Om svensk namngivningstradition

Den diskussion som uppkommit i samband med Hertiginnan av Östergötlands födelse gör det ock värt att något vidga perspektivet och se vilka traditioner som förekommit i vårt land i äldre tider och då icke enbart bald furstar och ståndspersoner utan ock bland allomoge. Klart är att det även här, på samma sätt som vi kunnat beskåda i den nu aktuella diskussionen om vår nya Arvprinsessas namn, finns ett antal populärhistoriska tradtioner och myter som icke tål att i grunden helt nagelfaras.

Det finns de som hävdat att det i forna tider funnits fasta och bundna namngivingsregler. Flera skolor finnes och i två av de vanligaste av dessa hävdas.

• Äldste sonen får namn efter farfadern, näste efter morfadern, äldsta dottern får namn efter mormodern, näste efter farmodern.
• Barnet får namn efter närmsta avlidne släkting. I denna skola finns det de som hävdar att detta går tillbaka till en tro om själavandring.

Forskningen på området är dessvärre mycket bristfällig men helt visst är att det går att finna talrika exempel båda nämnda skolor. Dock går det ock att finna många undantag samtidigt som de lokala traditionerna har skiljt. Att tala om någon helt fast och bunden tradition låter sig dock icke göras och det är här som populärhistorikerna, som så ofta annars när de icke sätter sig in i sakförhållandena, går fel.

En tydlig förändring skedde vidare i de breda folklagrens namngivingstraditioner under 1800-talet. Dels anammades ett stort antal nya namn samtidigt som barnen nu ofta gavs tre förnamn istället för ett som varit den tidigare traditionen.

Klart är dock att seden att ära släktingar och fränder i namngivningen är en djupt rotad princip, även om tillämpningen kraftigt kan skilja, vilket icke minst farmgår av de namns som givits till Hertiginnan av Östergötland.