Land skall med lag byggas

I sin kolumn i Svenska Dagbladet tar redaktör Neuding upp det utslag som fällts i Förenta Statrenas Högsta Domstol rörande så kallade homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Redaktör Neuding pekar här det faktum att utslaget, av de homosexuella och den kader sådana som sympatiserar med tanken om samkönade äktenskaps riktighet, ses som en "seger" vilket det alls icke är då Domstolen icke tagit ställning i sakfrågan som sådan. Det Domstolen gjort är att den funnit att en lag som förbjuder homosexuella äktenskap, hur motiverat detta än kan vara, icke kan utfärdas med stöd av Konstitutionen. Således krävs ett tillägg till Konstitutionen för att förbjuda nämnda äktenskap.

Det är uppenbart att stor obildning råder i konstitutionell frågor såväl inom media som hos en bredare allmänhet. Insikten att varje samhälle måste bygga på en grund, som kan delas av det stora flertalet av samhällets innebyggare, saknas. Denna grund utgörs av en stats Konstitution. Här fungerar det över tiden icke att enbart en knapp majoritet dikterar densamma utan stödet måste vara väsentligt större för att undvika oro och instabilitet. I vårt land har vi den ordningen att en förändring av Konstitutionen kräver två beslut i Riksdagen med ett val däremellan. Om detta räcker kan med fog ifrågasättas, en förbättring skulle måhända vara att ävenledes kräva två tredjedels majoritet.

"Land skall med lag" byggas var Konung Karl XV valspråk och detta är lika aktuellt som under nämnde Konungs regeringstid. Det är sedan utifrån Konstitutionen, den gemensamma värdegrund, som lagar och samhälle byggs. Stabiliteten och harmonin i ett samhälle kräver att dess lagar är förenliga med Konstitutionen och i detta avseende är Förenta Staterna överlägset de flesta andra länders. Även för den som i det aktuella fallet, likt tecknaren av dessa rader, icke anser att ett äktenskap bör ingås mellan två personer av samma kön måste böja sig för det faktum att Konstitutionen icke förmår förhindra detta.

Vårt eget lands ordning är i detta avseende högst bristfällig då det i egentlig mening saknas en instans som kan pröva en lags förenlighet med Konstitutionen. Detta sorgesamma faktum ger lismande politiker, som icke tänker längre än till nästa val, ett utrymme som är högst beklagligt. Förvisso finns ett Lagråd med syfte att granska lagförslag men utan kraft att pröva huruvida gällande lagar är i strid med Konstitutionen. Vidare förhåller det sig så att det icke är en tvingande ordning att Lagrådet skall granska lagförslag.

Den instans, som vi har för att i någon mån kunna granska efterlevanden av Konstitutionen, är Konstitutionsutskottet. Denna ordning, där de som stiftat lagarna också sätts att avgöra huruvida dess tillämpning vilar på Konstitutionen, är en anomali då jävsituationen i detta uppdrag är uppenbar. Dessutom vet vi att Konstitutionsutskottet ofta förvandlas till ett forum för lismande politikers partiegoistiska käbbel vilket för nämnda lismare nästan alltid har företräde framför Konstitutionen.

Den mest angelägna reform, som bör göras av vår Konstitution, är att införa en Författningsdomstol efter i huvudsak den ordning som tillämpas i Förenta Staterna.
 

Från högtidlighållandet av 400 år minnet ätten Romanovs tronsbestigning

Innevarande år högtidlighålls minnet av att det är 400 år sedan som ätten Romanov besteg Ryssland tron. Högtidlighållandet innefattar ett flerfaldiga evenemang och ävenledes besök av Huset Romanovs överhuvud Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland.

Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland, det Kejserliga Ryska Husets Överhuvud.

Inför högtidsåret har Hennes Kejserliga Höghet utfärdat en deklaration till sina landsmän, ur denna må följande citeras:

"Ryska kejserliga huset har, genom Guds nåd, bevarat sina historiska, andliga och rättsliga principer. Tvingade i exil efter revolutionen 1917 tillät icke Vår farfar, Kirill Vladimirovich, och far, Vladimir Kirillovich, ljuset av den legitima dynastiska följden att upphöra, utan säkerställde istället den Romanovska dynastins fortsatta existens som historisk institution. Överhuvudet för det Kejserliga Huset är icke, som vissa felaktigt tror, en "pretendent till tronen", utan det ärftliga Överhuvudet i ett Hus som bevarar idéer och traditioner efter den millennielånga monarkistiska staten Ryssland.

För Kejserliga Huset att avsvärja idén om Monarkin är lika meningslöst som för Kyrkan att avsvärja sig från tron på Gud. Att förråda Våra förfäders sekelgamla ideal, för kortsiktiga politiska vinster, skulle vara hycklande och ohederligt. Det är Vår övertygelse att denna förståelse finns såväl hos dem som delar Vår åsikt som dem som icke gör det.

Vi bekräftar Vår övertygelse att den legitima ärftliga Monarkin är den rätta formen av statsskick, och Vi är övertygade om att den är ändamålsenlig över alla tidsåldrar, inklusive vår egen, och att den kan vara lämplig och nyttig för våra land. På samma gång förstår Vi, i denna tid och för överskådlig framtid, att det är för tidigt att återupprätta av Monarkin, och Vi avvisar fast varje försök till återinförande utan medgivande av folket. Blott genom folkets fria, välgrundade och legala ställningstagande kan återfödelsen av den Monarki som fanns i Ryssland mellan 862 och 1917 tillåtas.

Varken Vi eller Vår son, Storhertig Georgii Michailovitj – icke ens grundaren av vår dynastin, Tsar Michail I Fedorovich eller andra all-ryska härskare av Ryssland — ser makten som en eftertraktad belöning, utan fast mer såsom en tidskrävande börda medförande mycket lidande, frustration och sorg till de som Gud anförtrott den. Om Guds outgrundliga vilja är att Vi eller Vår legala arvingar kallas av folket att uppstiga på tronen kommer vi icke bryta den heliga ed vi avlagt och Vi kommer icke avsvärja oss vår plikt. Men de som tillskriver oss en maktlust misstar sig djupt.

Hus Romanov, i denna tid och i framtiden, strävar efter på alla sätt som synes ändamålsenliga och under alla omständigheter att vara Fosterlandet till nytta, oavsett vilket politiskt system som råder.

Tron att det är dynastins huvudsakliga plikt att tjäna nationens enhet, innebär dynastin, av princip, icke deltar i politiken. Detta hindrar dock icke den Kejserliga Familjen från att ha sina egna ståndpunkter i dagsaktuella frågor.

Ryska Kejserliga Huset är till sin natur en ickepolitisk nationell historisk institution som är öppen för dialog och samarbete med alla landsmän, oavsett deras religiösa, nationella, politiska eller andra anknytningar. Under fast upprätthållande av sin tro och sina principer förklarar och försvar det Kejserliga Huset, utan att ålägga någon, sina principer och är redo att föra en dialog och ingå i samarbete med dem som har andra åsikter och övertygelser, förutsatt att dialogen och samarbetet länder till nationen bästa och stärker dess interkonfessionella, internationella och inhemska frid och harmoni."

I den bekymmersamma för att icke säga sorgesamma situation som nu råder i Ryssland är det uppenbart att Monarkin har en roll. Att tillföra en enande kraft till en alltmer splittrad nation synes hart när vara en nödvändighet. Må det därför icke dröja allt för länge innan Hennes Kejserliga Höghet Storfurstinnan Maria, Storfurstinna av Ryssland uppstiger på sina förfäders tron såsom Kejsarinna av Ryssland.

Leve den ryska Monarkin!

Må Gud hjälpa Ryssland och bevara Storfurstinnan!

Preussiska arvprinsarna döpta

Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prins Friedrich Georg, Prins av Preussen, och Prinsessan Sofie, Prinsessa av Preussen, Prinsessa av Isenburg

På Huset Hohenzollerns stamsäte, Burg Hohenzollern, Hechingen, döptes denna dag den 22 juni tvillingsönerna till Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prins Friedrich Georg, Prins av Preussen, och Prinsessan Sofie, Prinsessa av Preussen, Prinsessa av Isenburg.

Arvprinsarnas fullständiga namn är Hans Kunglig Höghet Prins Carl Friedrich Franz Alexander, Prins av Preussen och Hans Kunglig Höghet Louis Ferdinand Christian Albrecht, Prins av Preussen. Då nämnda arvprinsar är söner till Prinsen av Preussen, det Kungliga Huset Hohenzollerns överhuvud och är sprungna ur ett dynastiskt äkneskap, vilket huslagarna alltfort kräver, står de näst efter sin fader i tronföljden.

Dopet förrättades i det Evangeliska Kristuskapellet av kyrkoherden i Hechingen, pastor Würth, i närvaro av ett 50-tal gäster från den närmaste familjekretsen.

Hans Kunglig Höghet Prins Carl Fredrich, Prins av Pruessen, finns nu upptagen på stamtavlan över Huset Hohenzollern huvudlinje. Denna stamtavla finns i den så kallade Stambaumhalle på Burg Hohenzollern.

 

Om tradtionen och den organiska samhällsutvecklingens betydelse

Herr Gür förmedlar denna dag, inom ramen för sin Kolumn i Svenska Dagbladet, tankar om tradtionens och den organiska samhällsutvecklings vikt. Utgångspunkt tas i den Midsommarhelg vi nu står i begrepp att fira. Här konstaterar herr Gür:

"Trots att vi har lämnat lantbruksekonomin bakom oss är vårt samhälles årsrytm fortfarande inrättad efter den. Alltså firar vi midsommar, som har sitt ursprung i högtidlighållande av växtlighet och som markering av en brytpunkt i bondesamhällets arbetsår."

Vissa delar av herr Gürs resonemang kan i och för sig diskuteras då bondesamhällets brytpunkt icke självklart är Midsommar, som infaller vid slåttertiden. Det går ock att hävda att bondesamhällets brytpunkt var då skörden bärgats och då boskapen förts tillbaka från sommarbetena. Troligt är att en fackhistoriker mer torde luta åt den senare ståndpunkten. Herr Gür lämnar i sitt resonemang, något märkligt, förhållandet att Midsommar inrymmer den tid då dagen är längst, ett faktum som icke får förringas. Detta oaktat är Midsommar en helg som befästas av månghundraåriga, ja kanske mångtusendeåriga, traditioner och det är i framhållandet av detta som herr Gürs artikel har sitt stora värde.

I sitt fortsatta resonemang berör herr Gür ock vikten av organisk samhällsutveckling. Detta exemplifieras på ett förtjänstfullt sätt genom infrastrukturens utveckling. Herr Gür skriver:

"Med våra traditioner och seder förhåller det sig som infrastrukturen i en gammal och bevarad stadskärna. Gatunätet kan vara från medeltiden, avloppssystemets sträckning från 1700-talet, nattbelysningens lamppunkter från 1800-talet, spårvägarnas och telefonledningarnas dragning från tidigt 1900-tal och när fiberoptikkablarna dras i nutid, följer de gatunätet och telefonledningarna."

För den, som likt tecknaren av dessa rader tillämpar ett konservativt förhållningssätt till samhällsutvecklingen, innehåller herr Gürs ovan citerade konstaterande något mycket tänkvärt. Det är genom att ta de små stegen som dagens samhälle, vilket trots alla sina brister, gjorts till det mest utvecklade och högtstående samhället som mänskligheten skådat. För den konservative är det en naturlig ordning att bestående samhällsförändring aldrig någonsin kan åstadkommas genom momentana revolutionära förändringar där samhällets rötter tvärt rycks upp. Världshistorien innehåller icke ett endaste exempel på att en revolution, och då icke i meningen att en despot gjort sig omöjlig och avlägsnats utan i meningen att ett samhälle tvärt förändrats från grunden, varit lyckosam. Ävenledes detta beskriver herr Gür på ett tankeväckande sätt:

"Samhällen där skenbart kloka män försökt kasta inarbetade seder överbord och ändra samhällets rytm, med motiveringen att den är irrationell, har aldrig varit något att ha. Bästa exemplet är franska revolutionärers försök att införa nya månadsnamn, tiodagarsvecka, tiotimmarsdygn, timmar som var hundra minuter och minuter som var hundra sekunder. Nyordningen övergavs när revolutionen, likt guden Saturnus, började äta sina egna barn, som den samtida journalisten Jacques Mallet du Pans uttryckte det."

Den utopiska samhällsåskådning som tydligast förfäktat revolutionens betydelse, såsom ett instrument för samhällsutvecklingen,  är kommunismen. Med grund i pamflettisten Marx kvasivetenskaplig teorier utvecklade i den försåtlige och lögnktige upprorsmakaren Lenins kallhamrade och människofientliga dumheter, rörande bland annat "proletariatets diktatur", har allt sedan 1917 ett stort antal försök med revolutionär samhällsomvandling genomförts. Gemensamt för dessa försök är att de alla, utan undantag, misslyckats och urartat till största fiasko samt att de inneburit ett förtryck och förtrampande av människovärdet som världshistorien aldrig tidigare skådat om dess omfattning tas i beaktande.

Tveksam strejkrätt

En fackföreningskorporation låter nu genom användande av strejk försätta huvudstadens trafik i en synnerligen brydsam situation. Det konstitionella stödet för stridsåtgärder på arbetsmarknaden finner vi i Regeringsformens 2 kapitel och 14:e paragraf:

"En förening av arbetstagare samt arbetsgivare och en förening av arbetsgivare har rätt att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om inte annat följer av lag eller avtal."

Märk här väl att Konstitutionen ger utrymme för inskränkning av rätten till stridsåtgärder. Den ordning som kommit att tillämpas är att inskränkning av strejkrätten överenskoms genom avtal. Ett centralt avtal i detta måtto är det så kallade Saltsjöbadsavtalet, som innehåller skrivningar vilka även återfinns i en del andra huvudavtal. Då Saltsjöbadsavtalet är det grundläggande dokumentet förtjänar följande delar ur detsamma att citeras (Kapitel V, Paragraf 8):

"Även om stridsåtgärd mot part är tillåten, får med undantag för de fall som anges i §§
9 och 10, stridsåtgärd icke riktas mot tredje man  
1.   i tvist om ingående av kollektivavtal; 
2.   i tvist om ingående eller tillämpning av enskilt arbetsavtal; 
3.   i konkurrenstvist rörande arbetstillfället; 
4.   för att förmå part att inträda i eller hindra honom att utträda ur facklig 
      organisation." 

I den nu pågående konflikten är det uppenbart att tredje man drabbas på ett sätt som icke är rimligt och således är i strid andemeningen i de avtal som arbetsmarknades parter förbundit sig att upprätthålla. Korporationen Kommunal missbrukar härigenom på det grövsta sätt sin ställning vilket icke länder nämnda korporation till minsta heder. Konsekvensen måste vara att korporationen Kommunal ofördröjligen inställer pågående samhällsstörande stridsåtgärder.

En sakfråga i en förhanling kan aldrig vara så viktig att tredje man drabbas. De som hävdar annorlunda har icke förstått vikten av att samhället alltid skyddar kritiska funktioner och de medborgare som är beroende av desamma.

Frågan som sådan måste även ge lagstiftaren anledning att, i syfte liknande orimliga stridsåtgärder förhindras, överväga om strejkrätten mer explicit måste regleras i lag i de fall då samhällskritiska funktioner hotas.
 

Förändring av värdigheter inom det Brittiska Konungahuset

Inför den lyckliga tilldragelse, som förväntas nästkommande månad genom nedkomsten av en ny brittisk tronarvinge, kan det finnas anldening att påminna om att Hennes Majestät Drottning Elisabeth, med Guds Nåde Förenade Konungadömet Storbrittaniens och Nordirlands och Hennes övriga Rikens och Territoriers Drottning, Samväldets Överhuvud, Trons Försvarare, redan den 31 december föregående år, genom ett kungligt brev, gjorde förändringar av den ordning som fastställdes av Konung Georg V år 1917 och som reglerar vilka som äger rätt att bära titeln Prins/Prinsessa med tillhörande värdighet Kunglig Höghet.

Enligt Konung Georgs ordning äger följande rätt till titeln Prins/Prinsessa och värdigheten Kunglig Höghet:

• Söner till en Monark. Idag innefattas Drottningens söner Fursten av Wales, Hertigen av York samt Greven av Wessex
• Döttrar till en Monark. Idag innefattas Drottningens dotter Kungliga Prinsessan Anne
• Sonsöner till en Monark. Idag innefattas Drottningens sonsöner Hertigen av Cambridge och Prins Harry samt Konung Georg V:s sonsöner Hertigen av Gloucester, Hertigen av Kent samt Prins Mikael av Kent. Till denna krets torde ock räknas Drottningens sonson, Greven av Wessex son Vicegreve Severn för vilken det vid hans födelse förorndandes att han skulle tituleras såsom barn till Greve. I sistnämna fall gavs dock inget explicit undantag från ordningen av 1917. Således måste anses att Vicegreve Severn äger rätt till titeln Prins och värdigheten Kunglig Höghet men att denna titel icke nyttjas.
• Sondöttrar till en Monark. Idag innefattas Drottningens sondöttrar Prinsessan Beatrice av York och Prinssessan Eugenie av York samt Konung Georg V:s sondotter Prinsessan Alexandra av Kent. Till denna krets torde ock räknas Drottningens sondotter, Greven av Wessex dotter Lady Louise Windsor (var god se vidare diskussionen ovan under hennes broder Vicegreve Severn).
• Äldste sonsonen till tronföljaren (Fursten av Wales)

Enligt Drottning Elisabeths kungliga brev av den 31 december 2012 kommer ävenledes samtliga barn till Hertigen och Hertiginnan av Cambridge att äga rätt till titeln Prins/Prinsessa samt värdigheten Kunglig Höghet. Med detta synes Drottningen föregripa den förestående förändringen av tronföljden som högst sannolikt kommer att innebära införandet av full kognatisk tronföljd. Avsikten, såvitt det går att utröna, i nämnda, dock ännu ej genomförda, förändring är att äldsta barnet, oavsett kön, till Hertigen och Hertiginnan av Cambridge kommer att vara näst i tur i tronföljden efter Hertigen av Cambridge.

Säreget i den brittiska titulaturen är att de som äger kunglig värdighet förvisso bär titeln Prins men att de nämns vid den adelstitel de numera förlänas med i samband med ingående av äktenskap. Vanligen förlänas de Hertigtiteln men undantag förekommer i det att Drottningens tredje son, Prins Edvard, förlänades titeln Greve av Wessex, dock har i detta fall föranstaltats om att Greven av Wessex i sinom tid kommer att ärva sin faders Hertigtitel. Vidare förhåller det sig så att Prinsar nämns efter sin faders hertigdöme eller i fallet med tronföljaren efter dennes furstendöme Wales.

Utöver ovanstående må nämnas att titeln Kunglig Höghet och Prins av Storbrittanien och Irland nyttjas såsom sekundärtitel inom Huset Hannover enligt ett förordnande utfärdat den 29 augusti 1931 av nämnda hus Överhuvud, Hans Kunglig Höghet Hertig Ernst August, Hertig av Braunschweig, Prins av Hannover, Prins av Storbrittanien och Irland.

Slutligen må framhållas att den ordning, utfärdad av Konung Georg V år 1917 och förändrad av Drottning Elisabeth 2012, vilken reglerar kungliga titlar på intet sätt har något med tronföljden att beställa. Enligt gällande tronföljd (vilken dock är i förändring i en riktning mot full kognatisk tronföljd) har barn till Monark, med företräde för son framför dotter, arvsrätt före avkomlingar till tidigare Monarker. Således finns i den brittiska tronföljden obetitlade personer, exempelvis barnen till den Kungliga Prinsessan Anne samt barnen till Drottningens framlidna syster Prinsessan Margaret, vilka är närmare till tronen än de betitlade och med kunglig värdighet benådade Hertigarna av Gloucester och Kent. Ordningen för den brittiska tronföljden förtjänar en egen anmärkning dock kan här nämnas att den ger mer än 1000 personer arvsrätt till tronen.

Kungligt besök i Coburg

Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, och Drottning Silvia, Sveriges Drottning, samt Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, anländer till slottet Callenberg strax utanför Coburg.

Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, och Drottning Silvia, Sveriges Drottning, samt Hennes Kunglig Höghet Kronprinsessan Victoria, Sveriges Kronprinsessa, Hertiginna av Västergötland, gästade förliden lördag, den 15 juni, Coburg där de deltog i en middag med anledning av Hans Höghet Prins Andreas, Prins av Sachen-Coburg och Gotha, 70:e födelsedag.

Deras Majestäter Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland, och Drottning Silvia, Sveriges Drottning, flankerar Hans Höghet Prins Andreas, Prins av Sachsen-Coburg och Gotha. Invid Drottningen synes den belgiske tronföljaren Hans Kunglig Höghet Prins Filip, Hertig av Brabant, Prins av Belgien.

Prinsen är överhuvud för Hertighuset Sachsen-Coburg och Gotha, en gren av Furstehuset Wettin. Huset Sachsen-Coburg och Gotha saknar motstycke i det att det uppsatt Monarker på många troner av vilka kan nämnas Storbrittanien, Belgien, Bulgarien och Portugal. Från Huset stammar och vår högaktade Konungs moder Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sibylla, Prinsessa av Sverige, Prinsessa av Sachsen-Coburg och Gotha, Hertiginna av Västerbotten. Konungens moder var äldre syster till Prinsens fader Hans Höghet Prins Fredrik Josias, Prins av Sachsen-Coburg och Gotha, Härigenom är vår högaktade Konung kusin med Prinsen.

Det Herterliga Sommarresidenset Callenberg utanför Coburg där middagen hölls.

 

Lantgreve Moritz av Hessen hädangången

Det tyska Furstehuset Hessens överhuvud Hans Kunglig Höghet Lantgreve Moritz, Lantgreve av Hessen har gått hädan den 23 maj innevarande år. Huset Hessen, eller Huset Brabant, tillhör Tysklands äldsta och förnämsta Furstehus. Huset har varit uppdelat i ett antal linjer, Lantgreve Moritz tillhörde en yngre gren av huset Hessen-Kassel, vilken år 1875 övertog huvudmannaskapet för denna gren, även kallad Kurlinjen i det att man upphöjdes till Kurfustar år 1803. hus år 1875.

Lantgreve Moritz adopterats ock av det sista överhuvudet för den storherterliga grenen Hessen-Dramstadt, Hans Kunglig Höghet Prins Ludvig, Prins av Hessen-Dramstadt, varigenom Lantgreven år 1968 blev överhuvud för denna gren. Då Lantgreve Mortiz fader avled år 1980 förenades så åter huset Hessen, som varit delat sedan år 1567, under ett överhuvud.

Hans Kunglig Höghet Lantgreve Mortiz, Lantgreve av Hessen, Överhuvud av Huset Hessen.

Biografi

Lantgreven var det förstfödde barnet till Hans Kunglig Höghet Lantgreve Filip, Lantgreve av Hessen och hans gemål, Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Mafalda, Prinsessa av Hessen, Prinsessa av Savojen. I nämnda äktensp föddes ytterligare tre barn Hans Höghet Prins Henrik, Prins av Hessen samt Hennes Höghet Prinsessan Elisabeth, Prinsessa av Hessen, (f. 1940).

Lantgrevens fader, Lantgreve Filip kom under det tidiga 1930-talet att förledas av de mörka krafter som då tillförskansade sig makten i Tyskland. Lantgreve Filip blev 1930 guvernör i Hessen-Nassau och senare ock i Hessen-Kassel. Lantgreve Filip kom dock såsmåningom till insikt om de mörka krafternas natur vilket ledde till en brytning med den vederstyggliga nationalsocialistiska regimen. Tyrannen Hitler såg icke heller med blida ögon på det faktum att Lantgreve Filips svärfader, Hans Majestät Konung Viktor Emanuel III, Konung av Italien, i juli år 1943 lät arrestera diktaorn Mussolini. Lantgreve Filip arresterades i september 1943 och tillbringade resten av kriget i koncentrationslägren Flossenburg och Dachau. 

Ävenledes Lantgrevens moder, Prinsessan Mafalda, kom år 1944 att arresteras och fördes härefter till koncentrationslägret Buchewald där hon omkom i sviterna efter det hon ådrog vid ett bombanfall mot nämnda lägers ammunitionsfabrik.

Huset Hessen drabbades således svåra förluster under andra världskriget. Det föll härefter på Lantgrevens och hans faders lott att återställa och vidmakthålla Husets Hessens tillgångar. I denna strävan, kom Lantgreven, som år 1980 blev Huset Hessens överhuvud, att bli mycket framgångsrik. Genom ett målmedvetet arbete kunde stora delar av det historiska arvet läggas in i den Hessiska Husstiftelsen, vilken idag inrymmer såväl sköna och värdefulla konstsamlingar som ett flertal slott och herresäten. För sin gärning såsom befrämjare av konst erhöll Lantgreve Mortiz år 1999 Förbundslandet Hessens högsta utmärkelse, Georg-August-Zinn medaljen.

Lantgreven ingick år 1964 äktenskap med Hennes Höget Prinsessan Tatiana, Prinsessa av Sayn-Wittgenstein-Berleburg. Prinsessan är bror till Hans Höghet Prins Rickard av Sayn-Wittgenstein-Berleburg, vars gemål är Hennes Kungflig Höghet Prinsessan Benedikte, Prinsessa av Sayn-Wittgenstein-Berleburg, Prinsessa av Danmark. Lantgreveparet kom under äktenskapet att välsignas med fyra barn, Hennes Höghet Prinsessan Mafalda, Prinsessa av Hessen,  (f. 1965), Hans Kunglig Höghet Lantgreve Donatus, Lantgreve av Hessen, (f. 1966),  Hennes Höghet Prinsessan Elena, Prinsessa av Hessen, (f. 1967), samt Hans Höghet Prins Filip, Prins av Hessen, (f. 1970). Äktenskapet upplöster år 1974, dock kom vänskapen med gemålen att bestå.

Lantgreven, en person som var i besittning av en aktningsvärd bildning och ett skarpt intellekt, var ock en person med fasta åsikter och ryggade icke för att stå upp för sin sak. Visst är att han kommer att saknas av många.

Deras Kungliga Högheter Lantgreve Donauts av Hessen och Hennes Kunglig Höghet Floria, Lantgrevinna av Hessen, Grevinna Faber-Castell.

Lantgreven efterträds såsom överhuvud för Huset Hessen av sin son Hans Kunglig Höghet Lantgreve Donatus, Lantgreve av Hessen. Vid återupprättandet av Monarkin i Tyskland torde det tvivelsutan vara så att Lantgreve Donatus blir landsfurste i Förbundslandet (Bundesland) Hessen, vilket härvid torde bli ett Storhertigdöme.

Anfäder

Följer vi Lantgrevens anfäder fyra generationer bakåt finne vi icke mindre än åtta Monarker. Detta förhållande gör att Lantgreven i allra högsta grad var nära knuten till den europeiska historien. De åtta Monarkerna var:

Lantgrevens farfader Hans Kunglig Höghet Lantgreve Fredrik Karl, Lantgreve av Hessen, vald Konung av Finland.

Lantgrevens farfader var Hans Kunglig Höghet Lantgreve Fredrik Karl, Lantgreve av Hessen och vald Konung av Finland mellan den 9 oktober och den 14 decmber 1918. Då Lantgreve Fredrik Karl avsade sig sina finska rätttigheter och icke heller i egentlig mening uppsteg på tronen torde Huset Hessen icke ha företräde vid återupprättandet av Monarkin i Finland. Vid återupprättande av Monarkin i Finland torde ett mer näraliggande alternativ vara en personalunion med Sverige.

Lantgrevens morfader, Hans Majestät Konung Viktor Emanuel III, Konung av Italien.

Lantgrevens morfader var Hans Majestät Konung Viktor Emanuel III, Konung av Italien. Härigenom var Lantgreven kusin med en av de två italienska tronspretendenterna Hans Kunglig Höghet Prins Viktor Emanuel, Prins av Neapel, Hertig av Savojen.

Lantgrevens farmoders fader var Hans Majestät Kejsar Fredrik I, Tysk Kejsare, Konung av Preussen. Genom detta förhållande var lantgreven syssling med husets Hohenzollerns tidigare överhuvud Hans Kejeserliga och Kungliga Höghet Prins Louis Ferdinand, Prins av Preussen.

Lantgrevens morfaders fader var Hans Majestät Konung Umberto I, Konung av Italien.

Lantgrevens mormoders fader var Hans Majestät Konung Niklas I, Konung av Montenegro.

Lantgrevens farmoders farfader var Hans Majestät Kejsar Vilhelm I, Tysk Kejsare, Konung av Preussen.

Lantgrevens farmoderes mormoder var Hennes Majestät Drottning Victorria, Drottning av Förenade Konungariket, Kejsarinna av Indien. Detta gör att Lantgreven var brylling med Hennes Majestät Drottning Elisabeth, Drottning av Förenade Konungariket och Nordirland. Vidare innebär denna relation att Lantgreven ävenledes, på två linjer, var brylling med vår högaktade Konung, Hans Majestät Konung Carl XVI Gustaf, Sveriges Konung, Hertig av Jämtland.

Lantgrevens morfaders farfader var Hans Majestär Konung Viktor Emanuel II av Italien.

Begravningen

Lantgreven begravdes i Kronberg im Taunus den 3 juni under närvaro av överhuvudena för ett stort antal Furstehus samt en mångfald av andra medlemmar av dessa hus.

Hans Majestät Konung Simeon, Bulgarernas Konung, Hennes Majestät Drottning Sofia, Drottning av Spanien, samt Hans Majestät Konung Konstantin, Hellernas Konung, vid Lantgrevens begravning.

Hans Kunglig Höghet Hertig Carl, Hertig av Würtemberg, Hans Kunglig Höghet Prins Viktor Emanuel, Prins av Neapel, Hertig av Savojen, samt Hans Kunglig Höghet Prins Mikael, Prins av Sachsen-Weimar-Eisenach, vid Lantgrevens begravning.

Hans Kunglig Höghet Hertig Frans, Hertig av Bayern, vid Lantgrevens begravning

 

Tyska Furstehus
Bland de överhuvudena från de främsta tyska Furstehusen må nämnas:

• Överhuvudet för Preussens Konungahus, Hans Kejserlig och Kunglig Höghet Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen
• Överhuvudet för Sachsens Kounungahus, Hans Kunglig Höghet Markgreve Alexander, Markgreve av Meissen
• Överhuvudet för Bayerns Konungahus, Hans Kunglig Höghet Hertig Frans, Hertig av Bayern
• Överhuvudet för Würtembergs Konungahus, Hans Kunglig Höghet Hertig Carl, Hertig av Würtemberg
• Arvtagaren till Hannovers Konungahus och tillika Braunschweigs Hertighus, Hans Kunglig Höghet Arvprins Ernst August, Prins av Hannover, Prins av Storbrittanien och Irland
• Överhuvudet för Badens Storhertighus, Hans Kunglig Höghet Markgreve Maximilian, Markgreve av Markgreve av Baden
• Överhuvudet för Sachens Storhertighus, Hans Kunglig Höghet Prins Mikael, Prins av Sachsen-Weimar-Eisenach
• Överhuvudet för Sachsen-Coburg och Gothas Hertighus, Hans Höghet Prins Andreas, Prins av Sachsen-Coburg och Gotha
• Överhuvudet för Lippes Furstehus, Hans Höghet Furst Armin, Furste av Lippe
• Överhuvudet för Waldeck och Pyrmonts Furstehus, Hans Höghet Furst Wittekind, Furste av Waldeck Pyrmont
• Överhuvudet för Schaumburg-Lippes Furstehus, Hans Höghet Furst Alexander, Furste av Scahumburg-Lippe

Andra Furstehus
Bland de närvarande från de främsta tyska Furstehusen märktes:

• Hans Majestät Konung Simeon, Bulgarernas Konung
• Hans Majestät Konung Konstantin, Hellernas Konung
• Hennes Majestät Drottning Sofia, Drottning av Spanien
• Hans Kunglig Höghet Prins Viktor Emanuel, Prins av Neapel, Hertig av Savojen
• Hans Kunglig Höghet Prins Konstantin, Prins av Nedeländerna, Prins av Oranien-Nassau, Junker av Amsberg
• Hennes Kunglig Höghet Prinsessan Sarvath, Prinsessa av Jordanien.

Ömsom vin och ömsom vatten i förslag till ny namnlag

I det förslag till ny namnlag som för en kort tid sedan framlades av Namnlagskommittén återfinns såväl sådant som är gott men dessvärre ävenledes sådant som är förkastligt. Namnet är en synnerligen viktig del av en människas identitet varav följer att det måste vårdas och följa den sedvana som växt fram genom århundradena.

Gott i förslaget är att det urminnes bruket av patronymikon, det vill säga namn som utgår från faderns förnamn följd av "-son" respektive "-dotter", förenklas. Här ges föräldrar oinskränkt rätt att ge sina barn patronymikon. Även det sällsynta skicket med matronymikon, d.v.s. när moderns namn tas i anspråk, får tillämpas utifrån samma ordning som patronymikon.

Om lämpligheten i detta sistnämnda kan diskuteras. Ser vi till vår historia användes matronymikon i några fall under medeltiden då modern ansågs tillhöra en mer framstående släkt än fadren. Den mest ymniga användningen av matronymikon torde dock vara den där barn gavs namn efter modern då faderns namn var okänt. Att matronymikon ges lika vikt som patronymikon har igen grund i vår tradition och sedvana utan här synes förslaget vara ett utslag av föga genomtänkt feminism.

I detta sammanhang må nämnas att patronymikon intill skiftet mellan 18- och 1900-talet var det allt dominerande namnskicket. För klarhets skull måste ock tydligöras att patronymikon icke är ett släktnamn, som går i arv led efter led, utan ett namn som tillkommer enbart den som bär det. Då sedvanan med patronymikon övergavs kom patronymikon att omvandlas till släktnamn vilket är förklaringen till att många idag bär släktnamn såsom Andersson, Johansson, Petersson och Svensson, för att nämna några av de vanligaste.

Att aningslösa föräldrar ger sina efterkommande fantasifulla och ibland direkt anstötliga namn , i synnerhet förnamn, som kan lända de efterkommande till skada är en dumhet som dessvärre kunnat observeras i större omfattning under senare år. I detta avseende föreslås en skärpning varigenom namn som "påtagligt avviker från rådande språknormer" icke längre tillåts. För att råda bot på den förfärande brist på konsekvens, som blivt följden av att namnfrågor hanteras av ett stort antal Länsrätter överflyttas ansvaret till Skattemyndigheten vilken har att inhämta råd från Institutet för språk och folkminnen. I ovannämnda avseenden synes förslaget leda i rätt riktning.

Berömvärt i förslaget är ock att det icke länger med enkelhet går att upptagan namn vilka burits av utdöda adelsätter. Denna ordning är icke blott och bart en klandervärd fåfänga utan ock en stöld från de som en gång burit namnet.

Direkt förkastligt i förslaget är att skyddet för mer än 2000 "vanliga" släktnamn, förvisson burna av flertaliga släkter, försvinner. Att samma släktnamn bärs av olika släkter är ingen grund för att bärandet av rätten till namnet ges till vem som önskar det. Detta är, för att tala klarspråk, ren stöld och fullständigt oacceptabelet. Här må framföras en förhoppning om att Riksdagen rättar denna allvarliga anomali i Namnlagskommitténs förslag.

En annan förfärande del i förslaget är att maka/make skall kunna överföra tidigare makes/makas namn till nya maka/make. Även detta är att betrakta som ren stöld och är något som lagen alltfort strängeligen måste förhindra.

Återuppbyggnaden av Berlins Stadsslott inledd

 

Berlins Stadslott

 

Huvudresidenset för de besittningar som regerades av Huset Hohenzollern var Berlins Stadslott. Slottet påbörjades rean under 1400-talet och erhöll sin slutgiltiga form i under 1700-talet under den skicklige arktiteken Anderas Schlüter. Här residerade Kurfurstarna av Brandenburg, Konungarna av Preussen och slutligen och Kejsarna av Tyskland. Även om de sistnämnda i det dagliga föredrog andra slott, exempelvis nyttjade Kejsarna Fredrik I och Vilhelm II gärna Nya Palatset (Neues Palais) i Potsdam, var och förblev Berlins Stadslott huvudresidenset där ock viktiga statsakter skedde.

 

Berlin Stadslott, som efter den sorgesamma så kallade novemberrevolutionen 1918, förvandlades till museum även om det allfort nyttjades för representationsändamål kom efter nationalsocialisternas maktövertagande att ignoreras alltmer. I den svulstiga omvandling av Berlin till staden "Germania", vilken tyrannen Hitler planerade skulle Stadsslottet endast erhålla en mycket undanskymd plats.

 

Under andra värlskrigets slutskede skadades Stadsslottet svårt, dock på intet sätt så mycket att en renovering skulle ha varit möjlig. För den historielösa och avskyvärda kommunistiska marionettregimen i Östtyskland, som satts upp av tyrannen Stalin, fanns dock ingen plats för en återuppbyggnad. Istället lät man år1950 spränga slottet - ett oförlåtligt skamdåd. Istället lät man på platsen för slottet uppbygga det så kallade "Palast der Republik", en högborg för det människofientliga kommunistiska förtrycket. Denna byggnad, uppförd av asbest, betong och glas, kom i högsta grad att förfula Berlins historiska stadskärna.

 

Berlins Stadslott såsom det kommer att te sig efter återuppbyggnaden. I bakgrunden Berlins Domkyrka vilken ock är ätten Hohenzollerns gravkyrka.

 

År 2003 fattades så ett beslut att återuppbygga Berlins Stadsslott efter det att Palast der Republik nedrivits. Efter det att rivningsarbeterna avslutats år 2008 vidtog ett intensivt planeringarabete som nu, glädjerikt nog, kommit fram till den punkt som innebär att byggnadsarbetena kan påbörjas.

I närvaro av Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, och Prinsessan Sofie, Prinsessa av Preussen, Prinsessa av Isenburg, lade den tyske förbundspresidenten herr Gauck, den 12 juni, den första grundstenen för Berlins Stadslott.

Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prins Georg Fredrik, Prins av Preussen, och Prinsessan Sofie, Prinsessa av Preussen, Prinsessa av Isenburg i samband med grundläggningen av Berlins Stadsslott.

I samband med nända historiska händelse lät den preussiska tronens och den tyska kejsarkronans rättmätige arvtagare, Hans Kejserliga och Kungliga Höghet Prins Fredrik Georg, Prins av Preussen, uttala följande:

"Detta är en alldeles särskild dag, Ju mer jag betänker det hela ju mindre kan jag tro att detta äntligen sker."

Deras Kejserliga och Kungliga Högheter Prinsen och Prinsessan av Preussen förevisas vid ett besök i Kronprinspalatset, tidigare denna månad, en modell av Berlins Stadsslott

Tivelsutan kommer Berlin genom återuppbygganden att helt återfå sin gamla historiska kärna från tiden före det att mörkrets makter, först nationalsocialismen och där på kommunismen, våldförde sig på staden. Detta är ett viktigt steg i uppgörelsen med den skamliga hisoria, som nämnda mörkermakter åsamkade Tyskland mellan åren 1933 till 1989. Ett naturligt nästa steg är att återupprätta den tyska Monarkin.

 

En så kallad animerad bild utvisanande Berlins historiska stadskärna efter återuppbyggnaden av stadsslottet utifrån prespektivet slottsbron.

 

 

En så kallad animerad bild utvisande Berlins återuppbyggda Stadsslott utifrån perspektivet Lustträdgården.