Redaktör Gudmundson tar i Svenska Dagbladet upp ett synnerligen angeläget ämne i en reflektion rörande den för ett stort antal grova brott dömde och föregående vecka, sannolikt inom ramen för en uppgörelse i den kriminella världen, mördade förre straffången Markovic och det fullständigt obegripliga förhållande att nämnde förre straffånge, av mången journalist, gjordes till sanningsvittne i en, av ynkliga och fega republikaner iscensatt, smädeskampanj gentemot Hans Majestät Konungen.
I sin mycket välavvägda och högst tänkvärda reflektion framför redaktör Gudmundsson följande:
"Det har nu förflutit några dagar sedan gangsterkungen Mille Markovic dog, skjuten med fyra kulor. Medierapporteringen har varit ihållande omfattande. Gärningsmannen är fortfarande okänd. Men om någonting har varit tydligt, så är det hur medierna nu har valt att beskriva Markovic som genuint kriminell. Inget tvivel har rått, denna gång, om att Markovic har levt ett liv genomsyrat av våld, brott och systematisk hänsynslöshet. Vissa har närmast beskrivit honom som psykopat.
Den tid, för bara några år sedan, känns avlägsen, då Markovic framhölls i pressen som ett sanningsvittne. Då menade stora delar av journalistkåren att uppgifter från Markovic mycket möjligt var sanna. Hans påståenden om kungliga besök på porrklubb och fotobevisning om detsamma återgavs på högsta allvar"
Kan oskickligheten hos de murvlar som deltog i smädeskampanjen mot Hans Majestät Konungen göras tydligare?
Vi vet alla idag att den ynkliga smädeskampanjen gentemot Hans Majestät Konungen föll platt på marken i det att grunderna i densamma helt saknade substans. Bildbevis, som den nu avdöde förre straffången påstod sig vara i besittning av, visade sig icke bestå i annat än taffligt ihopmixtrade falsarier. Några vederhäftiga och framträdande dementier, när fakta såg dagen, kom dock icke från alla de oseriösa murvlar, som icke lämnade någon möda ospart att smäda Hans Majestät Konungen med en straffånge som enda sanningsvittne.
Rörande de bakomliggande orsakerna gör redaktör Gudmundson följande högst intressanta anmärkning:
"Hur kunde Markovic bli sanningsvittne i medierna? Det var ju ändå känt att han var genomkriminell?
Att det finns en republikansk strömning inom journalistkåren, som påverkar val av vinklar, är nog ingen vild gissning. Det finns skäl att anta att många journalister vill att kungen ska råka i blåsväder. Och journalisters åsikter är viktiga. Men detta är inte hela förklaringen till att den kungliga krisen fick det förlopp den fick."
De murvlar, som deltog i smutskastandet av Hans Majestät Konungen, och som icke rakryggat velat bekänna sina misstag och visa sin uppriktiga ånger är icke värda att benämnas journalister. Nej, dessa ovederhäftiga murvlar är en stor skam för hela journalistkåren. Det papper de skrivit sina smädeliga och undermåliga alster på duger icke ens att tjäna såsom reserv i hemlighuset.
Ansvaret faller tungt på ansvariga utgivare som lånat sina spalter och annat utrymme i media till nämnda vederstyggliga och med största oskicklighet behäftade murvlar.
I sin mycket välavvägda och högst tänkvärda reflektion framför redaktör Gudmundsson följande:
"Det har nu förflutit några dagar sedan gangsterkungen Mille Markovic dog, skjuten med fyra kulor. Medierapporteringen har varit ihållande omfattande. Gärningsmannen är fortfarande okänd. Men om någonting har varit tydligt, så är det hur medierna nu har valt att beskriva Markovic som genuint kriminell. Inget tvivel har rått, denna gång, om att Markovic har levt ett liv genomsyrat av våld, brott och systematisk hänsynslöshet. Vissa har närmast beskrivit honom som psykopat.
Den tid, för bara några år sedan, känns avlägsen, då Markovic framhölls i pressen som ett sanningsvittne. Då menade stora delar av journalistkåren att uppgifter från Markovic mycket möjligt var sanna. Hans påståenden om kungliga besök på porrklubb och fotobevisning om detsamma återgavs på högsta allvar"
Kan oskickligheten hos de murvlar som deltog i smädeskampanjen mot Hans Majestät Konungen göras tydligare?
Vi vet alla idag att den ynkliga smädeskampanjen gentemot Hans Majestät Konungen föll platt på marken i det att grunderna i densamma helt saknade substans. Bildbevis, som den nu avdöde förre straffången påstod sig vara i besittning av, visade sig icke bestå i annat än taffligt ihopmixtrade falsarier. Några vederhäftiga och framträdande dementier, när fakta såg dagen, kom dock icke från alla de oseriösa murvlar, som icke lämnade någon möda ospart att smäda Hans Majestät Konungen med en straffånge som enda sanningsvittne.
Rörande de bakomliggande orsakerna gör redaktör Gudmundson följande högst intressanta anmärkning:
"Hur kunde Markovic bli sanningsvittne i medierna? Det var ju ändå känt att han var genomkriminell?
Att det finns en republikansk strömning inom journalistkåren, som påverkar val av vinklar, är nog ingen vild gissning. Det finns skäl att anta att många journalister vill att kungen ska råka i blåsväder. Och journalisters åsikter är viktiga. Men detta är inte hela förklaringen till att den kungliga krisen fick det förlopp den fick."
De murvlar, som deltog i smutskastandet av Hans Majestät Konungen, och som icke rakryggat velat bekänna sina misstag och visa sin uppriktiga ånger är icke värda att benämnas journalister. Nej, dessa ovederhäftiga murvlar är en stor skam för hela journalistkåren. Det papper de skrivit sina smädeliga och undermåliga alster på duger icke ens att tjäna såsom reserv i hemlighuset.
Ansvaret faller tungt på ansvariga utgivare som lånat sina spalter och annat utrymme i media till nämnda vederstyggliga och med största oskicklighet behäftade murvlar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar