Excesser i socialistisk symbolik

På promenad i det vackra, om än något kylslagna, vårvädret mötte jag ett demonstrationståg från det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Även om det i täten fördes en svensk fana fanns där en mångfald röda fanor. Främst bars även, förmodligen av ungdomar tillhörande partiets ungdomsförbund, ett stort rött tygstycke.

Denna anblick fick mig missmodig, icke därför att jag förneka det Socialdemokratiska arbetarepartiet att denomstrera, utan av anledningen att de röda fanorna och musikstycken såsom Internationalen varit de främsta symbolerna för världshistoriens mest avskyvärda tyranner och massmördare. Det är mig en gåta att socialdemokrater, bland vilka det förvisso finns många hedervärda personer, år efter år låta sig lånas att exponeras tillsammans med den symbolik som för miljoner och åter miljoner människor icke betytt något annat än förtryck, tortyr och död.

Varje gång jag ser en röd fana eller hör Internationalen går mina tankar till de mina fränder som i Baltikum fördes bort av den blodbesudlade tyrannen Stalins styrkor för att aldrig mer höras av. Denne blodsbesudlade tyrann demonstrerade också under röda fanor och sjöng Internationalen.

Vore det nu icke tid att det Socialdemokratiska arbetarepartiet, och dess nye ordförande herr Juholt, änteligen lägger av detta bruk av förtryckets symboler och istället nyttja något som icke väcker sorg och anstöt hos alla de, som på ena eller andra sättet, fått kännas vid det förtryck som skett under de röda fanorna? För mig är dessa excesser i användandet av socialistisk symbolik, som vi tvingas skåda varje första maj, icke något annat än en kränkning mot alla de socialistiska lärornas offer.

När vämjeliga organisationer, som framhärdar i beundrandet av den brune och svarte satans läror, brukar svastikor och annan symbolik väcker detta, fullt berättigat anstöt och stor förfäran. Att bruket av den socialistiska symboliken icke väcker samma anstöt torde bero på den historielöshet som kännetecknar vårt samhälle. Om socialdemokraten i gemen visste om alla de obeskrivliga missgärningar som begåtts under de röda fanorna, är det min övertygelse att bruket av den socialistiska symboliken skulle vara avlagd för länge sedan.

Märk här att jag på intet sätt vare sig anklagar eller beskyller hedervärda socialdemokrater för att på något sätt sympatisera med den röde satans, eller kommunismens krafter, som stått för förtrycket under de röda fanorna. Min enda önskan är att man tar till sig nya symboler.

Slutligen böjer jag mitt huvud i respekt för alla de miljontals och åter miljontals människor som fallit offer för det outsägliga förtryck som skett under de röda fanorna.