Herr Gür förmedlar denna dag, inom ramen för sin Kolumn i Svenska Dagbladet, tankar om tradtionens och den organiska samhällsutvecklings vikt. Utgångspunkt tas i den Midsommarhelg vi nu står i begrepp att fira. Här konstaterar herr Gür:
"Trots att vi har lämnat lantbruksekonomin bakom oss är vårt samhälles årsrytm fortfarande inrättad efter den. Alltså firar vi midsommar, som har sitt ursprung i högtidlighållande av växtlighet och som markering av en brytpunkt i bondesamhällets arbetsår."
Vissa delar av herr Gürs resonemang kan i och för sig diskuteras då bondesamhällets brytpunkt icke självklart är Midsommar, som infaller vid slåttertiden. Det går ock att hävda att bondesamhällets brytpunkt var då skörden bärgats och då boskapen förts tillbaka från sommarbetena. Troligt är att en fackhistoriker mer torde luta åt den senare ståndpunkten. Herr Gür lämnar i sitt resonemang, något märkligt, förhållandet att Midsommar inrymmer den tid då dagen är längst, ett faktum som icke får förringas. Detta oaktat är Midsommar en helg som befästas av månghundraåriga, ja kanske mångtusendeåriga, traditioner och det är i framhållandet av detta som herr Gürs artikel har sitt stora värde.
I sitt fortsatta resonemang berör herr Gür ock vikten av organisk samhällsutveckling. Detta exemplifieras på ett förtjänstfullt sätt genom infrastrukturens utveckling. Herr Gür skriver:
"Med våra traditioner och seder förhåller det sig som infrastrukturen i en gammal och bevarad stadskärna. Gatunätet kan vara från medeltiden, avloppssystemets sträckning från 1700-talet, nattbelysningens lamppunkter från 1800-talet, spårvägarnas och telefonledningarnas dragning från tidigt 1900-tal och när fiberoptikkablarna dras i nutid, följer de gatunätet och telefonledningarna."
För den, som likt tecknaren av dessa rader tillämpar ett konservativt förhållningssätt till samhällsutvecklingen, innehåller herr Gürs ovan citerade konstaterande något mycket tänkvärt. Det är genom att ta de små stegen som dagens samhälle, vilket trots alla sina brister, gjorts till det mest utvecklade och högtstående samhället som mänskligheten skådat. För den konservative är det en naturlig ordning att bestående samhällsförändring aldrig någonsin kan åstadkommas genom momentana revolutionära förändringar där samhällets rötter tvärt rycks upp. Världshistorien innehåller icke ett endaste exempel på att en revolution, och då icke i meningen att en despot gjort sig omöjlig och avlägsnats utan i meningen att ett samhälle tvärt förändrats från grunden, varit lyckosam. Ävenledes detta beskriver herr Gür på ett tankeväckande sätt:
"Samhällen där skenbart kloka män försökt kasta inarbetade seder överbord och ändra samhällets rytm, med motiveringen att den är irrationell, har aldrig varit något att ha. Bästa exemplet är franska revolutionärers försök att införa nya månadsnamn, tiodagarsvecka, tiotimmarsdygn, timmar som var hundra minuter och minuter som var hundra sekunder. Nyordningen övergavs när revolutionen, likt guden Saturnus, började äta sina egna barn, som den samtida journalisten Jacques Mallet du Pans uttryckte det."
Den utopiska samhällsåskådning som tydligast förfäktat revolutionens betydelse, såsom ett instrument för samhällsutvecklingen, är kommunismen. Med grund i pamflettisten Marx kvasivetenskaplig teorier utvecklade i den försåtlige och lögnktige upprorsmakaren Lenins kallhamrade och människofientliga dumheter, rörande bland annat "proletariatets diktatur", har allt sedan 1917 ett stort antal försök med revolutionär samhällsomvandling genomförts. Gemensamt för dessa försök är att de alla, utan undantag, misslyckats och urartat till största fiasko samt att de inneburit ett förtryck och förtrampande av människovärdet som världshistorien aldrig tidigare skådat om dess omfattning tas i beaktande.
"Trots att vi har lämnat lantbruksekonomin bakom oss är vårt samhälles årsrytm fortfarande inrättad efter den. Alltså firar vi midsommar, som har sitt ursprung i högtidlighållande av växtlighet och som markering av en brytpunkt i bondesamhällets arbetsår."
Vissa delar av herr Gürs resonemang kan i och för sig diskuteras då bondesamhällets brytpunkt icke självklart är Midsommar, som infaller vid slåttertiden. Det går ock att hävda att bondesamhällets brytpunkt var då skörden bärgats och då boskapen förts tillbaka från sommarbetena. Troligt är att en fackhistoriker mer torde luta åt den senare ståndpunkten. Herr Gür lämnar i sitt resonemang, något märkligt, förhållandet att Midsommar inrymmer den tid då dagen är längst, ett faktum som icke får förringas. Detta oaktat är Midsommar en helg som befästas av månghundraåriga, ja kanske mångtusendeåriga, traditioner och det är i framhållandet av detta som herr Gürs artikel har sitt stora värde.
I sitt fortsatta resonemang berör herr Gür ock vikten av organisk samhällsutveckling. Detta exemplifieras på ett förtjänstfullt sätt genom infrastrukturens utveckling. Herr Gür skriver:
"Med våra traditioner och seder förhåller det sig som infrastrukturen i en gammal och bevarad stadskärna. Gatunätet kan vara från medeltiden, avloppssystemets sträckning från 1700-talet, nattbelysningens lamppunkter från 1800-talet, spårvägarnas och telefonledningarnas dragning från tidigt 1900-tal och när fiberoptikkablarna dras i nutid, följer de gatunätet och telefonledningarna."
För den, som likt tecknaren av dessa rader tillämpar ett konservativt förhållningssätt till samhällsutvecklingen, innehåller herr Gürs ovan citerade konstaterande något mycket tänkvärt. Det är genom att ta de små stegen som dagens samhälle, vilket trots alla sina brister, gjorts till det mest utvecklade och högtstående samhället som mänskligheten skådat. För den konservative är det en naturlig ordning att bestående samhällsförändring aldrig någonsin kan åstadkommas genom momentana revolutionära förändringar där samhällets rötter tvärt rycks upp. Världshistorien innehåller icke ett endaste exempel på att en revolution, och då icke i meningen att en despot gjort sig omöjlig och avlägsnats utan i meningen att ett samhälle tvärt förändrats från grunden, varit lyckosam. Ävenledes detta beskriver herr Gür på ett tankeväckande sätt:
"Samhällen där skenbart kloka män försökt kasta inarbetade seder överbord och ändra samhällets rytm, med motiveringen att den är irrationell, har aldrig varit något att ha. Bästa exemplet är franska revolutionärers försök att införa nya månadsnamn, tiodagarsvecka, tiotimmarsdygn, timmar som var hundra minuter och minuter som var hundra sekunder. Nyordningen övergavs när revolutionen, likt guden Saturnus, började äta sina egna barn, som den samtida journalisten Jacques Mallet du Pans uttryckte det."
Den utopiska samhällsåskådning som tydligast förfäktat revolutionens betydelse, såsom ett instrument för samhällsutvecklingen, är kommunismen. Med grund i pamflettisten Marx kvasivetenskaplig teorier utvecklade i den försåtlige och lögnktige upprorsmakaren Lenins kallhamrade och människofientliga dumheter, rörande bland annat "proletariatets diktatur", har allt sedan 1917 ett stort antal försök med revolutionär samhällsomvandling genomförts. Gemensamt för dessa försök är att de alla, utan undantag, misslyckats och urartat till största fiasko samt att de inneburit ett förtryck och förtrampande av människovärdet som världshistorien aldrig tidigare skådat om dess omfattning tas i beaktande.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar