I riket tillämpas den outgrundliga ordningen att straffångar, närmast regelmässigt, friges efter det att två tredjedelar av straffet avtjänats. För ordningens tillämpande synes enda villkoret vara att de under straffet avtjänande icke begått några grövre förseelser. Sakförhållandet om de i verklig mening gjort bot och bättringen ingår icke i frågan prövning.
Svenska Dagbladet låter idag meddela att straffången Lindberg, vilken en gång hade höga uppdrag inom polisväsendet, som han vanhelgade, och som begick de mest fasansfulla brott mot minderåriga flickor nu kommer att friges. Straffången Lindberg befanns skyldig till ett fall av grov våldtäkt, tre fall av våldtäkt, ett fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt, tio fall av koppleri, sju fall av köp av sexuell tjänst och ett fall av försök till köp av sexuell tjänst. För nämnda brott, som är så grova och skamliga att ord saknas att beskriva, näpstes nämnde straffånge till 6 år och 6 månaders fängelse, ett straff som synes alldeles för milt.
Dessvärre förmår lagstiftningen, Brottsbalkens sjätte kapitel och första paragraf, i sin strängaste tillämpning blott att avstraffa skamliga och vederstyggliga våldtäktsmän med 6 års fängelse. Då dessutom den huvudlösa praxisen om frigivning efter två tredjedelar av strafftidens avtjänande tillämpas blir i praktiken straffet icke längre än 4 år. Detta är en stor skymf mot brottsoffren, som i våldtäktsmannen och straffången Lindbergs fall, bestod av minderåriga flickor. För våldtäkt hade en betydligt strängare straff varit väl motiverat. Mindre än tolv faktiska års fängelse borde icke komma ifråga. I särskilt grova fall, av det slag våldtäktsmannen och straffången Lindberg begått, bör straffskalan innehålla livstids fängelse.
I det ifrågavarande fallet med straffången Lindberg synes en bedömning från myndigheten för straffängelserna vara klar på att ett återfall i vederstygglig brottslig verksamhet alls icke går att utesluta. Professor Belfrage, vid den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena, förklarar situationen på följande sätt:
" I dag döms man ofta till i förhand bestämda strafftider och därmed försvinner incitamentet att ta emot vård och behandling. Det finns ingen anledning att göra det. Det är jobbigt att ta emot vård och vända ut på sitt liv. Det är betydligt enklare att spela tv-spel och göra något annat roligt."
Nämnda fall såväl som andra av liknande slag leder alla till konklusionen att den nuvarande ordningen är oacceptabel. Statsmakten, vars yttersta plikt är att skydda den enskilde risken, kan icke ta risken att den som en gång begått så avskyvärda och grova brott mot minderåriga återfaller i sin högbrottsliga gärning. Justitieministern, statsrådet Ask, bör skyndsamt agera för att föreslå Riksdagen nödvändiga lagrum för att förändra den situation som vi nu betraktar.
Svenska Dagbladet låter idag meddela att straffången Lindberg, vilken en gång hade höga uppdrag inom polisväsendet, som han vanhelgade, och som begick de mest fasansfulla brott mot minderåriga flickor nu kommer att friges. Straffången Lindberg befanns skyldig till ett fall av grov våldtäkt, tre fall av våldtäkt, ett fall av förberedelse till grov våldtäkt mot barn alternativt förberedelse till grov våldtäkt, tio fall av koppleri, sju fall av köp av sexuell tjänst och ett fall av försök till köp av sexuell tjänst. För nämnda brott, som är så grova och skamliga att ord saknas att beskriva, näpstes nämnde straffånge till 6 år och 6 månaders fängelse, ett straff som synes alldeles för milt.
Dessvärre förmår lagstiftningen, Brottsbalkens sjätte kapitel och första paragraf, i sin strängaste tillämpning blott att avstraffa skamliga och vederstyggliga våldtäktsmän med 6 års fängelse. Då dessutom den huvudlösa praxisen om frigivning efter två tredjedelar av strafftidens avtjänande tillämpas blir i praktiken straffet icke längre än 4 år. Detta är en stor skymf mot brottsoffren, som i våldtäktsmannen och straffången Lindbergs fall, bestod av minderåriga flickor. För våldtäkt hade en betydligt strängare straff varit väl motiverat. Mindre än tolv faktiska års fängelse borde icke komma ifråga. I särskilt grova fall, av det slag våldtäktsmannen och straffången Lindberg begått, bör straffskalan innehålla livstids fängelse.
I det ifrågavarande fallet med straffången Lindberg synes en bedömning från myndigheten för straffängelserna vara klar på att ett återfall i vederstygglig brottslig verksamhet alls icke går att utesluta. Professor Belfrage, vid den rättspsykiatriska kliniken i Vadstena, förklarar situationen på följande sätt:
" I dag döms man ofta till i förhand bestämda strafftider och därmed försvinner incitamentet att ta emot vård och behandling. Det finns ingen anledning att göra det. Det är jobbigt att ta emot vård och vända ut på sitt liv. Det är betydligt enklare att spela tv-spel och göra något annat roligt."
Nämnda fall såväl som andra av liknande slag leder alla till konklusionen att den nuvarande ordningen är oacceptabel. Statsmakten, vars yttersta plikt är att skydda den enskilde risken, kan icke ta risken att den som en gång begått så avskyvärda och grova brott mot minderåriga återfaller i sin högbrottsliga gärning. Justitieministern, statsrådet Ask, bör skyndsamt agera för att föreslå Riksdagen nödvändiga lagrum för att förändra den situation som vi nu betraktar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar