Statsministerns tal

Innevarande vecka äger varjehanda politiska aktiviteter rum i Visby inom ramen för den så kallade "Almedalsveckan". Förliden gårdag stod statsminister Löfven på tur att ta till orda. Efter talet menade många bedömare att statsministern i nämnda tal agerade på toppen av sin förmåga. Detta är måhända med sanningen överensstämmande men det talar i slikt fall om för oss att statsministerns förmåga är ytterst begränsad och föga överstigande en medelmåttig kommunalpolitiker.

Talet var högst mediokert och fyllt av skryt, billig retorik blandat med logiska motsägelser, elaka plumpa utfall och outgrundliga krumbukter.

Statsministern sökte gjorde stor nummer av samarbete och inkludering. Detta glömde han dock från en mening till en annan då han i sin argumentation förvägrade oppositionsledaren, fru Kindberg Batra, att besöka så kallade utsatta områden blott därför att han påstod att fru Kindberg Batra skulle komma från den hedervärda orten Djursholm. Här var det således icke tal om någon inkludering utan om avskyvärt inskränkt socialistisk klasshat av sämsta sort. Dessförutan var det icke med sanningen överensstämmande då fru Kindberg Batra enligt uppgift är född i Skärholmen och nu har sin hemvist Nacka. Förvisso har fru Kindberg Batra tillbringat några år av sin uppväxt i nämnda ort, vilket såvitt känt är icke är förbjudet i Svea Rikes Lag, men det är ingen som helst anledning att fara med osanning. Har icke statsministern annat än lögner att ta till borde han tiga still.

Vet hut och skäms!

I sitt tal spottade ock statsministern på de hedervärda mödrar, som inget hellre önskar än att under barnens unga år få ägna sig åt dessa, i det att han berömde sig om att ha avskaffat det så kallade vårdnadsbidraget, som var en lite skärv av de enorma subsidier av allmänna medel vilka ges till så kallade daghem. Utifrån statsministerns socialistiskt färgade premisser är det statsmakt och icke föräldrar vilka har att avgöra om barnens fostran.

Vet hut och skäms!

Efter alla excesser och socialistinspirerade utspel förklarade statsministern snusförnuftigt att den så kallade "blockpolitiken" är död. Förmåga att se verkligheten tillhör uppenbart icke statsministerns främre egenskaper. Det är förvisso sant att Riket skulle ha mycket att vinna om mer av samförstånd kunde prägla politiken. Det statsministern glömmer är att det är han själv, som är största orsaken till detta förhållande. Statsministern har ett organiserat samarbetet med det så kallade vänsterpartiet, ett socialistiskt patrask, som i sin feghet icke vågar nämna sig vid dess rätta namn, nämligen kommunistpartiet. Ingen frihetssinnat människa, med sina sinnen i fulla behåll, vill ha med kommunister att beställa. "Blockpolitiken" är nödtvungen intill den dag statsministern bränner alla broar till det avskyvärda kommunistiska patrasket.

Vet hut och skäms!

Den enda klarsyn, vilken kunde noteras i statsministerns tal, bestod däruti att han föranstaltade om strängare straff för de vederstyggliga och förhärdade brottslingar, som angriper brandmän och ambulanspersonal. Frågan är dock straffskärpningen blir stor nog.

Förutom unset av klarsyn kunde intet av statsmannamässighet hos statsministern noteras. Bilden av att statsminister Löfven är den statsminister, som sedan ämbetets införande år 1876, är den som var sämst lämpad för detsamma befästs. Må den dag vara nära då fru Kindberg Batra intar platsen näst intill Konungen vid hans rådsbord.