torsdag 31 januari 2013

Avgudadyrkarna

Pamflettisten Marx menade att religionen var ett opium för folket. Med detta som grund har religionen föraktats i de kommunistiska implementationer som följt i pamflettistens lärors spår. Religiösa bekännare har förföljts och heliga byggnader skändats. Dock är det uppenbart så att det icke gått att fylla det vakuum som ett samhälle utan andlighet och utan religion skapar. Följden har blivit att man sökt göra sina avdöda ledare till avgudar.

Svenska Dagbladet visar denna dag på ett exempel från den kommunistiska implementationen Nordkorea, en av vår jords mest avskyvärda stater. Här förvaras de balsamerade liken efter de två avdöda ledarna Kim Il-Sung och Kim Jong-Il, den förstnämnde kallad "evig president" och den sistnämnde betitlad "evig partiledare". Liken efter nämnda tyranner förvaras i glaskistor i ett mastodontiskt palats som benämnes "Solens palats". Trots den kommunistiska ideologins materialistiska ateism kan man således icke avhålla sig från evighetsperspektivet.

I den kommunistska implementationen Nordkorea sker således ren och skär avgudadyrkan. Nordkorea är dock icke ensamt om denna urartning. I Peking förvaras på likande sätt liket efter tyrannen Mao och i Moskva finns alltfort de förtorkade kvarlevorna efter diktatorn Lenin i ett mausoleum invid Röda Torget. Ävenledes massmördaren Stalin förvarades en tid i nämnda mausoleum innan han föll i onåd och istället grävdes ner invid Kremlmuren.


Vad det hela visar är att religionen har en grundläggande roll i ett samhälle som icke ens reppresiv och totalitär kommunism förmår att förjaga. 

5 kommentarer:

  1. För att nyansera lite: vänstern har sedan 1700-talet och upplysningen en kyrkofientlig tendens (Voltaire: "krossa den skändliga [katolska kyrkan]"), förstärkt av Marx (Kapitalet, en pamflett i tre übertjocka band) och sedermera Lenin vars kommunistparti utkämpade en maktstrid med den ortodoxa kyrkan. Huvudsidan av detta är upplysningen och kampen mot kyrkan som maktinstitution, båda komponenter härstammande från en icke-proletär, icke-socialistisk 1700-talsvänster. Men samtidigt kan man som vänster åberopa kyrka och religion som framstegskrafter, såsom befrielseteologin i Latinamerika och för all del bondeupproren i 1500-talets Tyskland som vägleddes av Bibelord och anspelningar på Bibeln. Vänster och religion är inte absolut oförenliga storheter.

    SvaraRadera
  2. Herr Rune,
    Jag förnekar icke att föraktet mot religonen har en äldre historia och icke tog sin början i och med pamflettisten Marx. Självfallet är det så att en av rötterna står att finna i upplysningstidens överdrivan förnuftstro i vars extremer det icke finns någon plats för Gud. Ock är det så att kyrkligt förfall understundom spelat de antireligiösa i händerna.

    Med ovanstående sagt synes det dock ändå vara så att religionshatet nådde sin kulmen i de kommunistiska implementationer som såg dagens ljus under förra århundradet. Förvisso återvann den ortodoxa Kyrkan i Ryssland en begränsad ställning under andra världskiget, då även de styrande insåg att folket icke kunde vara helt utan andlighet. Dock var den ortodoxa kyrkans verksamhet alltfort starkt kontrollerad av den kommunistiska statsapparaten. Andra samfund kom dock även fortsättningsvis att öppet förtryckas och skändas av maktapparaten.

    Att det sedan kan finnas en vänster, utanför den marxist-leninististiska idétraditionen, som alls icke behöver ta avstånd från religionen är en annan sak om än detta icke var ämnet för ovanstående anmärkning.

    Vad ovanstående anmärkning ytterst vill peka på är att religionen icke går att ta död på. Icke ens de mest repressiva regimer har haft någon beständig framgång i nämnda värv.

    SvaraRadera
  3. Det finns en direkt koppling mellan upplysningen och marxismen-leninismen i det att Engels, med Lenins gillande, uppmanade till tryckning av nya upplagor av 1700-talsateisternas skrifter (som Diderot). Lenin krävde en partiets ideologiska kamp mot religionen men ej en statlig (i förhållande till staten ansåg Lenin att religionen skulle vara en privatsak). Men om parti och stat smälter samman blir det problem med det.

    Ateismen under realsocialismen innebar en stegring av religionsfientligheten, därom är vi eniga. Men även denna stegring av ateistiskt hat har sin motsvarighet i upplysningstiden i form av Hebertisternas under franska revolutionen grova hädelser, oanständiga upptåg och övriga förföljelser av religionen, dock rättvist bekämpade och avslutade av Robespierre.

    SvaraRadera
  4. Herr Rune,
    De samband som herr Rune redogör för är av synnerlig vikt för den att förstå historien och de idéer, som brutit dess väg. För mig styrker herr Runes ovanståend anmärkning bilden av att religionsföraktet, vilket fick en kulmen under de realsocialistiska implementationerna men som alltfort, på allehanda sätt, söker kväva vårt behov av andlighet, är ett resultat av upplysningstidens överdrivna förnuftstro.

    För de upplysningsmän, som herr Rune refererar till, fanns ingen gräns för förnuftet. Hébert är närmast att betrakta som en fanatisk dyrkare av förnuftstro medan Diderot, enligt mitt förmenande, i sitt arbete med den stora encyklopedien, förfäktade tanken att all kunskap kunde beskrivas med förnutet som grund i boklig form. Med detta icke sagt att den stora encyklopedien icke är aktningsvärt verk. Det tål ännu denna dag att intensivt studeras såsom ett tidsdokument.

    SvaraRadera
  5. H:r Fältmarskalk, Heberts fanatiska förnuftsdyrkan kombinerades dessutom med ett oanständigt uppträdande hos hans anhängare och hos honom själv (han anklagade falskeligen inför revolutionsdomstolen den störtade drottningen för incest). Det ligger nära till hands att se ett samband mellan å ena sidan ateism och överdriven förnuftstro och å andra sidan tygellöshet i beteendet. Mannen som satte stopp för ateismen i revolutionen, liksom han protesterat mot Heberts skamlighet i domstolen, var Robespierrre som alltid var korrekt och artig i sitt enskilda uppträdande och försvarade andligheten. Det finns mycket att säga om Robespierre - inte minst hans besegrare har ägnat en hel del möda åt hans eftermäle - men som teistisk figur ställd mot ateismen kan han göra konflikten tydlig.

    SvaraRadera