Integritetens skydd

De senaste dagarna har vi kunnat konstatera en synnerligen intensiv diskurs rörande ett Forum på Internätet varigenom det är möjligt att på enbart några sekunder identifiera personer som förekommer i laga domar. De flesta torde vara överens om att det sätt på vilket nämnda informationer sprids och tillgängliggörs med blixtens hastighet icke är önskvärt. Detta stimulerar enbart till en av mänskliga naturens mindre eftersträvansvärde egenskaper - nyfikenhet, hummel och skvaller om vår nästa.

Att domar är offentliga handlingar är en urgammal sedvana i vårt rättsystem, häri ligger icke problemet. Denna självklara hörnsten i offentlighetsprincipen kan icke ifrågasättas då det skulle få oöverblickbara följder. Icke desto mindre kan konstateras att flera av politikens allra mest notoriska lismare, utan att ens försökt förstå frågans komplexitet, genast ropar förändring av Konstitutionen. En av dessa oförbätterliga lismare är den i konstitutionella frågor oskicklige och djupt okunnige ordföranden i Konstitutionsutskottet, riksdagsledamoten Eriksson, tidigare så kallat "språkrör" i miljöpartiet.

Vad de gapande politiska lismarna, som tar varje tillfälle att befrämja sin egen publicitet, icke förstår är att Konstitutionens uppgift är att lägga fast viktiga konstitutionella grunden för lagstiftningen. Ur denna grund skall sedan lagar utformas, lagar vilka skall nyttjas för specifika förhållanden. Att genom Konstitutionen söka stävja det missbruk av synnerligen tekniska frågor är så huvudlöst dumt att de politiska lismare, som förfäktar nämnda lösning, av omsorg till såväl sitt eget intellektuella anseende som sina respektive partiers välmåga allvarligt borde överväga huruvida de bör fortsätta sitt politiska värv.

I kontrast till nämnda lismande politikers illa övervägda, för att icke säga helt befängda, åsikter om Konstitutionens syfte kan vi i Svenska Dagbladet ta del av statsminister Reinfeldts välövervägda hållning i frågan. På frågan om en förändring av Konstitutionen är nödtvungen svarar statsministern:

"Jag tror inte att det är där vi ska börja. Utan vi ska börja med en samhällsdiskussion. Vad är det som är oundgängligt och nödvändigt för oss alla att försöka ta del av? Vad är det för begränsning av vår egen nyfikenhet? Och det behöver man inte ändra lagstiftningen för diskutera"

Det är således ytterst en fråga om förhållningssätt och sunt förnuft. Våra traditionella media har i princip så länge de funnits haft möjligheten att publicera nämnda slag av informationer. Detta har de i huvudsak avhållit sig ifrån. En annan god princip i media, vars efterlevnad sorgesamt nog understundom lämnar en del övrigt att önska, är att icke publicera namn på åtalade personer, som ännu icke fått sin dom.

Skulle nu icke det sunda förnuftet räcka för att stävja det oskick, som sker på ifrågavarande Forum torde möjligheterna att med stöd i befintlig Konstitution forma en ändamålsenlig lagstiftning vara goda. Redan Yttrandefrihetsgrundlagens nionde paragraf torde innehålla öppningar i denna fråga då nämnda paragraf säger att utfärdande av utgivningsbevis, vilket tas som intäkt för att Forumets verksamhet kan drivas såsom sker, kräver att att man "på särskild begäran tillhandahåller allmänheten information ur en databas". Det synes här synnerligen tveksamt om ifrågavarande spridning av uppgifter sker "på särskild begäran". Nämnda aspekt bör snarast utredas av juridisk sakkunskap.