr Soran, som i Sveriges Radio icke förmått att uppfylla de krav på opartiskhet som avtalet mellan Staten och Sveriges Radio stipulerar.

Alldeles oavsett sakfrågan, där herr Soran i egenskap av programledare tar ställning emot det populistiska och av rasistiska undertoner färgade nationalistpartiet Sverigedemokraterna, finns det synnerligen goda skäl att upprätthålla den ordning som gäller rörande opartiskhet. Det herr Soran och allsköns mediafolk, såväl vänstermän som liberaler icke förstår, är att Sveriges Radio icke är någon opinionsbildare utan en institution som, utan att ta ställning i sakfrågan som sådan, skall ge en på vederhäftig och saklighet grundad bild av olika samhällsfrågor. Glädjande nog finns ock mediafolk som förstått den gällande ordningen, exempelvis redaktör Gudmundsson på Svenska Dagbladet som konstaterar:

"Men Soran hör inte hemma i public service, och inte jag heller. Förvisso har alla anställda på SR åsikter, och förvisso påverkar det utbudet, men målet måste vara opartiskhet både i programmen och i offentligheten utanför."

Var och en måste förstå och inse att opartiskheten utgör själva existensberättigandet för den ordning som råder och som brukar benämnas "Public Service". Utan opartiskhet saknar "Public Service" all roll och kan lika gott ersättas av andra media.

"Public Service" roll är, som framhålles ovan, icke att vara en opinionsbildare, däremot - och detta är helt grundläggande - skall "Public Service" vara en facilitator för opinionsbildare. Genom att ordna programinslag där företrädare för olika åsikter skaps grunden för medborgaren att själv ta ställning. "Public Service" skall självklart ock genom såväl nyhetsprogram som andra samhällsprogram bereda och presentera sakliga och på källkritisk granskning grundade inslag om allehanda samhällsfrågor.

Företrädare för på utopiska ideologier synes ha en förkärlek att sätta propaganda före tilltron till människans egen förmåga att skapa sig åsikter. Genom likriktning vill man ta varje samhällsfunktion i sin tjänst för de ideal man förfäktar. Det man icke förstår är att det måste finnas en dynamik och spänningsfält i ett samhälle där olika åsikter får brytas mot varandra. Historien talar i detta måtto sitt entydiga språk i det att ingen regim, av vad slag det vara må, under hela världshistorien lyckats styra människans tanke. Under föregående århundrade gjordes förvisso flerfaldiga försök att kväsa människans fria tanke. Dessa försök, genomförda av avskyvärda kommunistiska och nationalsocialistiska regimer, föll dock platt till marken, dock skedde detta fall först efter ett outsägligt mänskligt lidande.

För den som, liksom tecknaren av dessa rader, står upp för Maktdelningens Principer, är det av största vikt att olika samhällsinstitutioner, offentliga som enskilda, har tydliga roller, som icke bör sammanblandas. Utifrån detta finns en tydlig skillnad mellan journalistik, som har att presentera en vederhäftig bild, och opinionsbildning, som utifrån bilderna av verkligheten har att ta ställning i olika frågor. Såväl journalistik som opinionsbildning är av avgörande betydelse för ett gott, harmoniskt och öppet samhälle. Dock, blandas journalistik och opinionsbildning ihop till en oklar kökkenmödding förlorar samhällsdebatten sin skärpa.

Potsdams stadsslott återinvigt

Stadsslottet i Potdam

Föregående år, den 12 juni, lades grundstenen till återuppbyggnaden av stadsslottet i Berlin, vars skadade men icke helt från räddning uteslutna byggnadsverk, revs av den skamliga, avskyvärda och historielösa kommunistregimen i det dåvarande Östtyskland under ledning av dess dåvarnde tyrann och plågoande Ulbricht. Samma öde rönte det vackra, i rokokons stil uppförda stadsslottet i Potsdam, vilket jämnades med marken, av nämnda kommunistiska förtryckarregim.

Stadsslottet i Potsdam

Såsom ännu ett steg i renovationen av det fördärv, som den kommunistiska regimen lämnade efter sig påbörjades återuppbuggnade i mars 2011. Föregående månad, den 21 januari, invigdes återinvigdes slottet, vilket nu kommer att nyttjas såsom säte för förbundsstaten Brandenburgs Parlament (tyska. Landtag).

Den sköna gestaltning som slottet nu åter har utgår från det byggnadsverk som utfördes under Konung Fredrik II regeringstid och som fullbordades år 1751. Slottet tjänade sedan intill Konung Konung Fredrik Vilhelm IV år 1861 såsom Konungahusets huvudresidens i Potsdam. Härefter nyttjades det mestadels för talrika representationsändamål. Konung Fredirk Vilhelm IV broder och efterträdare, sedermera Kejsar Vilhelm I, nyttjade huvudsakligen slottet Babelsberg såsom residens i Potsdam medan såväl Kejsar Fredrik I och Kejsar Vilhelm II residerade i Nya Palatset.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen med Förbundslandet Brandenburgs förre Ministerpresident herr Stolpe

Bland hedersgästerna vid invigningen märktes Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, rättmätig arvtagare till den tyska Kejsartronen och den preussiska Konungakrona som smiddes med Kurfurstendömet Brandenburg som grund. Prinsen av Preussens aktiva deltagande i samhällslivet visar att den uråldriga tyska Monarkin har en plats att fylla.

Kommunismen förgår - Monarkin består!