Uppenbar brist i vår konstitution

Att upprätthålla konstitutionen är en av rättstatens allra viktigaste uppgifter. I detta är det nödvändigt att de som äger den offentliga makten granskas utifrån de ordningar som konstitutionen stipulerar. I de stater, som förstått innebörden och betydelsen av maktdelning, finns författningsdomstolar, med lagfaran domare, som har att bevaka att konstitutionen upprätthålls. Så icke i vårt land. Här anförtros denna uppgift till Riksdagens Konstitutionsutskottet (KU), där den offentliga maktens innehavare är satta att granska sig själva. Hela denna ordning är fullständigt besinningslös och en skam för rättstaten.

Denna dag har nämnda KU låtit offentligöra resultatet at företagna granskningar. Även denna gång är det uppenbart att det hela urartat till en lekstuga, ja en klang och jubelföreställning för käbblande och lismande politiker. För den utomstående betraktaren är det uppenbart att nämnda käbblares huvudsyfte på intet sätt är upprätthållandet av konstitutionen utan att vinna sympatiers för den egna saken. Jävsituationen i dessa käbblares uppdrag är så uppenbar att det är en gåta att det kan tolereras.

Där andra stater sätter lagfarana domare att utifrån konstitutionen göra en rättsäker och en juridisk bedömning, där sätter vi juridiska kvacksalvare. Utan att på något sätt ta ställning i sakfrågan rörande granskningen av "Saudiaffären" är det uppenbart, för var och en som har någon juridisk grundkompetens, att det alster som utskottets majoritet i dag presenterar är så bristfällig att den smutsar Riksdagen. Utskottets ordförande, herr Eriksson, må vara skicklig på pratmakeriets område men inom juridiken synes hans kompetens föga överskrida en krabbsaltares.

För all saklig juridisk handläggning är grundfundamentet att varje slutsats måste kunna härledas utifrån en saklig grund. Kan icke denna härledning göras får inga slutsatser deklareras. Denna ordning är att se såsom ett axiom för varje stat som göra anspråk på att upprätthålla rättsäkerheten. Det är i detta, som utskottets majoritet brister på ett fullständigt häpnadsväckande sätt i det att man hänger sig åt spekulationer och ställer upp slutledningar utifrån obelagda påståenden.

I ett uttalande i Svenska Dagbladet ger riksdagledamöterna Norlén, Granbom Ellison, Johansson och Skånberg flerfaldiga exempel på osakligheter, ja rena dumheter, som utskottets majoritet låtit publicera såsom slutresultat av granskningen. En av de mera flagranta överträdelser, som utskottets juridiska kvacksalvare gjort sig skyldiga till beskrivs på följande sätt:

"Utifrån vaga påståenden som inte styrks av KU:s utredning påstår Eriksson med flera att det funnits brister av allvarligt slag som lett till skada för rikets internationella relationer. Detta är överord utan motstycke i modern KU-historia – Saudiärendet handlar om ett bolag som kopplades bort innan det hann bedriva verksamhet och deras kritik går ut på att departementet ringde för sällan till FOI. KU har inte granskat hur Sveriges utrikesrelationer påverkats, så även på den punkten är slutsatsen osaklig."

För varje vän av rättstaten är det uppenbart att konstitutionen måste förändras. Övervakningen av att den offentliga maktens innehavare respekterar konstitutionen och dess statuter måste ställas under en oväld Författningsdomstol. Organisatoriskt skulle denna kunna vara inordnat under Högsta Domstolen. Endast på detta sätt kan tillbörlig respekt för konstitutionen upprätthållas. Har en makthavare under en sådan ordning befunnits utfört sitt ämbete på bristfälligt sätt kan han icke räddas av egna partikamraters käbbel och lismande utan kommer istället att rättvist få stå tillsvars för sina brister.