Tjugoåtta år sedan avdagatagandet av herr Palme

Denna dag, den 28 februari, kommer för alltid att vara inskriven i våra historieböcker. Det var denna dag för 28 år sedan som dåvarande statministern, herr Palme, togs av daga på öppen gata i huvudstaden. Ännu har ingen slutgiltigt fällts för nämnda, mot hela riket riktade, dåd och hoppet att någon kommer att dömas synes vara i det närmast obefintlig.

Nämnda, synnerligen otillfredsställande, situation att den illgärningsman som begick mordet icke kunnat straffas har till en del grund i den stora oskicklighet och tafflighet, som kännetecknade den inledande brottsutredning. I stället för att sätta en erfaren våldsbrottsutredare i ledningen sattes där en politruk. Detta missgrepp kan mycket väl vara skälet till att brottet icke kunnat lösas.

Denna vecka har Svenska Dagbladet åter låtit uppmärksamma ett antal teorier, mer eller minder välgrundade, som under åren nagelfarits från allehanda perspektiv. Stor uppmärksamhet gavs är åt ett PM utfärdat av den numera hädangångne skriftställaren herr Larsson, för övrigt mest känd för det våldsförhärligande och delvis rent pornografiska alster som benämnes "Milleniumtrilogin". Här uppmärksammas åter det så kallade "Sydafrikaspåret". En annan teori, som ymnigt diskuteras i tidningens artiklar, rör en välkänd rättshaverist, som nu icke längre påstås ha ett alibi.

Skall ett försök göras att sammanfatta de teorier, om nämnda illdåd, som under årens lopp framförts torde dessa gå att indela i tre huvudkategorier.

Teorierna enligt den första kategorin utgår från att statsminister Palmes baneman var ensam om dådet och att gärningen icke var planerad med någon större framförhållning utan näst intill en stundens ingivelse. Någon, som hyst största agg till statsminister Palme har under den ifrågavarande kvällen på ena eller andra sättet stött på statsministern, kanske när denne var på väg till biografen, och bidat sin tid tills biografföreställningens slut. Ett händelseförlopp enligt denna teori är icke alls olikt vad som skedde då förre utrikesministern, fru Lind, brutalt knivhöggs på ett varuhus i huvudstaden.

De teorier som omfattas av den andra kategorin tar sin utgångspunkt i att en grupp medborgare, populärt kallade "Palmehatare", vilka var i besittning av stora hatkänslor gentemot statsminister Palme kallblodigt planerade och begick mordet. Inom ramen för denna teori finns ett antal varianter varav ovannämnda rättshaverist är ett exempel och det så kallade "Polisspåret" ett annat exempel.

Slutligen finns den teorier i vilka kan läggas i den tredje kategorin där det är frågan om en utländsk makt eller organisation som sett sig nödsakad att släcka statsminister Palmes liv då denne, enligt nämnda teorier, skulle varit i besittning av informationer och kunskaper, som om de offentliggjordes skulle ha lett till största skada för bakomliggande makt eller organisation.

Den kategori, som enligt tecknaren av dessa rader, torde ligga närmast tillhands är den första kategorin även om den andra kategorin icke helt kan bortsorteras. Den tredje kategorin förefaller däremot osannolik.

Det finns flera skäl som gör den tredje kategorin ytterst tveksam. En huvudinvändning är dådets utförande som sådant. Vittensmålen talar om en flyende gärningsman som haltar och icke synes ha varit i bästa kondition. Till detta faktum kommer, det ur missdådarens synvinkel misslyckade, skottet mot fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, som icke fick avsedd verkan. Hade en utländsk makt eller mäktig organisation stått bakom är det högst sannolikt att en mer professionell baneman anlitats och mera troligt är ock att en prickskytt på något avstånd nyttjats istället för en närgången mördare, som hade att förlita sig till en riskfylld flyktväg.

Det som gör den andra kategorin mindre trolig är att rättshaverister och konspirationsteoretiker förvisso ofta är synnerligen stora i mun men att deras stora munnar icke sällan saknar kraft i aktiv handling. Att en krets av nämnda slag skulle lyckas att upprätthålla hemligheten om dådet över tiden förefaller icke särdeles sannolikt. Nämnda kategori av personer talar icke sällan, på ena eller andra sättet, bredvid mun. Helt torde dock icke denna kategori kunna uteslutas.

Återstår så den första kategorin vilken måhända i en första anblick kan synas otrolig. Faktum är dock, som nämns ovan, att mordet på utrikesminister Lind tillhör denna kategori. Vidare är förhållandet att den enda lagföring, som förekommit utgår från nämnda teori. En herr Pettersson fälldes för mordet i tingsrätten. För domens fällande var det utpekande av banemannen, som fru Palme, född friherrinna Beck-Friis, gjorde av avgörande betydelse. I den följande förhandlingen i hovrätten friades förvisso den dömde. En viktig grund i hovrättens ställningstagande var att vittenskonfrontationen, som polisen genomfört med största tafflighet, icke höll de mått som krävs. Ur detta perspektiv var säkert hovrättens friande, från ett juridiskt perspektiv, riktig då kriteriet "utom rimligt tvivel" icke förelåg. Måhända hade en professionellt genomförd vittneskonfrontation slutat i en helt annan utkomst av saken men därom kan vi enbart spekulera.

Successionsordningen bekräftad

Denna dag lät Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, i Konselj kungöra att dottern till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, kommer att bära namnet Leonore Lillian Maria samt vara Prinsessa av Sverige med värdigheten Kunglig Höghet. Konungen lät ock kungöra att Han funnit för gott att förläna Prinsessan Hertigdömet Gotland.

I samband med Konseljen skedde och vittnesbekräftelse av Talmannen, herr Westerberg, statminister, herr Reinfeldt, Hans Excellens Riksmarskalken, herr Lindkvist, samt Överhovmästarinnan, Grevinnan Trolle-Wachtmeister.

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Leonore, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Gotland
(copyright kungahuset.se)

Konungens kungörelse gjorde härigenom slut på de synnerligen ogrundade spekulationer, som spritts av personer vars kunskap om såväl kunglig tradition som Successionsordningen lämnar mycket övrigt att önska, vilka gjort gällande att Hertiginnan av Gotland icke skulle ingå i tronföljden. Riksmarskalken lät vid en efterföljande presskonferens meddela Dop kommer att ske i Svenska Kyrkan samt avsikten att Hertiginnan av Gotland skall genomgå hela sin utbildning i Riket. Härigenom är Successionsordningen bestämmelser uppfyllda.

Hela den diskussion som förts rörande Hertiginnan av Gotlands arvsrätt hade helt kunnat undvikas i det att Hennes status fastlagts av det faktum att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, ingått äktenskap med Herr O'Neill helt i enlighet med Successionsordningens statuter. Av det faktum att äktenskapet skett med Konungens och Regeringens gillande följer att Hertiginnan av Gotland är arvsberättigad.

Deras Majestäter Konungen och Drottningen med Hertiginnan av Gotland

(copyright.se)

 

Om socialismens oduglighet

En ny påminnelse om socialismens oduglighet lämnas oss nu i de sorgesamma rapporter som når oss från det sydamerikanska landet Venezuela. Förvisso har den socialistiska regimen icke, som i flertalet andra socialistiska implementationer, valt enpartistatens diktatoriska ordning utan söker att verka i en ordning där det görs sken av att folkstyre och fria val råder.

Något folkstyre, dess riktiga bemärkelse, är det dock på intet sätt frågan om. Folkstyret kräver fria och oberoende medier vilket dessvärre icke är fallet Venezuela. Förre presidenten, den demagogiske och icke sällan plumpe herr Chavez, drog sig icke för att nyttja all statskontrollerad media i propagandistiskt syfte samtidigt som oberoende medias möjligheter att verka beskars på allehanda sätt. Detta verk att kväsa och tysta det fria ordet fortsättes uppenbart av herr Chavez efterträdare, den inkompetente och högst oduglige presidenten, herr Maduro, en politruk, som ny synes bringa hela landet i fördärvet.

En annan mot folkstyret fullständigt stridande ordning är att den socialistiska regimen låtit beväpna okontrollerade medborgargarden. Dessa synes vara de huvudskyldiga till de dödsoffer som krävts och där förlupna kulor även rapporters ha träffat den reguljära ordningsmakten.

Orsaken till den synnerligen oroliga situationen i Venezuela är att den socialistiska regimen, trots att landet besitter ofantliga oljerikedomar, genom sin socialistiska politik skapat en ekonomi i fritt fall. Inflationen galopperar vilket gör införskaffandet av livets nödtorft högst bekymmersam, icke minst för de sämre lottade, den befolkningsgrupp vilken regimen säger sig ägna sin största möda åt.

Likt alla de socialister, som sitter fast i den utopiska socialistiska läran, förmår icke Venezuelas inkompetente och oduglige president att se den uppenbara verkligheten. Istället ägnar sig denne oduglighetens och inkompetensens mästare åt att spotta på folkstyret och kalla var och en som icke applåderar den socialistiska utopin för ”fascistvandaler”. Detta slag av agerende är på intet sätt nytt bland härskare i vederstyggliga kommunistiska och socialistiska implementationer. När verkligheten berövar en regim alla saklighetens argument återstår inget annat än smutskastande och lögn.

Situationen för den socialistiska regimen i Venezuela blir nu allt mer ohållbar. Det rapporteras att 100 000-tals medborgare protesterar. Då regimen icke förmår att tillhandahålla förutsättningarna för en ekonomisk ordning där livets nödtorft kan säkerställas torde även den socialistiska implementation, som skapats i Venezuela, att inom en icke alldeles lång framtid få sjunga sin svanesång.

Historien har entydigt visat att socialismen är oduglig att bygga ett samhälle där välstånd och välmåga kan upprätthållas över tiden. Världshistorien kan icke uppvisa ett enda exempel där en samhällsordning baserad på socialism eller kommunism lyckats. Varje försök slutar ofelbart i ett misslyckande.

Även i fallet Venezuela har vi kunnat skåda hur västvärldens socialister och kommunister applåderat utvecklingen i landet. Äntligen tror man sig ha funnit ett exempel där den utopiska socialistiska ordningen kan frambringas. Den som är förtrogen med politisk historia vet att motsvarande entusiasm utropats vid varje socialistisk experiment från Ryssland 1917, Kina 1949, Kuba 1959 och Kambodja 1976. Varje gång har entusiasterna, vilka också ymnigt förekommit inom svensk vänster, tvingats se sanningen i vitögat för att motvilligt konstatera att utopins implementation icke varit möjlig.

Idag synes vårt före detta kommunistparti, Vänsterpartiet, som vanligen i internationella frågor berömmer sig av att ha en hög svansföring, vara märkbart tysta om utvecklingen i Venezuela. Vad säger herr Sjöstedt och vad säger herr Ohly? Dessa herrar, som tidigare icke sparat på berömmet av den socialistiska implementationen i Venezuela, tiger nu som muren. Än en gång tvingas man handfast konstatera odugligheten hos den socialism man förfäktar.



 

Gratulationer på Tvåårsdagen

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland

(copyright kungahuset.se)

Från detta Forum framföres de allra hjärtinnerligaste gratulationer till vår Arvprinsessa, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Estelle, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Östergötland, på Hennes tvåårsdag.

Ny Tronarvinge

Med kunglig salut om 21 skott, från rikets samtliga salutstationer, förkunnades kl 12:00 denna dag den glädjerika nyheten att vi välsignats med en ny Tronarvinge i det att Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland, nedkommit med ett flickebarn.

Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, Kommendör av Nordstjärneorden

(copyright kungahuset.se)

Från detta Forum framföres de allra hjärtinnerligaste och ödmjuka gratulationer till Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Madeleine, Prinsessa av Sverige, Hertiginna av Hälsingland och Gästrikland med gemål Herr O'Neill, Kommendör av Nordstjärneorden.

Det finnes nu icke mindre än fem till tronen arvsberättigade personer. Detta antal berättigade arvingar har icke funnits sedan Hertigen av Närkes frånfälle år 1947. Dagens glädjerika och lyckliga tilldragelse stärker således den redan starka Monarkin ytterligare.

 

 

Om journalistik och opinionsbildning

Under senaste vecka har en tämligen onyanserad diskurs rasat i media rörande en programledare, herr Soran, som i Sveriges Radio icke förmått att uppfylla de krav på opartiskhet som avtalet mellan Staten och Sveriges Radio stipulerar.

Alldeles oavsett sakfrågan, där herr Soran i egenskap av programledare tar ställning emot det populistiska och av rasistiska undertoner färgade nationalistpartiet Sverigedemokraterna, finns det synnerligen goda skäl att upprätthålla den ordning som gäller rörande opartiskhet. Det herr Soran och allsköns mediafolk, såväl vänstermän som liberaler icke förstår, är att Sveriges Radio icke är någon opinionsbildare utan en institution som, utan att ta ställning i sakfrågan som sådan, skall ge en på vederhäftig och saklighet grundad bild av olika samhällsfrågor. Glädjande nog finns ock mediafolk som förstått den gällande ordningen, exempelvis redaktör Gudmundsson på Svenska Dagbladet som konstaterar:

"Men Soran hör inte hemma i public service, och inte jag heller. Förvisso har alla anställda på SR åsikter, och förvisso påverkar det utbudet, men målet måste vara opartiskhet både i programmen och i offentligheten utanför."

Var och en måste förstå och inse att opartiskheten utgör själva existensberättigandet för den ordning som råder och som brukar benämnas "Public Service". Utan opartiskhet saknar "Public Service" all roll och kan lika gott ersättas av andra media.

"Public Service" roll är, som framhålles ovan, icke att vara en opinionsbildare, däremot - och detta är helt grundläggande - skall "Public Service" vara en facilitator för opinionsbildare. Genom att ordna programinslag där företrädare för olika åsikter skaps grunden för medborgaren att själv ta ställning. "Public Service" skall självklart ock genom såväl nyhetsprogram som andra samhällsprogram bereda och presentera sakliga och på källkritisk granskning grundade inslag om allehanda samhällsfrågor.

Företrädare för på utopiska ideologier synes ha en förkärlek att sätta propaganda före tilltron till människans egen förmåga att skapa sig åsikter. Genom likriktning vill man ta varje samhällsfunktion i sin tjänst för de ideal man förfäktar. Det man icke förstår är att det måste finnas en dynamik och spänningsfält i ett samhälle där olika åsikter får brytas mot varandra. Historien talar i detta måtto sitt entydiga språk i det att ingen regim, av vad slag det vara må, under hela världshistorien lyckats styra människans tanke. Under föregående århundrade gjordes förvisso flerfaldiga försök att kväsa människans fria tanke. Dessa försök, genomförda av avskyvärda kommunistiska och nationalsocialistiska regimer, föll dock platt till marken, dock skedde detta fall först efter ett outsägligt mänskligt lidande.

För den som, liksom tecknaren av dessa rader, står upp för Maktdelningens Principer, är det av största vikt att olika samhällsinstitutioner, offentliga som enskilda, har tydliga roller, som icke bör sammanblandas. Utifrån detta finns en tydlig skillnad mellan journalistik, som har att presentera en vederhäftig bild, och opinionsbildning, som utifrån bilderna av verkligheten har att ta ställning i olika frågor. Såväl journalistik som opinionsbildning är av avgörande betydelse för ett gott, harmoniskt och öppet samhälle. Dock, blandas journalistik och opinionsbildning ihop till en oklar kökkenmödding förlorar samhällsdebatten sin skärpa.

Potsdams stadsslott återinvigt

Stadsslottet i Potdam

Föregående år, den 12 juni, lades grundstenen till återuppbyggnaden av stadsslottet i Berlin, vars skadade men icke helt från räddning uteslutna byggnadsverk, revs av den skamliga, avskyvärda och historielösa kommunistregimen i det dåvarande Östtyskland under ledning av dess dåvarnde tyrann och plågoande Ulbricht. Samma öde rönte det vackra, i rokokons stil uppförda stadsslottet i Potsdam, vilket jämnades med marken, av nämnda kommunistiska förtryckarregim.

Stadsslottet i Potsdam

Såsom ännu ett steg i renovationen av det fördärv, som den kommunistiska regimen lämnade efter sig påbörjades återuppbuggnade i mars 2011. Föregående månad, den 21 januari, invigdes återinvigdes slottet, vilket nu kommer att nyttjas såsom säte för förbundsstaten Brandenburgs Parlament (tyska. Landtag).

Den sköna gestaltning som slottet nu åter har utgår från det byggnadsverk som utfördes under Konung Fredrik II regeringstid och som fullbordades år 1751. Slottet tjänade sedan intill Konung Konung Fredrik Vilhelm IV år 1861 såsom Konungahusets huvudresidens i Potsdam. Härefter nyttjades det mestadels för talrika representationsändamål. Konung Fredirk Vilhelm IV broder och efterträdare, sedermera Kejsar Vilhelm I, nyttjade huvudsakligen slottet Babelsberg såsom residens i Potsdam medan såväl Kejsar Fredrik I och Kejsar Vilhelm II residerade i Nya Palatset.

Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen med Förbundslandet Brandenburgs förre Ministerpresident herr Stolpe

Bland hedersgästerna vid invigningen märktes Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, rättmätig arvtagare till den tyska Kejsartronen och den preussiska Konungakrona som smiddes med Kurfurstendömet Brandenburg som grund. Prinsen av Preussens aktiva deltagande i samhällslivet visar att den uråldriga tyska Monarkin har en plats att fylla.

Kommunismen förgår - Monarkin består! 

Välkommen förändring av straffskala

Icke en dag för tidig har statsrådet Ask, chef för Justitiedepartementet, låtit föranstalta om en skräpning av straffskalan för mord. Statsrådet förklarar:

"Mord är det allvarligaste brott man kan begå. Det är inte ovanligt att det finns inslag som gör att det blir särskilt allvarligt, och där man förstår att lidandet har varit förfärligt på många olika sätt. Det måste tas i beaktande, och då handlar det om att det ska dömas ut livstid."

Straffskärpningen avses vinna laga kraft från den första juli innevarande år.

Uppenbart är icke kriminalliberalerna nöjda. Flera mer eller mindre välbetänkta invändningar finns bland inkomna remissvar. Dumheten saknar gräns i ett remissvar där kriminalvården menar att ett icke tidsbestämt straff försvårar planeringen av frigivningen. Vad har detta med saken att skaffa? Statsrådet besvarar nämnda invändning på följande sätt:

"Det får väl vara ett planeringsproblem då, men om man tar livet av en annan människa har man inte automatiskt rätt att väldigt snabbt vara ute i frihet igen. Så enkelt måste det vara."

Väl talat! Detta uttalande gör att jag mycket väl kan tänka mig att lägga rösten på statsrådet i höstens val.

De allra viktigaste fundamenten, när det gäller grova brottslingar, är dels att laglydiga medborgare skall skyddas ifrån återfallsbrott och dels en respekt för brottsoffren. Anhöriga, som fått sina nära och kära brutalt mördade av grova brottslingar skall icke behöva riskera att någonsin behöva möte mördaren på öppen gata. I jämförelse med skydds- och brottsofferperspektivet väger den brottsliges återanpassning lätt. Den som med berått mord och utan skrupler tar sin medmänniska av daga har förverkat sin rätt att någonsin mer njuta frihetens sötma.

Ett parti som vare sig förstår skydds- eller brottsofferperspektivet är det före detta kommunist partiet, Vänsterpartiet, som istället vill avskaffa livstidsstraffet. Detta är föga förvånande då nämnda parti har mycket svårt att acceptera att det finns ett personligt ansvar. Allt skylls på diverse strukturer i samhället. Genom sin ståndpunkt spottar det före detta kommunistpartiet brottsoffren i ansiktet.
 

Integritetens skydd

De senaste dagarna har vi kunnat konstatera en synnerligen intensiv diskurs rörande ett Forum på Internätet varigenom det är möjligt att på enbart några sekunder identifiera personer som förekommer i laga domar. De flesta torde vara överens om att det sätt på vilket nämnda informationer sprids och tillgängliggörs med blixtens hastighet icke är önskvärt. Detta stimulerar enbart till en av mänskliga naturens mindre eftersträvansvärde egenskaper - nyfikenhet, hummel och skvaller om vår nästa.

Att domar är offentliga handlingar är en urgammal sedvana i vårt rättsystem, häri ligger icke problemet. Denna självklara hörnsten i offentlighetsprincipen kan icke ifrågasättas då det skulle få oöverblickbara följder. Icke desto mindre kan konstateras att flera av politikens allra mest notoriska lismare, utan att ens försökt förstå frågans komplexitet, genast ropar förändring av Konstitutionen. En av dessa oförbätterliga lismare är den i konstitutionella frågor oskicklige och djupt okunnige ordföranden i Konstitutionsutskottet, riksdagsledamoten Eriksson, tidigare så kallat "språkrör" i miljöpartiet.

Vad de gapande politiska lismarna, som tar varje tillfälle att befrämja sin egen publicitet, icke förstår är att Konstitutionens uppgift är att lägga fast viktiga konstitutionella grunden för lagstiftningen. Ur denna grund skall sedan lagar utformas, lagar vilka skall nyttjas för specifika förhållanden. Att genom Konstitutionen söka stävja det missbruk av synnerligen tekniska frågor är så huvudlöst dumt att de politiska lismare, som förfäktar nämnda lösning, av omsorg till såväl sitt eget intellektuella anseende som sina respektive partiers välmåga allvarligt borde överväga huruvida de bör fortsätta sitt politiska värv.

I kontrast till nämnda lismande politikers illa övervägda, för att icke säga helt befängda, åsikter om Konstitutionens syfte kan vi i Svenska Dagbladet ta del av statsminister Reinfeldts välövervägda hållning i frågan. På frågan om en förändring av Konstitutionen är nödtvungen svarar statsministern:

"Jag tror inte att det är där vi ska börja. Utan vi ska börja med en samhällsdiskussion. Vad är det som är oundgängligt och nödvändigt för oss alla att försöka ta del av? Vad är det för begränsning av vår egen nyfikenhet? Och det behöver man inte ändra lagstiftningen för diskutera"

Det är således ytterst en fråga om förhållningssätt och sunt förnuft. Våra traditionella media har i princip så länge de funnits haft möjligheten att publicera nämnda slag av informationer. Detta har de i huvudsak avhållit sig ifrån. En annan god princip i media, vars efterlevnad sorgesamt nog understundom lämnar en del övrigt att önska, är att icke publicera namn på åtalade personer, som ännu icke fått sin dom.

Skulle nu icke det sunda förnuftet räcka för att stävja det oskick, som sker på ifrågavarande Forum torde möjligheterna att med stöd i befintlig Konstitution forma en ändamålsenlig lagstiftning vara goda. Redan Yttrandefrihetsgrundlagens nionde paragraf torde innehålla öppningar i denna fråga då nämnda paragraf säger att utfärdande av utgivningsbevis, vilket tas som intäkt för att Forumets verksamhet kan drivas såsom sker, kräver att att man "på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas". Det synes här synnerligen tveksamt om ifrågavarande spridning av uppgifter sker "på särskild begäran". Nämnda aspekt bör snarast utredas av juridisk sakkunskap.
 

Namnsdagshyllning till Konungen

Denna dag framföres från detta Forum en ödmjuk och hjärtinnerlig namnsdagshyllning till vår högaktade Konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland.

 

Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland

Såsom seden bjuder har Konungen denna dag ock låtit förläna de Kungliga Medaljerna, rikets främsta utmärkelser Den främsta utmärkelsen som förlänas denna dag utgörs av Hans Majestät Konungens medalj i guld av 12:e storleken att bäras om halsen i kedja (Kon:sGM12mkedja) vilken förlänas Hans Högvördighet Ärkebiskop Wejryd. Nämnda medalj kan räknas såsom tredje högsta utmärkelse ,förläningsbar till svenska medborgare, efter Serafimermedaljen och Hans Majestät Konungens medalj i guld av 12:e storleken med briljanter att bäras om halsen i kedja (Kon:sGM12mkedjaobr).

I detta sammanhang må det tillåtas att framföras att det är en stor skam att historieslösa politiker, utan någon som helst förståelse för vare sig traditionens betydelse eller vikten av att kunna visa framstående medborgare uppskattning, lät förändra ordensväsendet och förvägra svenska medborgare denna ynnest. Det är en synnerligen stor gåta att nuvarande Regering, trots att den snart suttit vid taburetterna i snart åtta år, ännu icke i proposition till Riksdagen föranstaltat om rättande av nu rådande och för svenska medborgare så diskriminerande och ringaktande ordning.